Att inte välja när man måste är också ett val

Alla gör vi våra val i livet, val som kanske omgivningen inte alltid förstår men som är alldeles självklara för dig som gör valen ifråga. Själv har jag gjort två sådana val i livet, val där jag emellanåt blir ifrågasatt men som för mig är alldeles självklara. Det ena är det där med barn, som jag sedan tidig ålder valt att välja bort. Jag har aldrig haft en längtan efter barn, sedan tonåren har jag känt att jag inte ska ha några barn. Egentligen vet jag inte riktigt varför, det har bara varit så. Och min övertygelse att inte skaffa barn har gått så långt att jag för inte alltför länge sedan valde att sterilisera mig. Valet att inte skaffa barn är väl det val i livet som jag fått försvara allra mest, jag har med åren börjat tröttna på att behöva försvara mig och med näbbar och klor stå upp för jag inte vill ha några barn. Jag har full förståelse för att alla inte förstår mitt val, men jag förväntar mig ändå att alla respekterar det hela trots allt. Alla får inte mitt val att gå ihop med att jag i övrigt är väldigt barnkär och exempelvis gärna sitter barnvakt åt mina syskonbarn.
Men det är väl en helt annan sak, en hel annan omställning att skaffa egna barn jämfört med att sitta barnvakt till andras barn. Samma sak gäller att jag tycker mycket om hundar, men har svårt att se mig själv vara hundägare – det passar helt enkelt inte in i min livssituation. Jag har ofta varit hundvakt åt släktingars hundar, men skulle ha svårt att hinna med att ha hund själv. Det skulle bli synd om hunden, som skulle bli ensam väldigt mycket eftersom vi båda jobbar sådana tider som vi gör. Sen är det givetvis inte samma sak att skaffa barn och att skaffa hund, det är två vitt skilda ting. Men det är val inte alla förstår, att tycka mycket om något som man sedan väljer att inte skaffa själv.

Ett annat val i livet inte alla tycks förstå, är mitt val att inte skaffa bil. Jag kan helt enkelt inte se vad jag ska med en bil till i den tillvaro jag haft de senaste åren. Till vardags tar jag med enkelhet mig till de ställen jag behöver med kollektiva färdmedel. Det finns helt enkelt ingen anledning att ha en bil, som till 90 % av tiden bara kommer att stå och samla damm. Jag och mitt ex hade bil när vi bodde ihop, men vi fick till och med böter för att ha bilen långtidsuppställd. Ingen av oss behövde bil till jobbet, utan det var enstaka gånger här och där som vi använde bilen. Det blev mer en utgift snarare än något vi verkligen behövde. Så sedan vi separerade, har det helt enkelt inte blivit att jag skaffat någon bil – utan jag har hållit mig till att ta mig fram kollektivt. Vilket funkar oerhört smidigt när man bor i en närförort.
Istället väljer vi att hyra bil eller åka taxi de gånger det helt enkelt inte fungerar utan bil. I dagens samhälle är det ju dessutom viktigt att tänka på miljön – och där är ju just bilarna den absolut största boven. Vi har absolut ekonomin att skaffa bil, men jag är av den bestämda uppfattningen att det bara är dumt att skaffa en så dyr sak som en bil när man faktiskt inte behöver en. Det är många tusenlappar som tickar iväg varje månad om man har bil, även om det är en begagnad sådan. Och det är pengar som det går att ha fantastiskt mycket roligare för än att lägga dem på något som man egentligen inte behöver. Folk har lättare att förstå detta val än valet att inte skaffa barn, men det är ändå många som ifrågasätter och undrar varför man väljer att inte skaffa bil. Den dag jag behöver bil för att ta mig till jobbet till exempel, då skaffar jag en bil – men inte en dag tidigare.

Det är annars väldigt få val i livet som jag känner att jag faktiskt ångrar. Det finns saker som jag med facit i hand kan känna att man skulle ha gjort annorlunda, men det är få saker jag känner att jag skulle vilja ha ogjort. De flesta val och beslut har man tagit mot de fakta och den bakgrund man har just då – man kan omöjligt veta konsekvenserna av ett visst val eller beslut i förväg. Och det är så jag försöker resonera när något blir lite tokigt, jag har trots allt tagit ett avvägt beslut mot de fakta och de känslor jag haft just då. Jag kan ibland tänka på olika yrkesval man gjort genom åren – hur hade mitt liv sett ut idag om jag tagit helt andra beslut i vissa givna situationer? Återigen hade jag förmodligen gjort annorlunda val idag, mot de fakta och den erfarenhet jag har idag – men det är få saker jag känner att jag skulle vilja få ogjorda.
Och det är ganska skönt att kunna ha den inställningen till saker och ting i livet, att känna att man inte ångrar särskilt mycket som man har gjort. Däremot kan jag ibland känna att jag skäms en aning över den person jag en gång varit, om man går väldigt många år tillbaka i tiden – alltså om man skulle vrida tillbaka klockan 25-30 år. Inte för att jag var någon värsting på något vis – tvärtom – utan snarare att den sociala kompetensen inte alltid var helt på topp. Jag vet inte om jag direkt sårat någon genom den jag har varit, men jag vet att det sociala inte alltid var helt enkelt för den unge Tobias.

Även om de är få saker jag känner att jag vill ha ogjorda genom åren, så kan jag ibland känna en genans och en skam inför hur den unge Tobias var och betedde sig. Jag har alltid varit något av en ensamvarg och hållit mig lite vid sidan av i sociala sammanhang. Kanske har jag på det viset inte övat upp min sociala förmåga – förrän först nu på senare år, när jag blivit lite mer social än jag tidigare varit. Jag säger inte att jag på något vis är perfekt idag, men jag tror mig ha lite mer social kompetens idag än för 30 år sedan – det är en sak som är säker. Det kan visserligen kallas personlig utveckling, det kan hända att många av oss på ett eller annat vis skäms för vem man var som 20-åring. Man trodde att man var vuxen, att man visste så mycket om livet – men tänk vad lite man ändå visste om allt i den åldern! Man var ju knappt torr bakom öronen i någon som helst bemärkelse.
Jag själv var nog inget som helst undantag när jag var i den åldern, utan var nog tämligen övertygad om att jag var en vuxen person som hade full koll på livet och vad det innebär. Så visst kan man skylla mycket på ungdomens okunskap och den oerfarenhet som man trots allt besatt. Men det som gör mig mest generad, är att vissa saker borde jag haft koll på även i den åldern. Det känns som att jag var lite väl okunnig om somliga saker, min unga ålder till trots.