Ärlighet är ungefär lika sällsynt som en man utan självömkan

En före detta flickvän sa en gång till mig att ”Är man tillsammans med mig, då får man acceptera att jag alltid är ärlig – och är man så överviktig som du är, då ska man inte klä sig som du gör”. Man kan visserligen ha olika åsikter om vilken typ av kläder en person passar i eller ej – men vissa kommentarer klarar man sig trots allt ganska bra utan. Själv klarar jag mig väldigt bra utan negativa kommentarer kring min vikt till exempel. Jag är fullt medveten om att jag väger för mycket och behöver inte få det påtalat för mig. Och det där att alltid vara ärlig mot alla är kanske inte nödvändigtvis något att sträva efter i alla lägen. Visst är ärlighet en bra egenskap, men man får välja sina tillfällen litegrann.
Jag är född med ett ganska så kraftigt synfel och har under merparten av min ungdom varit försedd med starka glasögon för att alls kunna se något. Vid något tillfälle fick jag påtalat av en släkting hur illa jag passade i så starka glasögon, att det inte såg bra ut alls. Något som kändes otroligt sårande, eftersom jag inte kunde välja bort mina glasögon utan var tvungen att ha dem. Några år senare kostade jag på mig en laseroperation och opererade bort mitt synfel, vilket var en enorm befrielse. För oavsett vad folk tycker om att jag passar i glasögon eller ej, så var de sköna att slippa. Numera klarar jag mig bra med läsglasögon – som jag behöver på grund av åldern.

Man pratar ofta om att barn kan vara så fruktansvärt elaka, eftersom de är så brutalt ärliga om saker och ting. De har verkligen inga hämningar, utan säger rakt av vad de tycker. Oftast kan åtminstone jag själv ta ett barns brutala ärlighet, eftersom jag tänker att de oftast inte vet bättre. Men när en vuxen person inte vet bättre, inte har spärrarna för vad som är okej att säga – då blir det istället oerhört sårande. Ärlighet i all ära, men vissa saker kan man faktiskt hålla för sig själv, för somliga saker kan vara oerhört känsliga att kommentera – framförallt om man gör det på ett negativt sätt. Man behöver kanske inte kommentera folks vikt, utseende eller eventuella funktionhinder på ett negativt sätt – och det finns absolut fler saker man ska passa sig för att kommentera på ett negativt sätt. I min värld får man alltid tänka sig för innan man kommer med en kommentar som kan tänkas att såra någon. Är det värt att såra någons känslor för att få fälla den kommentar man vill komma med? Ibland kan det säkert vara så, men allt som oftast inte.
Samtidigt som barn kan vara elaka genom sin totala ärlighet, kan också vi vuxna vara elaka genom en total utevaro av ärlighet. Generellt sett är vi vuxna så rädda för att såra varandra, att vi hellre kommer med en lögn än att vara ärliga. I de flesta fall vill nog de flesta av oss ha en sårande sanning än en lögn, inte sant? Men det finns inget självändamål i att upplysa någon om att denne inte passar i starka glasögon eller klär sig på fel sätt i förhållande till sin vikt. Har jag inte efterfrågat den åsikten, finns det ingen anledning att komma med den heller. Jag tror att vi vuxna har mycket att lära av barn när det kommer till ärlighet, men vi ska inte ta över barnens ärlighet och vara groteskt ärliga om allt – det är bara elakt. Personligen har jag många åsikter om folks utseende, klädstil och en lång rad andra saker, men det allra mesta håller jag för mig själv. Jag ser inge självändamål i att kritisera någons utseende eller klädstil så länge vederbörande inte uttryckligen har bett om min åsikt.

Sen finns det många som resonerar ungefär som den exflickvän jag nämnda är ovanför, som lägger prestige i att ”alltid vara ärliga” och säga vad de tycker. Min släkting, som kommenterade min glasögon hade också ungefär den inställningen. Själv kan jag inte se självändamålet i att alltid vara ärlig, Ibland bör man nog faktiskt linda in sanningen lite eller helt enkelt låta bli den. Det är många gånger en svår balansgång, det måste jag erkänna. Och jag är inte perfekt på något vis, jag har säkerligen sårat folk genom åren genom att ha varit lite för ärlig. Men jag har i alla fall inte inställningen att alltid vara ärlig till varje pris, utan försöker välja någon slags mellanväg. Ibland kanske man faktiskt är så illa tvungen att leverera en sårande sanning, men det ska vara väl avvägt med vad som är alternativet. Och ett alternativ är inte något självändamål i att alltid vara ärlig.
För det finns inget självändamål i att vara ärlig om själv känner dit som en bättre människa av din ärlighet. Eller mår du verkligen bättre av att såra andra människor eftersom du har ett behöv av att aldrig vara ärlig? Är det ett sådant mål du vill uppnå – och i så fall varför? Blir du en bättre människa av att leverera sanningar som enbart sårar människor men som inte uppfyller något som helst annat syfte? Tänk på dessa frågor en stund. Är det värt priset med sårade känslor, konflikter och kanske avklippta vänskapsband för att du har ett behov av att alltid vara ärlig?

I grunden tycker jag det ligger egoism i behovet av att alltid få vara ärlig, att säga exakt det man tycker utan hänsyn till vad andra känner inför det. För du sätter dina behov framför andras, du bryr dig inte om hur dina ärligheter tas emot utan vill bara få framföra dina åsikter till vilket pris helst – om du så får gå över lik för det. Jaja, det finns olika grader i helvetet – det får även jag erkänna. Somliga ”alltid-säga-sanningen-typer” är mer hänsynsfulla än andra, så är det givetvis. Alla skulle inte gå över lik för att få framföra sina åsikter och sanningar. Men många skulle göra det. Och jag kan inte inte låta bli att störa mig på dessa människor, oavsett hur hänsynsfulla de är. Det är bra att vara ärlig upp till en viss gräns, det är det absolut. Men gränsen får du enbart sårar mottagaren utan att det är någon större vinst med det hela.
Den enda gången jag skulle kommentera någons klädstil negativt, det är om den vore rent olämplig i ett visst sammanhang. Den enda gången jag skulle kommentera någons funktionshinder – ja, jag räknar mitt synfel som ett funktionshinder eftersom jag såg extremt dåligt innan min operation – är om det verkligen skulle vara ett hinder i ett visst sammanhang. Men jag skulle aldrig säga att ”det passar inte dig att sitta i rullstol, gör något åt det där” – för ungefär så kändes kommentaren jag fick om mitt synfel av min släkting. Så för att avsluta med min poäng i det hela. Var ärlig, men inom rimliga gränser. Avväg alltid om det är värt att såra någon för att få fram din sanning. Är svaret nej, då ska du hålla tyst.