allkonstnarenMinns ni när man var barn och tonåring och inte vill något hellre än bara bli äldre? I alla fall jag längtade oerhört mycket efter att bli vuxen och få bestämma själv. Och vad smickrad man blev om någon sa att man såg äldre ut än vad man var, eller hur?! Allt var liksom totalt bakvänt mot hur det är i vuxen ålder. Nu vill man absolut inte bli äldre – och skulle bli rent förolämpad om någon sa att man såg äldre ut än man är.
Jag minns vad stolt jag var när jag som 15-åring lyckades köpa ut folköl utan att bli tillfrågad om leg. Det var stort och gav mig massor med självförtroende. Idag skulle jag givetvis bli förolämpad om någon frågade efter leg när jag köper varor som det är 18-årsgräns på. Å andra sidan händer det heller aldrig att någon frågar längre, det syns väl att jag är XX antal år över 18 om man säger så. Men när man var runt 18, då ville man ju nästan att man skulle fråga, bara så att man fick anledning att visa att man hade åldern inne. Upp till en viss ålder var det smickrande att få visa leg på till exempel Systembolaget. Men nu har jag bara några år kvar till 50 och tror inte jag skulle känna mig smickrad av att få visa leg på Systemet.
Numera börjar jag tycka att det känns jobbigt för varje år som läggs till handlingarna och ju äldre man blir. Det blir tydligare för varje år som går att man bara har en begränsad tid att leva, att faktiskt halva livet sedan länge har passerat. Sen kan jag inte påstå att jag känner mig särskilt gammal egentligen, även om begreppet “gammal” är ett ganska vitt begrepp. Men det är ofta jag ser folk på tunnelbanan eller på stan och tänker ungefär att “vi borde vara ganska jämngamla”, men sen inser att jag förmodligen är 25 år äldre. Och tvärtom också för den delen, att jag ser personer jag tycker ser gamla ut och inser att vi nog gick i skolan ungefär samtidigt.
Kort och gott har jag nog svårt att acceptera att jag börjar närma mig 50-sträcket med stormsteg. Jag minns så väl när mina föräldrar fyllde 50, vad gamla jag tyckte att de var. Själv var jag 26 när min pappa fyllde 50 och ansåg nästan att han borde ha fått en rullator i födelsedagspresent. Eller åtminstone en köplats i kön till ålderdomshemmet. Nu är jag själv 50 om några år och inser att jag faktiskt har ganska många år kvar att arbeta och sedan – om man får vara frisk – ganska många år som pensionär.
Men somliga saker får mig faktiskt att känna mig gammal, helt utan tvekan. När jag gick i skolan fick fortfarande vänsterhänta elever lära sig skriva med “rätt” hand, det vill säga höger hand. I skolmatsalen serverades rätter som pölsa och fiskbullar – och det var väldigt exotiskt när vi fick hamburgare eller kebabgryta. Och i ungdomstidningen KP publicerades artiklar som glorifierade porrfilmer och menade på hur bra porren var för den sexuella frigörelsen.
Och ingen hade datorer eller mobiltelefoner. Ville man ringa någon, ringde man på hemtelefonen och hoppades på att någon var hemma och kunde svara. Om ingen var hemma, hade de med lite tur en telefonsvarare så att man kunde lämna ett meddelande. Det gick inte att mejla eller på annat sätt kommunicera elektroniskt. Man skaffade istället brevvänner och skrev pappersbrev till varandra, ni vet som man satte frimärke på och lämnade på en brevlåda. Dejtingapparna var inte uppfunna, utan man träffade sin livskamrat genom vänner, på krogen eller jobbet.
Men jag är inte på något vis bitter, mycket är faktiskt bättre idag än för 30 år sedan. Inte minst när det kommer till den tekniska utvecklingen. Jag tycker att just mobiltelefoner, internet och datorer har förbättrat tillvaron väldigt mycket. Än så länge känner jag inte att jag har svårt att hänga med i den tekniska utvecklingen, utan snarare tvärtom utnyttjar jag den väldigt väl. På den enda punkten jag kanske är lite konservativ, så skickar jag fortfarande brev ibland och prenumererar fortfarande på morgontidning i papper. När jag fakturerar genom mitt företag, skickar jag fortfarande fakturorna per vanlig post eftersom jag i största möjliga mån vill stödja PostNord att leva vidare som företag (att man sedan kan störa sig på att vissa brev inte alltid kommer fram är en helt annan sak).
Jag kan till och med fråga mig hur vi klarade oss för 30 år sedan? Hur fick vi tag på varandra? Det är så oerhört mycket enklare idag, med mobiltelefoner och sociala medier att kommunicera med varandra. Man kan på några sekunder nå ut till flera personer samtidigt, med bara några knapptryckningar. Istället för att behöva ringa runt till folk, kanske inte få tag på vissa och behöva ringa igen. Ja, ni som var med på den tiden vet hur det var, eller hur?
