Så är det gjort, jag är steril!

Eller rättare sagt, inte riktigt än – men själva ingreppet är gjort. Jag kommer kallas på återbesök om tre månader och först efter det är det helt fastställt om jag är steril eller om det behövs fler ingrepp. Men ingreppet gick ändå förvånansvärt smidigt och snabbt. Det var verkligen snabbt in på sjukhuset, ner med byxorna och några minuter senare var jag klar att bege mig därifrån. Och jag har inga väldiga restriktioner, som man ju annars kan ha efter ett ingrepp. Jag ska vila ett par dagar och sedan kan jag leva på precis som vanligt. Och det känns lite konstigt att så pass snabbt kunna återgå till ett normalt liv efter en operation. Men jag har för vana att göra som läkarna säger, så säger de att jag kan göra så, då gör jag så.
De enda mer ”långvariga” restriktionerna är att jag inte får träna eller utföra alltför tung fysisk aktivitet under de kommande 14 dagarna, men det kan jag leva med. Jag har ändå en paus i träningen just nu, så att jag förlänger den pausen gör knappast någon större skillnad.

Jag vet att det kan tyckas konstigt för många att man väljer en så drastisk metod som att sterilisera sig för att det inte ska bli några barn. Men för mig är det en tanke som växt fram under närmare 30 års tid, något som liksom mognat under tre decennier. Jag har aldrig sett mig vara en blivande pappa, aldrig längtat efter barn det minsta lilla. Och tämligen tidigt bestämde jag mig för att om det inte blivit några barn när jag fyllt 40, då ska jag sterilisera mig. Någonstans har jag inte riktigt velat stänga alla dörrar, eftersom jag vet att man trots allt kan ändra sig med årens gång. Men jag har inte ändrat mig, snarare har jag tvärtom blivit allt säkrare i mitt ställningstagande.
Jag tycker mycket om barn och gullar och leker gärna med dem. Bland det roligaste jag vet, är att vara barnvakt åt mina små syskonbarn och att få busa runt med dem. Men jag vill inte ha några egna barn, så enkelt är det bara. Och folk tycker att det är jättekonstigt att man kan vara så avig till egna barn, men för somliga är det helt enkelt bara så. Jag vet flertalet personer som frivilligt valt bort barn – och oftast av den enkla anledningen att man helt enkelt inte vill ha några egna. Man behöver enligt mig inte ha någon annan anledning än att man inte vill, det är inget man ska behöva motivera.

För tro mig, jag har så många gånger genom livet behövt förklara och mer eller mindre försvara mitt beslut att inte skaffa egna barn. Så till den milda grad att jag börjat tröttna på det hela. Ett vanligt argument brukar vara att ”En dag kommer du ångra dig”, men jag tänker att om detta beslut växt fram under 30 års tid – då kommer jag faktiskt inte att ångra mig. Jag brukar ibland komma med motfrågan varför man inte ställer samma motfråga till dem som kämpar för att faktiskt få barn? Varför frågar du inte en blivande mamma om hon tänkt igenom sitt beslut? Varför frågar du inte den blivande pappan om han förstår vilket livslångt ansvar det innebär att vara förälder?
Men det är väl så med normbrytande saker, när folk går emot strömmen och inte lever sina liv på ett sådant sätt som man förväntas att göra. Det sticker i ögonen på folk, det väcker en hel del frågor, så är det bara. Men även om man har frågor, behöver man kanske inte alltid ställa dem. Det kan finnas många anledningar till barnlöshet och en behöver inte alltid vara frivillig. Så med andra ord kan det vara ett känsligt ämne att börja fråga om. Mitt tips är helt enkelt att inte börja fråga alltför mycket, även om man blir nyfiken. För somliga kan det vara känsligt och för andra – som jag själv – blir man till sist trött på alla frågor och alla som inte tycks tro att man kan ta ett vuxet beslut om sin egen kropp och framtid.

Nu väntar jag som sagt på mitt återbesök som ska ske om cirka tre månader och då kommer jag få svar på om ingreppet varit framgångsrikt eller ej. Enligt läkaren som genomförde ingreppet idag, gick allt som det skulle, men återbesöken är tydligen obligatoriska. Sen får man erkänna att inte kändes helt bekvämt att ligga där på sjukhussängen med byxorna neddragna och två personer som pillade på de allra mest intima delarna av kroppen. Det är inte en situation man är direkt van vid om man säger så. Jag har varit inlagd på sjukhus förr och bland annat haft kateter kopplad till kroppen. Jag minns känslan även då, att inte var helt bekvämt med ett helt team av sjukvårdspersonal som pillade därnere. Men sådan är ju situationen ibland, även det denna gång rörde sig om ett helt och hållet frivilligt ingrepp.