Barn gör ett hem dubbelt så fridfullt – när de sover

Jag har gjort två val i livet som inte alla riktigt kan förstå har jag förstått. Den ena är att jag aldrig ägt en bil – mycket för att jag aldrig riktigt behövt en bil, men på senare år med klimatkriser och extremväder har det också varit något ett ställningstagande. Istället har jag valt att hyra bil de gånger det verkligen behövts en bil och vardagen inte fungerat annars. Val nummer två är att jag valt bort att skaffa egna barn, jag har helt enkelt aldrig haft någon längtan efter att skaffa några. Vad gäller bil brukar jag oftast mötas av ett visst mått av förståelse trots allt, även om inte alla är lika förstående att man som vuxen med körkort väljer att avstå från bil. Men jag känner att jag inte behöver någon och lägger hellre pengarna på annat. När det kommer till att inte skaffa barn är folk dock inte fullt lika förstående, utan det blir ofta en massa frågor när man klargör att man inte vill ha några. Jag har fått försvara mitt livsval ett stort antal gånger och det är verkligen något som vissa inte får in i skallen, att det finns vissa som faktiskt inte vill ha barn utan fullt frivilligt väljer bort den delen av livet. Framförallt när man – som jag – är tämligen barnkär och har ganska bra hand med barn.
För min del har det gått så långt att jag valt att sterilisera mig för att det helt enkelt inte ska bli några barn. Jag kan förstå att det väcker frågor att man inte vill ha några barn, men man måste ändå respektera människors val i livet – inte minst när det kommer till så pass ”oskyldiga” val som att inte skaffa barn. Men jag finner full tillfredsställelse i att ha två syskonbarn att vara barnvakt till när det passar mig. Det är något jag finner mycket glädje i och det passar mig perfekt att inte ha några egna, utan kunna ta det vuxenansvaret lite när det passar mig. Sedan kan jag lämna ifrån mig barnen och leva mitt eget liv på något sätt, vilket jag själv njuter väldigt mycket av. Sen slipper jag vabba och vara borta från jobbet i olika sammanhang för att jag har barn hemma. Det låter kanske egoistiskt och det får man isåfall kalla mig för, men jag anser det vara mer egoistiskt att sätta barn till världen för att på något vis passa in i någon mall, för att det förväntas av en.

Jag kan ibland bli lite trött på alla frågor och anser väl någonstans att man inte ska hålla på att fråga och ifrågasätta någons val att avstå från barn. Dels är det i grunden min ensak om jag skaffar barn eller ej – precis som om jag skaffar bil, bostadsrätt eller väljer ett visst yrke. Sen kan det vara känsligt för somliga barnlösa att man inte har barn – så pass känsligt att det kanske inte är lämpligt att hålla på och fråga en massa kring barnlösheten. Kanske har man försökt under lång tid att få barn, kanske är man ofrivilligt barnlös och då är det inte så kul att få en massa frågor kring ämnet. Du får gärna fråga mig om jag har barn eller ej, men jag anser diskussionen vara slut när jag sagt att jag frivilligt valt bort barn. Faktiskt behöver du inte fråga vidare, faktiskt behöver jag inte förklara mig när det kommer till just det här ämnet. Jag vill inte ha barn och kan inte riktigt förklara varför, det bara är så – jag har aldrig längtat efter barn och så enkelt är det. Precis som att man kanske inte alltid kan förklara ingående varför man gjort andra val i livet. Försök förklara varför du bor på en viss ort, valt ett visst yrke eller fastnat för din livskamrat. Vissa saker kan man förklara givetvis, men inte alla.
Jag trivs i Stockholm för att det är en vacker stad och jag tycker om att bo i storstan, men mer än så kan jag inte förklara varför jag valt att bo i Stockholm. Det var en slump att jag flyttade hit från första början och sedan har jag blivit kvar. Att jag valde att en gång i tiden utbilda mig till sjökapten kan jag heller inte förklara särskilt ingående. Jag tyckte det lät spännande och har andra sjömän i släkten, så på något vis kändes det naturligt. Sedan insåg jag hur tufft det var att vara borta så mycket som yrket innebar och jag har därför valt att inte jobba som sjökapten. Nu har mina certifikat gått ut och jag har inga planer på att förnya dem. Exakt vad som gjorde att jag för ungefär tio år sedan föll för min sambo vet jag inte riktigt, det bara blev så. Jag kan förklara varför jag inte gjort slut sedan dess, men inte exakt vad jag föll för från första början. Och det är lite så det är med våra livsval – de går inte alltid att förklara.

Jag får ofta frågan om jag verkligen tänkt igenom mitt beslut, om jag verkligen är riktigt säker på mitt ställningstagande att inte skaffa barn. Till att börja med, ja det har jag. Jag har aldrig velat ha barn och så är det bara. Sedan brukar jag vända lite på frågeställningen när jag får den frågan. Jag brukar fråga om man frågar någon skaffat barn om hen verkligen tänkt igenom sitt livsval. Har hen tänkt på det livslånga ansvar som det innebär att ha barn? Har hen tänkt på hur många gråa hårstrån man får av att ha tonåringar, alla diskussioner, alla bekymmer och utgifter som barn innebär? Nej, den frågan får man nog tämligen sällan om man väljer att skaffa barn – medan jag som väljer bort barn ständigt får försvara mig, ständigt får förklara och redogöra för varför jag gjort det val jag gjort. Det är som att jag valt att gå med Hells Angels eller frivilligt valt att amputera en kroppsdel – så konstigt, absurt och illa verkar det vara för somliga att jag valt bort barn och till och med steriliserat mig.
Trots allt är jag snart 50 år och fullt kapabel att ta vuxna och genomtänkta beslut kring hur jag vill leva mitt liv – och i det livet passar inte egna barn in, så enkelt är det bara. Jag prioriterar annat istället, som jobb, resor, hobbys och så vidare. Ala hittar vi olika kvalitéer i livet, alla gör vi olika val och det är inte alltid vi förstår varandra. Jag kan villigt erkänna att jag inte förstår allas val i livet, långt ifrån. Det är inte alla yrkesval jag förstår, det är inte alla val av bostadsort jag förstår eller att jag kan förstå hur någon står ut med att vara någons partner. Men jag ifrågasätter inte, utan jag respekterar alla människor som respekterar mig. Och det är trots allt så livet och tillvaron ska fungera, eller hur?! Vi behöver inte förstå varandra, men vi måste respektera varandra.

Sen ska jag förstås tydliggöra att jag inte har något emot barn, verkligen inte. Det enda är att jag inte vill ha några egna. Jag gullar, busar och leker gärna med barn, men där går också min gräns. Du behöver inte förstå den här matematiken, men visa gärna respekt för att jag gjort det val jag gjort. Jag kan till viss del förstå att det väcker frågor när någon inte skaffar egna barn, det är ju trots allt det normala att man gör det. Men behöver kanske inte alltid ventilera sina frågor, man behöver kanske inte alltid ifrågasätta det man inte förstår. Ibland kan man helt enkelt nöja sig med att läget är som det är, att vissa bara har gjort vissa val och trivs med det. Jag trivs fantastiskt bra med min livssituation och har just nu inga större planer på att ändra på den överhuvudtaget oavsett om det kommer till barnfrågan, yrkesval eller bostadsort. Eller att skaffa bil för den delen, även om jag medger att det skulle underlätta oerhört mycket med en bil – jag skulle ljuga om jag sa någonting annat.