Att bli vuxen är brist på fantasi

Ibland känner jag mig verkligen som stereotypen av kränkt, vit man. Inte för att jag egentligen är särskilt lättkränkt, men det påstås så många generaliseringar om oss män att man ibland faktiskt känner sig kränkt. Till att börja med: ja, män ställer till med oerhört mycket elände i världen. De flesta våldtäktsmän är män, de flesta pedofiler är män, de flesta förövare i våld i nära relationer är män – män är överlag överrepresenterade i brottsstatistiken (mig veterligen finns det inte något brott där kvinnor är överrepresenterade). Till det är de flesta statsöverhuvuden män, vilket gör att exempelvis krig ofta också är mäns fel – jag vågar faktiskt drista mig till att krig inte skulle vara lika vanligt om kvinnorna hade makten.
Men det som stör mig är att alla män dras över samma kam – ungefär med samma mentalitet som ligger bakom exempelvis rasism och nazism. Fast där är det invandrare, muslimer eller judar dras över en och samma kam och packas ihop till en homogen grupp, där alla får bära skammen för en minoritets handlingar. För trots allt, är de allra flesta män fullt laglydiga medborgare som inte gjort en fluga förnär. 90 % av alla män har aldrig ens betalat för sex. En majoritet av alla män har på sin höjd åkt dit fortkörning, men är i övrigt helt ostraffade.

Ska vi börja med de – egentligen – ganska oskyldiga sakerna om vi män förväntas utstå? Nämligen att man skämtar om och driver med oss i tid och otid. Länge var det blondiner och norrmän man drev med, numera är det oss män. Det finns en uppsjö vitsar som anspelar på att män är mindre intelligenta än kvinnor. Det finns en vits som fastnat i mitt medvetande, som cirkulerat på internet och andra forum i åratal – och jag kan inte låta bli att återge den här nedan.

Gud hade skapat Adam och Eva, men kallar dem till sig och meddelar att han har två egenskaper kvar att dela ut.
– Vad, vad? frågar Adam ivrigt.
– Den första är att kunna stå upp och kissa, svarar Gud lugnt.
– Den vill jag ha! säger Adam snabbt.

Gud suckar, men går med på vad Adam begär. Adam blir jättenöjd och börjar skutta runt, vilt skvättande åt höger och vänster. Försynt kommer Eva fram till Gud.
– Vad var den andra egenskapen? frågar hon försynt.
– Intelligens, Eva, intelligens! svarar Gud.

Tänk er att man dragit samma vits, men bytt ut ordet ”man”/”Adam” emot ”invandrare”, ”bög”, ”muslim”, ”jude”, ”neger” eller ”kvinna”. Då hade den vitsen aldrig gått hem i det politiskt korrekta Sverige – och det visserligen med all rätt. För just det där med att generalisera, att påstå att någon är mindre värd, mindre intelligent på grund av könstillhörighet, nationalitet, hudfärg, religion, sexuell läggning – eller what so ever – är i mina ögon totalt smaklöst och oacceptabelt. Men tydligen är det helt okej att dra en sådan vits om män – hur kommer det sig??
Må så vara att dessa vitsar egentligen är ganska harmlösa, det är oftast egentligen inte så illa menat. Men det kan man säga om vitsar kring invandrare, homosexuella, kvinnor, judar och muslimer också. Just grejen att generalisera ger mig allergiska utslag över hela kroppen och får mig att tända på samtliga cylindrar.

Men nu kommer vi in på de riktigt tunga grejerna – nämligen alla anklagelser man kan få emot sig som man, trots att man gör saker som är menade med all tänkbar kärlek till sina medmänniskor. Jag har till exempel lagt till som tjänst på mitt företag att jag kan sitta barnvakt – helt enkelt ta hand om folks barn när man jobbar eller vill bege sig ut på galej. Det tog inte lång stund innan anklagelserna började hagla tätt om att jag skulle vara någon form av pedofil. Det enda jag ville var att underlätta mina medmänniskors vardag och samtidigt få in några kronor på mitt företag – men istället blev jag snabbt misstänkliggjord som någon som gärna har sex med barn. Och nej, det var inte bara från vilt främmande människor – utan ifrån personer i min närhet, som borde känna mig väsentligt mycket bättre än så.
Och jag måste säga att jag tog otroligt illa upp – inte minst av att folk i min i närhet trodde något sådant om mig. Jag var millisekunder ifrån att be vederbörande fara och flyga – eller på ren svenska dra åt helvete. För må så vara att de allra flesta pedofiler faktiskt är män, men de allra flesta män är inte pedofiler.

Men misstankarna om att många män är pedofiler tycks liksom förfölja oss genom livet, inte bara privat utan även i yrkeslivet. Jag har själv aldrig tänkt tanken att jobba på förskola, vilket kanske är tur – för jag hade haft svårt att tackla den inställning som många har till män som jobbar inom just förskolan. Manliga pedagoger får oftast till exempel inte vara ensamma med barnen när det är dags för blöjbyte – av rädsla att mannen ska förgripa sig på barnen. Jag säger ingenting om att vi självklart ska skydda barnen från pedofiler, naturligtvis ska vi göra det. Men det måste också kännas kränkande som man att man inte har mer förtroende i sitt yrkesutövande än så här. Man måste någonstans också komma ihåg att det faktiskt finns kvinnliga pedofiler också – även om de inte är lika många som de manliga. Så vill man verkligen skydda barnen på förskolorna, torde man förbjuda alla former av ensamarbete med barnen – inte bara för män.
Någon gång här och där man ju om pedofiler som sökt sig till jobb inom förskolan för att kunna ha närhet till just barn i sin vardag. Jag vill i alla fall tro att dessa individer förr eller senare åker fast, att det inte går att göra sådant ostraffat i ett helt yrkesliv. Men det är trots allt en minoritet av alla män inom förskolan som är pedofiler, en försvinnande liten minoritet. De allra flesta som söker sig till ett jobb inom förskolan gör det för man på ett sunt sätt tycker om barn och vill jobba med barn.

Men att som man säga att man är barnkär är väldigt tabu i dagens Sverige, det är liksom ingenting man vågar skylta med längre – för då stämplas man direkt som en snuskgubbe och pedofil. Det är faktiskt knappt att man vågar hälsa på barn på bussen eller tunnelbanan längre, eftersom det så gravt kan misstolkas. Jag skojar gärna med barn jag träffar, jag skulle beteckna mig som väldigt barnkär – men inte på en pedofils sätt, jag skulle aldrig kröka så mycket som ett hår på ett barn. Och barn brukar tycka om mig också av någon anledning, det gäller både barn i min närmsta omgivning liksom barn jag träffar på stan, tunnelbanan eller bussen – eller var det nu kan vara. Men jag är försiktig med att prata med barn jag inte känner, jag vill inte få någon stämpel på mig för att vara något jag faktiskt inte är.
Dock är det ytterst sällan jag får några negativa reaktioner från föräldrar för att jag pratar med deras barn. Det är inte många gånger det hänt om jag ska vara ärlig – oftast har jag fått känslan av att det varit föräldrar med en annan problematik än pedofilrädsla om man säger ifrån. Men visst är det fel att man ska behöva vara rädd för att gulla med barn?! Att en liten minoritet män ska få styra över hur jag beter mig i min relation till andra människor är egentligen horribelt. Jag ska kunna välja vilka jobb jag vill, erbjuda vilka tjänster jag vill genom firman, bete mig hur som helst utan att bli anklagad för de mest horribla saker. Men därom råder det uppenbarligen mycket delade meningar. Och jag kan inte låta bli att känna mig lite kränkt.