Galenskap är ärftligt, man får det av sina barn

Jag är snart 47 år och barnlös – helt frivilligt. Ja, ni läste faktiskt rätt, det är helt enkelt så det ligger till. Det har inte med någon karriär att göra, det har inte med att göra att jag skulle ha något emot barn – jag vill helt enkelt inte ha några egna bara. Och jag har aldrig velat ha några, jag har aldrig sett mig själv som en förälder, någon som ska axla det ansvaret. Jag skulle absolut klara av att vara pappa, men jag är inte intresserad. Det är något jag känt i hela mitt liv och jag bestämde tidigt att om det inte blivit några barn tills jag fyllt 40 – då ska jag sterilisera mig. På något sätt ville jag inte stänga några dörrar och genomföra ingreppet för tidigt i livet – just utifall jag eventuellt skulle ändra mig när det kommer till barnfrågan. Men åren har gått och jag har inte ändrat mig, snarare har jag stått allt starkare i mitt beslut att inte skaffa några egna barn. Så i höstas gjorde jag slag i saken och genomförde ingreppet, numera är jag alltså steril! Och det kändes helt rätt, jag är oerhört tillfreds med beslutet och har inte ångrat mig för en enda sekund. Det känns alltid konstigt att ta sådana livsavgörande beslut, för ingreppet går ju inte att ångra i efterhand. Men nu är det gjort och jag hyser inga misstankar om att jag kommer att ångra mig med tiden heller.
En sak är dock säker – och det är att det alltid väcker många frågor när man bryter normer och exempelvis väljer att inte skaffa barn. Det är trots allt normen att bilda familj, det är vad de flesta strävar efter på något vis. När man sedan väljer att bryta den normen, då väcks det frågor hos omgivningen. Jag har fått förklara, försvara och diskutera mitt val att inte skaffa barn – medan jag i själva verket tycker att ingen annan har med det hela att göra förutom jag själv. Det är mitt beslut, precis som att jag valt att avstå från bil eller att bosätta mig i Stockholm av alla platser man kan bo på. De sistnämnda valen är det ytterst få som har kommenterat, men däremot valet att inte skaffa barn. När man säger att man valt bort barn, kommer det i princip alltid följdfrågor – många har väldigt svårt att förstå att man frivilligt väljer bort barn. Däremot brukar de flesta respektera beslutet när man förklarar, men följdfrågorna kommer i princip alltid som ett brev på posten. Och jag får trycka på playknappen och förklara varför jag gjort detta livsval, jag får försvara och gå in i diskussioner jag egentligen inte vill ha.

I grund och botten anser jag att detta är mitt beslut och inte något som någon annan har med att göra. Jag är vuxen – snart 50 år – och kan ta mina egna beslut. Det är inget förhastat beslut att till exempel sterilisera mig, utan jag har medvetet väntat med ingreppet just ifall jag skulle ändra mig. Och nu, med några år kvar till 50 känner jag mig för gammal för barn. Det finns barn i min omgivning och jag är nöjd med att med jämna mellanrum vara barnvakt istället för att skaffa egna barn. Så ja, jag är mer än nöjd med tillvaron i den aspekten. Jag orkar inte med vaknätter, blöjbyten och bärande på barn för jämnan. Och jag vill inte skaffa barn i den ålder jag nu har, jag är för gammal kort och gott. När mitt barn tar studenten är jag närmare 70 år och jag kommer förmodligen inte hinna bli far-/morfar eller se mina barn gifta sig, gå ut högskolan och så vidare. Så nej, det blir inga barn för min del – isåfall skulle jag ha skaffat det för länge sen.
Och jag har lite svårt att förstå att det väcker sådan uppmärksamhet att välja bort barn, som det trots allt ändå gör. Visst, det bryter mot normerna, det gör det – men någonstans är det ju upp till var och en vilken bana man väljer i livet. Precis som vilket jobb man väljer eller var/hur man väljer att bo. Jag trivs bra att bo i hyresrätt i en närförort till Stockholm och har ingen längtan efter hus eller att bo inne i city. Visserligen skulle jag inte tacka nej till varken hus eller en lägenhet i city om ekonomin tillät – men det är inget jag strävar efter.

Sen förstår jag absolut glädjen i att ha barn, att det ger väldigt mycket i tillvaron. Jag kan förstå glädjen och euforin efter en förlossning som gått bra och det fantastiska i att för första gången hålla i sitt nyfödda barn. Jag har två syskonbarn som jag älskar över allt annat på denna jord och som ger mig fantastiskt mycket glädje. Men det räcker gott och väl för mig, jag behöver inga egna barn för att känna den glädjen. Nu kan jag sitta barnvakt med jämna mellanrum och sedan frånsäga mig ansvaret för barnen när jag inte är barnvakt. Det är verkligen fantastiskt att se barn växa upp, att se dem utvecklas, ta sina första steg och säga sina första ord – det tänker jag verkligen inte förneka. Men jag trivs med att vara far-/morbror och vara den som hittar på roliga saker med barnen och sedan lämna tillbaka dem till föräldrarna.
Jag har förstått att detta ställningstagande låter konstigt för somliga, att det rimmar dåligt med gängse normer för somliga. Men det måste få vara upp till var och en, vi gör alla våra egna val i livet inklusive val när det kommer till barnfrågan. Det är varje persons val och ställningstagande som gäller – även när det kommer till barn. Jag tror att många barnlösa med mig tröttnar på följdfrågorna som i princip alltid kommer när barnfrågan dyker upp i olika sammanhang. Fråga får man, men nöj dig med svaret att man valt bort barn och börja inte ifrågasätta! Har man valt bort barn, kommer man faktiskt inte alltid att ångra sig – så enkelt är det. Man kan välja ett liv utan barn utan att ångra sig, det är faktiskt fullt möjligt. Jag känner många som valt bort barn och som är superlyckliga med sina liv, inklusive mig själv. Så det går faktiskt att ha en givande tillvaro utan att skaffa barn, tro mig! Man kan ha andra glädjeämnen i tillvaron än att egna barn, det är fullt möjligt.

Någon gång emellanåt springer man på tidningsartiklar om personer som valt bort barn – och som ger samma bild av tillvaron som jag själv ofta känner. Nämligen att det alltid blir följdfrågor när man säger att man valt bort barn – och att dessa följdfrågor kan vara fördömande, ifrågasättande och nästintill förlöjligande. Ungefär som att man som vuxen person inte kan ta sina egna beslut och stå för vad man själv mår bra av. Jag har inställningen att man självklart får fråga om mitt ställningstagande, men utelämna fördomarna och de förutfattade meningarna!
Igenkänningsfaktorn i tidningsartiklarna är stor, det måste jag erkänna. Många vittnar om att man hittar standardsvar som levereras när barnfrågan dyker upp, att man försöker hitta svar som levereras för att undvika följdfrågorna. Och det är ungefär så jag själv fungerar; jag försöker hitta standardsvar för att undvika följdfrågorna. När jag frågan om jag inte kommer att ångra mig, är mitt standardsvar om man ställer samma fråga till dem som faktiskt skaffar barn?! Frågar man inte dem som skaffar barn om de inser vilket livslångt ansvar det innebär? Är man som nybliven förälder insatt i vilket livslångt ansvar det innebär att skaffa barn? Är man en gång förälder, är man alltid förälder – eller hur? Jag vill bara ställa kontrasterna emot varandra och ifrågasätta att man kan ångra att välja bort barn. Tänk om man ångrar valet att skaffa barn, det är trots allt lika oångerbart som valet att sterilisera sig.

Relaterade artiklar

Svenska Dagbladet 1