Av alla mänskliga band är nagelbanden de starkaste

Nu till dagens i-landsproblem – jag har brutit av en nagel! Ja, det må vara en total petitess, men ibland känns det som en total katastrof. Jag har aldrig förstått hur mycket man använder en nagel, hur ofta vänster tumnagel faktiskt används. Men tro det eller ej – den är oerhört användbar. Häromdagen skulle jag knyta upp knuten på ett rep och tar i med vänster tumnagel för att få upp knuten. Det bär sig inte bättre än att jag bryter av nageln väldigt långt in – och jag blöder som en gnu från den öppna nagelbädden. Nu har blödningarna slutat, men jag är öm i tummen och börjar sakta förstå hur användbar en nagel trots allt är. Jag har svårt att öppna dryckesburkar (oavsett om det är läsk eller öl), jag kan inte klia mig med tummen och det där med att ta upp knutar är totalt omöjligt. Det är inget kosmetiskt, utan bara rent användningsområde som gör att jag nästan känner mig handikappad utan min vänstra tumnagel. Men nu måste jag vänta några veckor innan nageln vuxit ut igen, vilket känns som en hel evighet. Både för att jag har lite ont och för att det är svårt att använda vänsterhanden utan den aktuella nageln. Hur kan en nagel vara så viktig? Och hur kan det göra så ont att bli av med en nagel? Det är inte ens hela nageln som lossnat, utan en liten bit på ett par millimeter längst ut på tummen.
För att tydliggöra det hela, jag har en gång tappat en hel nagel. Då råkade jag av en olyckshändelse drämma in vänsterfoten i en sten – och tappade hela stortånageln. Jag hade fruktansvärt ont de första dagarna efteråt, men sen gick det över och med tiden växte det ut en ny nagel. Det är svårt att beskriva hur ont det gör att bryta loss en nagel, det är bara den som varit med om det som förstår hur ont det gör. Samtidigt känns det som världens i-landsproblem att man brutit en nagel – det är varken livshotande eller särskilt dramatiskt rent utseendemässigt. Men det är mer handikappande än man kan tro. Man använder händerna till så fruktansvärt mycket, det är först när man inte fullt ut kan använda ett finger som man förstår hur viktigt varje finger trots allt är.

Det är annars sällan jag skadar mig, det måste ändå erkännas – eller åtminstone särskilt allvarligt. Den brutna nageln är nog bland de allvarligaste skadorna de senaste åren, det vågar jag nog säga. Så det säger ju en del om skadefri jag trots allt är – en bruten nagel går trots allt att leva med med tanke på vad som i övrigt kan inträffa. Jag minns när jag en gång i tonåren – alltså för lite drygt 30 år sedan – skulle cykla från mitt barndomshem till en teater i Hudiksvall, där jag och min dåvarande teatergrupp skulle ha föreställning på kvällen. Jag minns platsen väldigt väl, det var utanför Apoteket i Hudik, slår en kvinna plötsligt upp en bildörr framför mig – jag hojtar högt och kvinnan drar då igen bildörren, som träffar mitt högra ben. Jag kände inget mer just då än att bildörren tog i benet, så jag fortsatte att cykla mot teatern. Men efter en stund började det göra ont och hela benet svällde upp. Dagen efter blev det ett besök på akuten och benet röntgades, men det var inget allvarligt. Inget var brutet och svullnaden berodde på en blodutgjutning inne i underbenet. Men inte hade jag och fick hoppa på kryckor ett par veckor efter olyckshändelsen.
Jag har fortfarande ett ärr på benet efter denna olycka och hade jag vetat då vilka konsekvenser den där öppnade bildörren skulle få, då hade jag givetvis stannat och skällt ut kvinnan ifråga, som inte sett sig för. Men eftersom jag bara kände att dörren tog i benet, kändes det inte som att jag hade någon anledning att stanna till, så det blev aldrig så. Och vad hade det egentligen gjort för skillnad om jag stannat till? Jag hade fortfarande fått hoppa på kryckor efteråt, jag hade fortfarande haft ont. Men någonstans hoppas jag förstås att kvinnan lärde sig en läxa även om jag nu inte stannade till – att hon nästa gång hon slår bildörren efter att ha parkerat faktiskt ser sig för. Det är något jag själv alltid gör innan jag öppnar en bildörr, jag tittar alltid i backspegeln innan jag öppnar.

En gång i tiden har jag också brutit armen efter att ha dundrat in i ett träd med min pulka. Då var jag inte gammal och var ute med min kompisar och lekte en vintereftermiddag. Vi skulle åka snowracer, ni vet kälke med en ratt på. Men jag styrde väl inte tillräckligt bra och dundrade rätt in i ett träd där jag på något vis slog i armen. Någonstans på vinden har jag fortfarande röntgenplåtarna från akuten kvar, där man tydligt kan se hur en benet i armen gått av helt. Det var inte bara en spricka, utan benet var verkligen helt av. Och jag kan fortfarande minnas smärtan i armen, minsta grej gjorde att det pulserade i hela armen – från axeln och ut i handen.
För att inte tala om när jag var i femårsåldern och var ute och cyklade med mina kompisar i bostadsområdet vi bodde då. Jag hade lärt mig att cykla på en tvåhjuling och fräste runt ett jehu på innergården. Fram tills jag cyklade emot något och föll omkull. På den här tiden var det inte tal om några cykelhjälmar eller andra skydd när man cyklade – och jag dunkade huvudet direkt i asfalten. Givetvis med en hjärnskakning som följd. Det blev min första sjukhusvistelse – min mamma, som är sjuksköterska, rekommenderade att jag skulle åka in till sjukhuset och pappa skjutsade mig. Där blev jag också kvar till dagen efter och jag kan fortfarande minnas sköterskan som kom och tog mitt blodtryck med jämna mellanrum, även under natten.

Så skador har jag varit med om, men det är mest som barn. Som vuxen har jag blivit mer försiktig och det är alltmer sällan jag skadar mig på olika sätt. Jag cyklar inte, åker inte kälke och det är även ganska sällan jag trots allt åker bil. Jag springer inte och det är ytterst sällan jag sportar. Så skadorna är ganska få numera trots allt. Jag får stå ut med en och annan bruten nagel, något litet sår här och där och liknande – men brutna armar, hjärnskakningar och inre blödningar klarar jag mig ifrån numera. Numera bor jag i Stockholm sedan många år tillbaka och skulle inte ge mig ut i stockholmstrafiken på cykel, det är en sak som är säker. Och kälke, ja det är möjligen med syskonbarnen – men då ska det inte stå några träd i vägen, utan vara fritt ifrån sådant. Men en och annan knut måste jag dra upp i jobbet och då ryker det ibland naglar åt höger och vänster, vilket i sig är fantastiskt oskönt.