Bitterhet är som cancer – den äter på bäraren

Om jag ska tillåta mig att vara lite filosofisk för en stund, så är det somliga egenskaper och inställningar hos mina medmänniskor som jag har ytterst svårt att förstå. Dit hör egenskapen att gå och vara bitter över saker och ting, att var sur, irriterad och allmänt otrevlig. Vi har trots allt en ganska kort tid på jorden och förstår inte dem som slösar bort sin tid med att gå och vara bitter över jobb, boende eller livet i stort. Det finns de extrema fallen, där folk låter gå ut över allt och alla genom diverse elakheter och bittra uttalanden. Sedan har vi som bara är bittra i största allmänhet över diverse ting. Bittra över sitt yrkesval, bittra över sin arbetsplats eller att det inte blev av att de lämnade den lilla hålan de växte upp i för att flytta någon annanstans. Medan jag bodde kvar i Hudiksvall – där jag själv är uppvuxen – hörde jag ofta uppgivna kommentarer om ”Jag hade minsann flyttat härifrån för längesen om det inte vore för barnen”. Eller något åt det hållet. Man vill av någon anledning inte flytta för att man har barn utan väljer att bo kvar trots bitterhet och tristess. Själv kan jag inte riktigt låta bli att tänka tanken att jamen gör något åt din situation istället för att gå och vara sur och bitter. Visst, det kanske inte alltid går att lösa en flytt av olika anledningar – men då får man ju sonika försöka göra det bästa av situationen istället för att gå gräva ner sig i en massa bitterhet.
Sen har vi extremfallen, där man undrar om något är riktigt på tok uppe i hjärnkontoret. Jag minns så väl en gång när jag skulle ta en av innerstadsbussarna här i Stockholm på väg hem från min dåvarande arbetsplats på Kungsholmen. Precis när jag ska kliva ombord på bussen ringer min mobil – och jag svarar förstås. I samma veva går jag ombord och väljer att sätta mig på ett ledigt säte i den främre delen av bussen. Eller rättare sagt, jag väljer att försöka sätta mig där, för herren på sätet bredvid vägrar låta mig göra det eftersom jag pratar i mobiltelefon. Jag väljer att inte ta någon diskussion eftersom jag ändå bara ska åka några få hållplatser, utan istället ställer jag mig en bit bakom och fortsätter mitt samtal i telefonen. Men den alltmer ilskna mannen ogillar tydligen att jag pratar i telefon, tittar argt på mig och viftar med armarna – kommer med kommentarer som jag inte riktigt kan höra. Men så börjar han prata med mannen mittemot sig, viftar med armarna emot mig och säger något i stil med att ”Sådana gjorde tyskarna ett gott arbete med i Dresden”.

Ja, ni förstår säkert ungefär vilken typ av människor jag syftar på och vad jag tycker om det där med bitterhet. Om mannen på bussen var bitter eller bara dum i huvudet i största allmänhet kan jag inte riktigt uttala mig om egentligen. Men något galet var det i alla fall, det är en sak som är säker. Och jag blir så brydd över sådana människor, varför man låter sitt liv gå åt till bitterhet, tjurskallighet och långsinthet av olika de slag. Varför ödsla tid på sådant och inte göra det bästa av situationen istället? Livet är trots alldeles för kort för att man ska ödsla det på att vara bitter över sådan du kanske inte ens kan göra någonting åt. Och varför – som mannen på bussen – vara sur och elak mot dina medmänniskor när man kommer så mycket längre genom att vara tillmötesgående och kärleksfull? Det känns som att vissa personer slösar bort sitt liv när man istället kan göra något så hemskt mycket bättre med det.
Jag har jobbat med väldigt många genom åren, som varit otroligt bittra över sitt arbete, personer som klagat på allt mellan himmel och gjord och tyckt att allt med jobbet varit fel, pest och kolera. Själv ställer jag mig alltid frågan varför man är kvar på ett jobb om man tycker allt är fel? Varför byter du då inte jobb istället? Det är trots allt ingen som tvingar dig vara kvar på ett jobb där du uppenbarligen inte trivs. Och de allra flesta har faktiskt möjligheten att just byta jobb, det är väldigt sällan det finns något hinder för det. Sedan kan det förstås finnas tillfällen då det är svårt att byta jobb, men gör då det bästa av situationen istället – även på den punkten.

Självklart finns det saker i livet man inte alltid kan påverka, så är det för de allra flesta av oss. Och det är lätt för mig att säga att jamen flytta eller byt jobb när jag bor i en stad där jag stortrivs och har ett jobb som jag trivs med och inte har några som helst planer att byta. Dessutom har jag högskoleutbildning och bor i en storstad där det är tämligen lätt att få jobb – i alla fall man jämför med många mindre orter. Så det där med att byta jobb är nog lättare för mig än för vissa andra. Men faktum kvarstår ändå – varför gräva ner sig i bitterhet istället för att göra det bästa av situationen? Kan du inte göra de förändringar du vill i livet, då får man försöka acceptera situationen istället och göra det bästa man kan istället för att ödsla din tid? Vantrivs du på jobbet, jamen gör vad du kan för att byta. Du kanske kan utbilda dig, flytta, pendla, veckopendla eller jobba på distans. Och går inte det, då får man ju försöka ha en så meningsfull fritid som möjligt för att väga upp jobbet. Kanske går att börja med en hobby, kanske kan du jobba extra med något annat som känns meningsfullt, gå ner i arbetstid – vad det jag? Men vad blir bättre av bitterhet och tjurskallighet? Egentligen ingenting, eller hur?
Trivs du inte där du bor, jamen se då över möjligheterna att flytta eller pendla på något sätt. Men ge fasen i att klaga om du inte försöker göra något åt din situation. För om man inte gör vad man kan för att förändra sin situation, då frånsäger du dig liksom rätten att klaga på den. Den enda gången du har rätt att klaga, är när det kommer till saker du inte kan göra något åt – eller du gjort vad du kunnat för att ändra på det hela.

Tro nu inte att jag är totalt okänslig och hjärtlös, självklart finns det gånger då du inte kan ändra på saker och ting och det förstår jag. Men det som stör mig är folk som gräver ner sig i sådant och blir bittra över saker och ting. Det finns saker jag själv gärna skulle ändra på vissa gånger, men jag gräver inte ner mig för det. Jag försöker istället göra det bästa av situationen och tänka att livet är för kort för att man ska gå och vara bitter och olycklig. Jag är inte det minsta troende, men det finns en bön som säger ungefär vad det är jag vill ha sagt. Ni har säkert hört den och den lyder ”ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden”. Och det är någonstans det jag vill ha sagt. De du inte kan förändra får du försöka acceptera, hur svårt det än må vara vissa gånger. Sedan får man ha modet att förändra det man kan förändra och någonstans däremellan se skillnaden.
Bitterhet är sällan medicinen för någonting, snarare tvärtom. Det gör ingen nytta att gå runt och vara bitter över att livet inte blivit vad man hoppats på, utan det bästa är att lösa eller påverka den situation som uppstått. Idag går det att plugga och jobba på distans, det går att pendla inom rimliga gränser. Så istället för att vara bitter – och allra mest låta den gå ut över sina medmänniskor – går det faktiskt att påverka väldigt mycket i livet.