Det är ett blandat nöje att hålla sig så frisk att man märker sin senilitet

Jag har på allvar börjat inse att man börjar bli lite till åren. På söndagskvällarna sänds ”Sakta vi går genom stan” i Sveriges radio P4. Jag kan väl inte säga att jag lyssnar särskilt ingående, men brukar ofta ha radion påslagen i bakgrunden oavsett vad som sänds. Programmet vänder sig till en lite ”mognare” publik och spelar musik därefter. Och jag hajar ofta till när låtarna spelas – och tänker att den där musiken brukade jag lyssna på när jag var yngre. Visserligen spelar man en hel del musik som är avsevärt äldre än så, men det är förvånansvärt ofta jag trots allt hajar till över musikvalet och tycker att den låten är väl inte så värst gammal. Men så börjar jag räkna efter – och inser att låten kanske är 35 år gammal. Och då känner jag mig plötsligt väldigt gammal, jag inser liksom att åren går och man är inte purung längre. Trots allt börjar jag närma mig 50 – och just musiken kan vara milstolpar man känner igen från när man var ung. Och när man hör vissa låtar, känns det som igår de kom – men så är det ju oftast inte. Istället kan det ha gått decennier sedan den aktuella låten släpptes, vilket blir ett hållmärke för att man kanske inte är så värst ung längre.
Och det lustiga är att man för 35 år sedan tyckte att den äldre generationen var extremt gammal när man pratade om musik från 60- och 70-talen. Numera tycker säkerligen dagens ungdomar detsamma om mig när jag diggar musik från 80- och 90-talen. Och jag kan själv tycka om musik som Beatles, Rolling Stones och liknande band – vilket väl är rena stenåldern om man frågar dagens ungdomar. För man ska tänka på att 1984 är lika långt borta tidsmässigt idag, som 1944 var 1984. Det ger lite perspektiv på något sätt, eller hur? -44 var inte ens andra världskriget över och det var fortfarande ett antal år kvar tills exempelvis Beatles skulle slå igenom.

Sen har det inte gått så långt att jag inte förstår mig på modern musik, för det tycker jag att jag gör. Det finns gott om modern musik som är riktigt bra. Jag minns själv hur det var när jag växte upp på 80- och 90-talen och med tiden började lyssna alltmer på hårdrock. Det var ju rätt populärt då, men verkligen inte något som vuxenvärlden förstod sig på direkt. Det florerade många rykten om dolda budskap i texterna, som skulle framträda om låten spelades baklänges, om att satanism var vanligt inom hårdrocksvärlden och så vidare. Det där med dolda budskap om låten spelades baklänges var det nog aldrig någon som lyckades bevisa eller ens visa att det förekommit vid enstaka tillfällen vad jag vet. Sen fanns det förstås en del avarter inte minst inom deathmetalmusiken. Och jag minns hur oroliga mina föräldrar blev när jag började lyssna på hårdrock, de verkade verkligen tro att jag skulle bli satanist. Vilket jag givetvis aldrig blev. Och lite så har det ju varit med tidigare generationer – att musiken använts för att provocera göra revolt emot vuxenvärlden. Även om det är svårt att förstå idag, så ansågs ju Beatles och Rolling Stones vara riktigt rebeller när de slog igenom för flera decennier sedan. Idag ses de som ganska snälla pojkar skulle väl de flesta av oss skriva under på.
Idag är det lite svårare att revoltera med hjälp av musiken känns det som, eftersom det inte kommer nya musikgenrer på samma vis som förr. Jag själv provoceras inte av modern musik utan kan snarare tycka att många moderna låtar är väldigt bra. Så nej, jag är inte i sitsen att att jag inte förstår mig på modern musik, utan snarare tvärtom.

Men det är inte bara det där med musik som gör att jag börjar känna mig äldre, utan ganska mycket annat också – inte minst när man kommer till det tekniska. När jag växte upp hade vi inga datorer, mobiltelefoner, plattor, Spotify eller strömningstjänster. Det var video som gällde om man ville titta på film eller riskerade att missa sitt favoritprogram på TV. Ville man lyssna på musik när man inte var hemma, så var det freestyle som gällde – det vill säga små, bärbara bandspelare. Skrev man uppsatser eller längre texter i skolan, skrev man för hand eller möjligen på skrivmaskin – dator med skrivare fanns liksom inte i var mans ägo. Vi hade maskinskrivning i skolan och under mellanstadiet tvingades vänsterhänta klasskompisar att lära sig skriva med höger hand eftersom det ansågs vara ”rätt” hand. När man tänker tillbaka på hur det var med det tekniska när jag växte upp, så känns det som att man växte upp på stenåldern. Först på 90-talet började man inse att det där med datorer kanske var nånting och när jag började gymnasiet kom första kurserna i att hantera datorer. Några utbildade datalärare fanns inte, utan det var vår samhällskunskapslärare som fick ta stafettpinnen, eftersom han råkade vara lite haj på det där med datorer.
Så småningom kom internet och jag var tämligen tidig med att skaffa dator och en internetuppkoppling. Men det var inte bredband, utan segt internet som gick via telefonjacket. Det gick inte att ringa vare sig ut eller in när man var ute på internet, vilket kunde vara ganska frustrerande. Först några år senare blev det bredband för min del – och så småningom också en bärbar dator. Numera skulle jag inte klara mig utan en internetuppkoppling och min kära dator, utan skulle få svårt att få tillvaron att fungera utan dessa ting.

