Livet är en sexuellt överförbar sjukdom som alltid leder till döden

Det finns egentligen bara en sak vi vet med full säkerhet när det gäller livet – och det är att vi en dag ska dö. Vi vet inte hur, vi vet inte när – bara att det en dag kommer att ske. Det är en ganska läskig tanke på något vis, eller hur?! Döden gör verkligen ingen skillnad på folk utifrån vare sig klass, hudfärg, religion eller någonting annat, utan uppsöker oss alla förr eller senare och på ett eller annat sätt.
Själv tycker jag att jag börjat tänka allt mer på döden, ju äldre jag har blivit. Man inser liksom att den kommer närmare och närmare ju äldre man blir. Går man efter den statistiska medellivslängden, har jag själv levt drygt halva mitt liv vid det här laget vilket känns hisnande på något sätt. Allt har gått så fort på något sätt och går andra halvan av livet lika fort – ja, då är det ju snart dags liksom. Jag tycker själv inte det var länge sedan jag till exempel började skolan, men det är till hösten 40 år sedan. Det känns inte länge sedan jag under kaotiska omständigheter flyttade till Stockholm, men det är i september exakt 24 år sedan. Och det håller nog många med mig om, att livet svischar förbi i en rasande fart och år läggs till år i ett tempo där man knappt hänger med själv.

Som tonåring skrattade man ju åt äldre personer, när de sa att man skulle passa på att göra saker eftersom livet går så fort. Man hade ju hela livet framför sig, det kändes som en hel evighet och i alla fall jag själv tänkte att äsch, jag hinner med allt jag vill göra. Nu, när man börjar närma sig 50, inser att man livet trots allt är begränsat och att man inte har hur mycket tid som helst. Och ju äldre man blir, ju svårare har man ju dessutom att orka med saker och ting.
Redan nu inser jag att jag inte orkar med sena kvällar på krogen, fest till långt inpå nätterna eller andra vilda övningar. För 20 år sedan var det inga problem att festa flera kvällar i rad, vara uppe sent och sedan gå och jobba – vilket skick man än var i. Det är liksom uteslutet idag, är man uppe och festar sent en kväll, är man ju liksom inte människa på flera dagar efteråt. Så visst gäller det att passa på medan man kan, det är inte bara döden som kan komma emellan utan en lång rad andra saker.

En sak man ställs inför idag när man kommer till det där med döden, är något som man inte tidigare haft ”problem” med. Nämligen alla offentliga profiler man har på internet nuförtiden. Jag tänker på sociala medier, bloggar och allt annat där man är registrerad till allmän beskådan. Hur många har tänkt på vad man vill ska ske med alla konton den dag man ska vandra vidare? Vad ska ske med ditt Facebookkonto, din blogg eller Twitterkonto? Ska det ligga kvar, eller ska någon plocka bort det efter din död?
Ska jag vara helt ärlig, kan jag inte ens lösenordet till mitt Facebookkonto längre. Jag har ett lösenordsvalv på datorn, där alla inloggningar finns och som automatiskt loggar in mig på Facebook. Och på telefonen är jag alltid inloggad. Så jag har helt enkelt glömt bort inloggningarna…
Jag har skrivit i mitt Vita arkiv vad jag vill ska ske med mina konton i händelse av min bortgång, men de inloggningsuppgifter som står där stämmer knappast längre eftersom jag byter lite då och då. Men så har i alla fall jag själv gjort, skrivit i Vita arkivet vad jag vill ska ske med min blogg och mina konton i sociala medier.
Detta är något man inte behövde tänka på för några decennier sedan, men i dagens läge har ju var och varannan människa sociala medier. Och har man inte inloggningsuppgifterna, kan det bli svårt och krångligt för de efterlevande att få bort alla konton på nätet. Jag har själv inte koll på vad mina anhöriga vill den dag det eventuellt blir dags att ta tag i detta. Men jag misstänker att de flesta vill bli borttagna från till exempel Facebook efter sin död.
Egentligen borde de flesta sociala medier ha en funktion att man automatiskt plockas bort efter en viss tid av inaktivitet. Till exempel om man inte varit inloggad på sex månader, så plockas kontot bort. Men så funkar det oftast inte vad jag vet.