Optimisten stämmer träff med en kvinna efter klockan – pessimisten efter almanackan

Veckan är två dagar gammal och redan har kalendern börjat bli fullklottrad även för denna vecka. I söndags ojade jag mig över att den här veckan till en början såg väldigt lugn ut – men det hann som sagt inte gå många dagar innan bokningarna började välla in. Nu kommer jag istället ha en ganska intensiv vecka med en hel del arbete – vilket är oerhörd bra, om inte annat för pengarnas skull. Sedan har jag hellre en fulltecknad almanacka än en tom sådan, det har jag ju varit inne på förut. Jag blir snabbt uttråkad av att bara gå hemma och vill gärna ha så mycket som möjligt att göra när det kommer jobb och bokningar. Hitintills har jag fått jobba mer än jag räknat med att jag skulle få, vilket ju är oerhört positivt. Det ger mig dels möjligheten att få visa framfötterna litegrann, men också att få ihop till en vettig lön. Just det där med lön är ju ingen garanti när man går på timmar, man kan få alltifrån några få tusenlappar till en helt okej lön, det går upp och ner från månad till månad. Än så länge har jag som sagt fått jobba mycket, men det är ingen garanti inför framtiden.
Nu är vi inne i oktober och det börjar verkligen kännas i luften. Vissa morgnar har jag fått skrapa bilen innan jag kunnat sätta mig och köra, vilket till och med känns lite tidigt för att vara slutet på september. Men sådant är ju klimatet här, det kan vi inte göra någonting åt. Och mig gör det inte nånting egentligen, jag tycker ju om hösten och tycker det det är skönt när vi går emot svalare och mörkare tider – det är bara mysigt. Nu har stearinljusen kommit fram ur gömmorna igen och man kan med gott samvete sitta framför TV:n om kvällarna och mysa. Jag gillar de mörka, kyliga kvällarna när gatubelysningen kommer igång och man kan nyttja alla lampor och ljusstakar hemma.

Det har blivit en del kvällstjänstgöring på sistone, så som det ju är när man är på en arbetsplats med skiftgång. Och det känns ganska skönt när man åker hemåt genom Stockholmsnatten efter avslutat kvällspass. Det känns fortfarande lite ”busigt” och förbjudet på något sätt att vara ute och åka bil sent på kvällarna. Som när man var liten och någon enstaka gång fick vara uppe lite senare för att göra något och sedan skjutsades hem av mamma och pappa, eller när familjen varit på middag eller fest någonstans och man åkte hem sent på kvällen. Det är lite sådana känslor som kommer upp när man sitter där i bilen på kvällarna och åker de knappa fyra milen mellan Södertälje och Bagarmossen. Jag minns även känslan när man var liten och vi åkte till Stockholm för att hälsa på släktingar. Då åkte vi ofta fredag eftermiddag och kom ner till Stockholm framåt kvällen när det började bli mörkt. Jag minns känslan av att åka längs E4 genom de norra förorterna och sedan in på Essingeleden med alla lampor – allt kändes så stort i Stockholm för en liten kille som vuxit upp i lilla Hudiksvall. Så det var oerhört speciellt att komma till Stockholm och känslan när man började närma sig där framåt kvällen är obetalbar. Det är också en känsla jag fortfarande kan förnimma när jag åker genom Stockholm på kvällarna – trots att jag numera är vuxen och har bott i Stockholm i över 20 år.
Men jag har alltid tyckt om Stockholm och hyst en viss kärlek till den här staden. Så det känns egentligen helt naturligt att det var här jag hamnade för drygt 25 år sedan när jag flyttade ifrån Hudik under väldigt turbulenta omständigheter. Numera ångrar jag inte flytten hit, utan trivs tvärtom oerhört bra i storstan. Det enda som fattas nu är att jag måste vänja mig vid att köra bil i stan också, något som jag fortfarande har oerhört svårt för. Det går bra i ytterområdena, men inne i city undviker jag helst att köra så långt det bara går. Jag tycker fortfarande att det är stressande med biltrafiken inne i stan och den enda stan som är värre att köra i är nog Göteborg. Där har jag kört ett par gånger och lovat mig själv att aldrig mer göra det – då kör jag många gånger hellre i Stockholm. Då ska man ha med i beräkningarna att jag haft körkort sedan 1996 och bott i Stockholm sedan 1999 – men fortfarande ogillar jag att köra bil i stan. Trots alla hjälpmedel som GPS och liknande, men jag kan bara inte med det.

Så nu känns allt tämligen fulländat på något vis. Jag bor i en stad som jag tycker oerhört mycket om, jag har ett jobb jag trivs med och har hittat en lägenhet jag trivs fantastiskt bra i. Det som möjligen kan fattas är en egen bil, men det återstår att se och förmodligen vänta ett litet tag till. Bilen skulle vara för resorna till och från jobbet, i övrigt behöver vi egentligen inte en bil med tanke på hur pass nära stan vi faktiskt bor. Skulle jag jobba mer centralt i Stockholm, hade jag inte ens tänkt tanken på bil. Men nu är det lite för krångligt med de kollektiva resorna till och från Södertälje – inte minst med tanke på mina arbetstider – så en bil vore trots allt på sin plats. Men det får bli ett senare bekymmer, just nu har jag en tillfällig lösning med en lånad bil så det löser sig ändå för ögonblicket. Det är som sagt det sista pusselbiten som fattas för att tillvaron just nu ska kännas fulländad och komplett. Då hade jag haft överkomliga resor till och från jobbet och fått en vardag som fungerar mycket bättre än den gör utan bil. Nåja, det kommer att lösa sig med tiden, så är det ju bara. Och blir det ingen bil, får det lösa sig ändå – för trots allt går det att lösa med kollektivtrafiken, det är bara det att det blir lite krångligare.
Men det är en härlig känsla att allt liksom på något vis har fallit på plats, att pusselbitarna nu ligger där de ska. Sen finns det alltid detaljer att putsa på i tillvaron, saker som kan bli bättre – men det är just sådant som får en sträva vidare och framåt i tillvaron. Det vore trots allt hemskt om man tyckte att man hade allt, om man tyckte att tillvaron fulländad. Vad skulle man då drömma om? Om man har obegränsat med pengar, om man kan köpa sig allt man vill ha, om man är frisk, har vänner och familj – ja, då finns väl inte så hemskt mycket mer att drömma om. Och det är väl just drömmarna som gör att man kämpar vidare, som gör att man står ut med tillvaron. hur tragiskt det kanske än låter.