Barn brukar leva upp till det du tror om dem

Vi har alla varit barn och vi har alla varit där att vi känt oss orättvist behandlade som barn, eller hur?! Jag kan ibland tänka tillbaka på min barndomstid och tänka på hur man blev behandlad av vuxenvärlden. Hur ofta var det inte som man ställde till med saker och ting utan att det överhuvudtaget var meningen. Hur ofta var det inte som att vissa saker helt enkel var en olyckshändelse och ingenting annat?! Men i vuxenvärlden blev man arga och verkade tro att man ställt till det med flit, att man med uppsåt gjort vissa saker – vilket ju oftast inte var sant. Som barn har man inte samma konsekvenstänk, samma sätt att se konsekvenserna av sitt handlande som en vuxen person – så att ha de förväntningarna på ett barn är tämligen orealistiskt. Men många vuxna tycks ha en förväntning på barn som faktiskt inte är realistiska, utan snarare tvärtom förväntas barn ha samma konsekvenstänk som en vuxen person – vilket ju inte torde vara särskilt realistiskt.
Jag minns särskilt väl en händelse när jag var i 10-12-årsårldern. Vi har i vår sommarstuga en matkällare under en lucka i köksgolvet. Vid ett tillfälle öppnar jag luckan, samtidigt som en pojke springer förbi – och ”förstås” ramlar ner i källaren. Jag hade naturligtvis inga intentioner att låta honom ramla ner med flit, det var inget annat än en olycka. Men vuxenvärlden såg det inte så, utan tyckte att jag skulle ha varit försiktigare – och flera vuxna blev väldigt arga på mig. Tilläggas ska att det gick bra för killen som ramlade ner i källaren, han fick ett sår men det var inte mycket mer än så. Men det är just det här jag menar; vi vuxna kan inte förvänta oss samma sak av barn som av vuxna! Barn är oförsiktigare eftersom de inte har samma konsekvenstänk som en vuxen person, olyckor händer lättare när barn är i farten – så är det bara. Men det är ytterst sällan ställer till med saker med flit, utan oftast är det inget annat än en olycka. Och det finns ingen anledning för oss vuxna att bli arga. För barn har generellt ett samvete och fattar när de gjort bort sig. Jag minns vilka samvetskval jag hade kring pojken som ramlade ner i vår matkällare – jag fattade förstås hur illa det kunde ha gått. Det behövde ingen förklara för mig.

Så vi i vuxenvärlden har en stor hemläxa att göra när det kommer till hur vi är emot barn, vad vi förväntar oss av dem och hur vi behandlar dem. När är det läge att bli arg, när ska man ge stöd och vara förstående för att det som hänt varit en olycka och ingenting annat? Det finns förstås inget facit på detta, det finns förstås inget enkelt svar – utan allt är väldigt situationsspecifikt. Men att förvänta sig att ett barn ska vara lika försiktig, ha samma konsekvenstänk som en vuxen funkar liksom inte riktigt. Det är just sådant som det är tänkt att barn ska lära sig med tiden och det är upp till oss vuxna att vara goda förebilder och lära barnen vad som kan hända om de inte är tillräckligt försiktiga i olika situationer. Blir vi istället arga när olyckor inträffar, tror jag att de har helt fel effekt och hämmar barnen istället – som då blir rädda för olika konsekvenser om olyckan är framme.
Det finns trots allt en orsak till att barn inte är myndiga, inte ska vara ute i trafiken och så vidare före en viss ålder. Och varför då bli arg, när det rör sig om en person som faktiskt inte förstår bättre? Att barn ställer till med saker är egentligen inte så konstigt, det händer saker när barn är i farten – så enkelt är det faktiskt. Ibland händer det komiska saker, ibland händer det saker som kan får allvarliga konsekvenser. Och vid det sistnämnda gäller det att vi i vuxenvärlden sköter våra kort snyggt och inte blir arga vid ”fel” tillfällen. Sen ska man naturligtvis prata med barn om konsekvenser, om att vara försiktig vid rätt tillfällen och vad som kan hända om man gör si eller så.

Jag har inte barn själv, men hade jag haft det hade jag velat att mina barn skulle våga komma till mig om precis allt. Oavsett om det gäller att man druckit för mycket, om man skickat nakenbilder till fel person eller om barnet på att annat vis gjort bort sig. Idag finns frestelser och risker som vi inte var vana vid när vi var i tonåren. Internet fanns överhuvudtaget inte när jag var barn eller i tonåren, men idag är många saker oerhört mycket mer lättillgängligt än för 35 år sedan. Det är lättare att komma över droger, alkohol och andra dumheter – och det är också lättare att bli utnyttjad på olika sätt än innan internets intåg. Därför är det viktigt att barnen vågar komma till sina föräldrar och/eller andra vuxna när något dumt har inträffat. Men vet man att risken är stor att vuxenvärlden reagerar med ilska och fördömanden, då vågar man i slutändan inte komma till vuxna när något har inträffat. Jag har själv två syskonbarn och hoppas förstås att de kommer till oss vuxna om något händer på internet eller någon annanstans – att de känner att de vågar berätta utan att blir obehagliga konsekvenser.
Låt säga att en tonåring råkat dricka för mycket alkohol en kväll, är min bestämda uppfattning att man som vuxen inte ska reagera med ilska. Däremot ska det förstås inte låta det hela gå obemärkt förbi, men ilska löser ingenting i en sådan situation. För någonstans vill man förstås att barnen ska våga ringa och säga till om man druckit för mycket och inte kan ta sig hem – för vad är annars alternativet? Man kan utsättas för mycket om man druckit för mycket, eller rentav hamna i en snödriva någonstans och frysa ihjäl, vilket inte är ett bra alternativ. Så det gäller att gå en hårfin balansgång för när man faktiskt låter ilskan ta över och när ett vanligt samtal räcker. Besviken kan man bli på sina barn och tonåringar, men det är en helt annan sak än att bli arg.

Barn lever helt enkelt upp till det vi förväntar oss av dem, svårare än så är det inte. Och barn kommer agera utifrån vad de förväntar sig av vuxenvärlden. Förväntar man sig en utskällning och andra obehagliga konsekvenser för vad som är ett ärligt misstag, då agerar man också utifrån det. Trots allt är det av våra misstag vi lär oss – det gäller oavsett om man är barn eller vuxen. Och som vuxna måste vi lära oss att se skillnad på när barn faktiskt gjort ett misstag och när de med flit har ställt till med något. Har man med flit ställt till med något – då är det kanske på sin plats att vuxenvärlden reagerar med ilska, men inte vid en olycka eller ett misstag.
Att vara förälder är nog en av världens svåraste roller, att gå den balansgång som det faktiskt är när man har barn. Vissa klarar av föräldrarollen galant, medan andra har lite svårare att tackla vad det innebär att vara förälder. Och det behöver inte betyda att man skäller ut barnen i tid och otid, det kan vara andra saker om gör att man kanske inte riktigt axlar föräldrarollen på ett bra sätt. Men kanske finns en enkel tumregel man kan anamma – nämligen hur man själv velat bli bemött som barn i olika situationer. Hade man velat bli utskälld för något som är en olycka eller ett misstag? Förmodligen inte, eller hur?