Det finns TV-program så sliskiga att man borde varna folk med sockersjuka i förväg

Så vill jag återigen göra reklam för ett program i TV som jag tycker att så många som möjligt ska se. I alla fall om man har ett uppdämt intresse av att se just mig i TV-ruten – vilket jag vet att många därute givetvis har. Den här gången ska man slå på SVT1 ikväll klockan 20:00 för att titta på Fråga Lund. Där kommer det vara ett inslag om att stå och kissa, där jag kommer vara med – om man inte fått för sig att klippa bort just mig. För sådant händer trots allt ibland, man kan lägga ner jättemycket tid och energi på en scen, bara för att man sedan blir bortklippt i det slutliga resultatet. Jag har varit med om filminspelningar där man slitit med en scen länge väl, tagit flera omtagningar och till sist blivit nöjd med det hela – men när programmet eller avsnittet väl visas så är scenen där man själv är med bortklippt. jag vet att det är så det funkar i filmbranschen, att man inte ska ta åt sig på något vis av detta – men det känns på något märkligt vis lite surt varje gång det händer.
Så jag lämnar en brasklapp för att jag kanske inte kommer vara med i kvällens avsnitt av Fråga Lund – så slipper ni bli besvikna över att inte få se mig på TV. Men jag vet att inslaget jag var med och spelade in kommer sändas ikväll, det står åtminstone i TV-tablån. 😜 Så nånting hoppas jag att jag syns i alla fall. När jag var i tonåren hatade jag se mig själv på film, det var ytterst pinsamt att både se sig själv och höra sin egen röst. Dessutom hatade jag att bli fotad eller filmad, det var bland det värsta jag visste. Idag bryr jag mig inte särskilt mycket kring att få en kamera uppstucken i nyllet – då hade jag ju aldrig ställt om statist om det där med kameror varit så jobbigt som jag tyckte för 30 år sedan.

Det är minst sagt olika hur mycket man syns i olika produktioner, ibland syns man väldigt väl och får till och med repliker. Andra gånger måste man veta att det är min rygg eller nacke som svischar förbi i bakgrunden för att överhuvudtaget uppfatta att det är jag som är med som statist. Oftast vet jag ju vilken scen eller reklamfilm jag är med i, så jag vet när det är dags att vara lite extra observant. Jag vet om jag ska titta lite extra på ICA-reklamen en vecka, jag vet vilka serier jag ska följa för att jag kan dyka upp i rutan lite när som helst. Nu har jag varit med i så många produktioner att jag faktiskt slutat följa allt där jag kan dyka upp. Under de senaste åtta åren har jag snittat ett ganska stort antal inspelningar per månad, vilket gör det omöjligt att följa alla de produktioner jag eventuellt kan dyka upp. Vissa ser jag av olika anledningar, inte minst om jag tycker det verkar vara ett intressant projekt med en handling jag tycker verkar bra. Andra är omöjliga att undvika, som exempelvis vissa reklamfilmer där man är med. Sedan har vi program som Fråga Lund, som jag ser i vilket fall – oavsett om jag är med eller ej.
Men så är det förstås extra kul om man faktiskt dyker upp i rutan i ett redan väldigt bra program. Fråga Lund är roligt att få vara med i, eftersom det är ett program jag gillar och ändå ser. Sedan var jag med i På riktigt för några veckor sedan – och det kanske inte är ett program jag följer i normala fall. Det är lättsam lördagsunderhållning, men ingenting jag känner att jag väldigt gärna ser – inte på samma vis som exempelvis Fråga Lund. Så vissa program håller jag bara lite utkik i TV-tablån och kollar när jag kan tänkas dyka upp i rutan – andra gånger följer jag programmet i alla fall och låter det bli en överraskning när jag faktiskt dyker upp.

Och det brukar komma en del kommentarer när jag synts lite extra i något program. Både här på bloggen, liksom på Facebook och ett och annat sms. Det märks helt enkelt när man syns någonstans och faktiskt framhävs i något program. Alltid är det någon som har sett programmet man varit med i och som hör av sig för att kommentera det hela. Jag tycker bara att det är roligt när folk hör av sig och har sett mig i olika produktioner, så det är ingenting som gör någonting. Numera bryr jag mig som sagt inte över att se mig själv på TV-rutan utan tycker själv att det är lite roligt att synas. Nu kan jag till och med tycka att det är lite roligt att synas, jag tycker inte att det känns särskilt pinsamt att se mig själv på film. I tonåren kröp jag nästan ur skinnet när jag såg mig själv på film, men så är det inte längre. Helt bekvämt kanske det inte alltid är med en kamera upptryckt i nyllet, men oftast gör det mig absolut ingenting. Ibland kan det kännas konstigt att ta regi och att agera framför kameran – inte minst när man vet att det är något som kan komma att visas för miljontals TV-tittare så småningom.
Men samtidigt vänjer man sig på något vis. Jag minns hur det kändes under de första filminspelningarna jag var på för ungefär åtta år sedan. Då hade jag ingen aning om hur en filminspelning gick till – och var nog aningen mer obekväm att bli filmad än vad jag är idag. Nu har jag varit med i ett antal produktioner, träffat en rad kändisar och agerat ganska mycket framför kameran. Hade jag inte tyckt att det varit roligt, hade jag slutat för länge sedan. Men roligt är det och jag skulle kunna ägna mig åt detta på heltid om det gick ihop ekonomiskt och tidsmässigt. Det går det å andra sidan inte, så det få förbli en bisyssla och ingenting annat. Som statist är man inte särskilt högavlönad och även om jag skulle ta alla uppdrag jag erbjöds, skulle jag i bästa fall snitta två till tre uppdrag per vecka – så det säger sig ju själv att man inte kan livnära sig på en tillvaro som statist. Tyvärr.

Men det är en rolig bisyssla som dessutom inbringar några välbehövliga, extra kronor varje månad. Även om jag får tampas med produktionsbolag om inte betalar sin fakturor i tid, även om inspelningarna ofta ligger på konstiga tider och även om det många gånger är väldigt långa dagar, så tycker jag att det är fantastiskt roligt. Och det är det som gör att jag hållit på i så pass många år som jag gjort. Jag sållar rätt livligt bland vilka uppdrag jag söker och tänker att jag inte tar de uppdrag som ger 300 kronor för en 12 timmars arbetsdag. Då ska det vara en inspelning som på ett eller annat vis är rolig, som jag känner kan ge en språngbräda för kommande uppdrag. Men rent strikt är min grundinställning att jag ska gå med vinst på varje uppdrag jag åtar mig – möjligen kan jag gå plus/minus noll, men då ska det vara något speciellt. I september åkte jag till Köpenhamn för en inspelning och där gick jag i princip plus/minus noll och kunde inte räkna med någon vinst när jag köpt tågbiljetterna till Danmark. Men jag tyckte det var en rolig grej att få komma till Köpenhamn över dagen och tänkte att jag kunde göra det utan att gå med vinst.
En vecka senare bilade jag ner till Växjö för en annan inspelning, men där fick jag så pass bra betalt att jag gick med vinst även sedan jag betalat för bensinen. Så det gäller att räkna på vilka utgifter man har kring en inspelning och vilket arvode man får. De allra flesta inspelningar äger trots allt rum här i Stockholm med omnejd och jag har inga större utgifter för resorna till och från inspelningsplatsen. Men sedan ploppar det upp inspelningar ibland, där jag har lite större utgifter för resorna – och då kräver jag ett sådant arvode att jag inte behöver betala för att vara med. Även om jag tycker det är roligt att filma, så tänker jag inte betala för att vara med i en produktion – så gott om pengar har jag inte.