allkonstnarenFör några år sedan gick jag arbetslös några veckor i augusti/september. Det gick väldigt fort från beslutet att avsluta min anställning till att jag faktiskt stod utan arbete – och jag tvingades mer eller mindre ta mig en funderare på vad jag ville göra med tillvaron. Jag minns att jag packade en väska för en vecka, tog med mig datorn och en back öl – och sen satt jag i sommarstugan längst ute i Hälsinglands skärgård en sensommarvecka och funderade på vad jag nu skulle ta mig för. När jag kom hem igen hade jag nytt jobb på G och skulle bara dit på en kompletterande intervju. Utöver det hade jag tagit tag i flera saker som jag funderat på länge, men som av olika anledningar inte blivit av. Som att registrera mig på olika sajter för att bli aktiv som statist på olika filminspelningar.
Det började som en del i att söka jobb, att kunna visa Arbetsförmedlingen att jag gör vad jag kan för ta mig ur arbetslösheten, även om situationen var mer eller mindre självvald. Men det har sedan blivit något av en hobby, som jag håller på med för att jag tycker det är kul men som jag också tjänar en liten slant på. Och idag har jag varit med ett 30-tal produktioner, både med mindre och större roller, med eller utan replik.
Men det är en märklig bransch på något vis, denna filmbransch! Saker som aldrig skulle accepteras på den vanliga arbetsmarknaden. Som statist är man på vissa (inte alla, utan vissa) längst ner på näringskedjan och behandlas också därefter.
Var tycker ni jag ska börja? Lönerna? Arbetstiderna? Arbetsmiljön?
Lönerna är oftast under all kritik. Många produktionsbolag tycks tycka att det är helt okej att låta folk jobba 10-12 timmar till en lön på 300 kronor före skatt. Lunchen brukar oftast vara någon form av självservering via någon cateringfirma (jo, visst händer det man bjuder restaurang ibland, men det är inte ofta) – och Gud nåde den statist som vågar ta sig friheten att ta mat innan alla i det övriga teamet tagit för sig av maten. Det räcker faktiskt oftast – och jag överdriver inte! – att man gör någon som helst form av ansats för att hämta mat före teamet, så får man skarp och ilsken tillsägelse av inspelningsledaren eller regissören.
Tro inte att man som statist får hålla sig i samma utrymmen som resten av teamet när det är paus mellan tagningarna. Oftast får man husera i något kallt, dragit utrymme och är oftast den som sist får veta när det är dags för tagning av den scen man ska vara med i.
Det är en milsvid skillnad i hur man möts och behandlas beroende på om man anlitas som statist eller som skådespelare. Som skådespelare ha man folk omkring sig hela tiden, som håller ens kläder, ordnar kaffe och vatten, putsar till ens sminkning och så vidare.
Och sånt här går jag igång på direkt. Även om filminspelningarna för mig är en hobby, så tänker jag inte offra tolv timmar av min fritid för 300 kronor. Och jag har väldigt svårt att finna mig i att jag behandlas sämre bara för att jag har en mindre framträdande roll i slutproduktionen jämfört med en skådespelare.
Filmbranschen har så otroligt lång väg kvar innan man är en jämställd bransch, där alla behandlas lika och får lön utifrån prestation och nedlagda arbetstimmar istället för fjantsummor på några hundralappar för 12-timmarsdagar.
Jag själv har helt slutat söka de sämst betalda statistjobben, det är helt enkelt inte värt mödan för de småslantar man ofta erbjuder. Två produktionsbolag har jag genom åren bett fara och flyga till något varmt ställe en trappa ner efter att blivit riktigt illa bemött. Även om jag i första hand inte gör detta för pengarna, så är ersättningens storlek än ett incitament och något som visar hur uppdragsgivaren/kunden (beroende på hur man vill beteckna produktionsbolaget) uppskattar min arbetsinsats. Och somliga bolag vill jag helt enkelt inte samarbeta med längre.
Sen har jag absolut varit på filminspelningar som varit otroligt bra också. Filminspelningar där man behandlats med respekt och ingen blir arg för att man pratar med skådespelarna eller i vilken ordning man tar för sig av lunchen. Men jag har blivit alltmer kräsen när det kommer till vilka jobb jag söker och vilka produktionsbolag jag samarbetar med. Och jag hoppas att mina statistkolleger gör detsamma, så kanske vi till sist kan få en ändring på detta.