Däremot var jag tidig med att skaffa mobiltelefon, vilket jag skaffade redan i mitten av 90-talet. Det är nästa pryl jag skulle ha svårt att klara mig utan och jag kan idag ha svårt att förstå hur man stod med att bara vara nåbar när man var hemma – så som det ju var innan mobilerna kom. De första mobilerna var stora som tegelstenar och det svar svindyrt att ringa till och från dem. Sex kronor minuten kostade det att ringa till och från mobilen, ett sms kostade ungefär lika mycket att skicka. Till skillnad från idag, när man betalar en fast summa oavsett hur mycket man ringer och sms:ar.
Men några appar fanns det inte, det gick inte att fota med telefonen – utan det var ringa och sms:a som gällde. Sen har telefonerna blivit alltmer avancerade och idag är det mer eller mindre små bärbara datorer man går omkring med i fickan.

Så ja, det är mycket som hänt sedan jag var liten om man jämför med hur det ser ut idag. Och mycket har varit till det bättre, idag är många saker mycket enklare med tanke på att tekniken har gått framåt. Men det får mig att känna mig gammal ibland när jag tänker på hur det var när jag växte upp kontra hur saker och ting är idag. Det är inte bara när jag hör ”gammal” musik på radion utan även när man tänker på hur andra saker var när jag växte upp kontra hur det är idag. Men jag skulle inte vilja vrida tiden tillbaka, jag skulle inte vilja tillbaka till hur det var för 30 eller 40 år sedan. Ibland kan jag känna att jag skulle vilja vara några år yngre, men jag skulle inte vilja byta bort det vi har idag när det kommer till teknik. Det är svårt att förstå hur man idag skulle klara sig utan mobiltelefoner, datorer och internet.
Även jag – som snart kan räknas till den äldre generationen – har svårt att se hur man skulle klara sig utan mobiltelefon och internet. Mycket har blivit så mycket enklare i och med digitaliseringen, det måste till och med jag erkänna. Alltifrån att vara nåbar när man själv vill och betala räkningar hemifrån till att kunna streama serier och filmer. Liksom att man lätt kan jämföra priser på varor och tjänster på ett sätt som inte gick för 25 år sedan.

Så det är inte bara när det kommer till musiken som jag känner mig gammal, utan även när man ser hur mycket annat som hunnit hända genom åren – oftast till det bättre – som gör att man inser att åren gått. Musiken kanske inte nödvändigtvis har blivit bättre, men mycket annat har blivit det – inte minst har vi en bekvämare tillvaro idag än vi hade för några decennier sedan, mycket på grund av att tekniken gått framåt. Om jag sen tycker det är jobbigt att känna att man trots allt åldras? Nja, jag vet inte hur jag ska definiera känslan att bli äldre, jag vet inte riktigt om jag finner ord för hur det känns. Jag hade gärna varit 25 år yngre, under förutsättning att jag behållit min livserfarenhet. Men annars är jag rätt nöjd med mitt liv för tillfället måste jag säga. Jag känner mig inte särskilt gammal egentligen, det är bara när man börjar jämföra saker och ting som man inser hur mycket som har hänt sedan man själv var ung.
Känner ni som är i samma ålder som jag ungefär samma sak? Att det är först när man börjar jämföra olika tider som man inser hur åren faktiskt gått. Jag minns de första datorerna vi hade, en av de första hade en hårddisk på 1 GB – vilket ju kändes otroligt mycket då, i slutet av 90-talet. Idag kan kan man knappt acceptera en dator som är mångdubbelt så stor – och själv har jag till och en extern hårddisk som komplement till datorn. Min fasta telefon är det många år sedan jag sa upp, numera har jag bara mobiltelefon, det finns liksom ingen anledning till att ha en fast telefon. Och man har radikalt lagt om sina shoppingvanor, numera handlar jag nästan allt via internet och inte i fysiska butiker. Till skillnad mot hur det var för 25 år sedan. Så ja, mycket har hänt sedan jag föddes 1977 – och många 90-/00-talister tycker säkerligen att man är född på stenåldern när man berättar om hur saker och ting var när jag var liten.