allkonstnarenI morse hittade jag en intressant artikel i dagens DN. Det har tydligen blivit allt vanligare att välja bort barn och välja att leva sina liv utan att skaffa några. Enligt många är det oro för framtiden som gör att många väljer bort barn, en oro för omvärldsläget helt enkelt. I artikeln intervjuas ett par som just valt bort barn och istället valt att sterilisera sig för att verkligen undvika att det blir några. Gruppen vuxna par som väljer att inte skaffa barn växer och tros enligt artikeln vara en orsak till att färre barn föddes i Sverige år 2022. För demografiforskare har det länge varit svårt att avgöra vad utvecklingen beror på. En teori är att oro inför framtiden gör att suget efter att sätta barn till världen avtar.
Jag tillhör dem som inte vill ha egna barn. Och ni skulle bara veta hur mycket jag har fått argumentera för mitt livsval, hur mycket jag har fått försvara valet att inte skaffa barn. För min del har valet att inte skaffa barnet ingenting med omvärldsläget att göra. Det är bara så enkelt att jag inte vill ha några barn, jag vill bara inte. Jag har ingenting emot barn, jag leker gärna med barn och gullar med dem – men där går gränsen. Jag älskar mina syskonbarn och sitter oerhört gärna barnvakt åt dem, men det är också skönt att kunna lämna dem ifrån sig och sedan återgå till mitt barnfria liv. För min egen del är det ganska skönt trots allt. Jag köper att alla inte kan förstå mitt livsval att inte skaffa barn, det är trots allt ganska normbrytande att inte vilja skaffa några. Men ibland känns det som att alla inte respekterar mitt val – och det är trots allt en väldig skillnad.
Jag tänker så här. Skulle du fråga någon som just skaffat barn om hen verkligen tänkt igenom sitt beslut? Har hen tänkt igenom vilket livslångt ansvar det är att skaffa barn? Jag skulle själv aldrig fråga en nybliven förälder något sådant, just för att jag respekterar folks livsval. Men jag som väljer bort barn, ska tydligen acceptera att bli ifrågasatt – och det är ganska tröttsamt. Och jag har inga som helst problem med att folk väljer att skaffa barn, snarare tvärtom. Däremot får man respektera mig och alla andra som väljer att inte skaffa barn.
Sen tänker i alla fall jag att barnlöshet kan vara ett ganska känsligt ämne för somliga. Det är inte nödvändigtvis självvalt att leva utan barn, för många är det raka motsatsen. Det kan just därför vara känsligt att i för långa utsträckning fråga en massa kring varför någon inte har barn. Tänk dig själv om du gärna vill ha barn men inte kan få några – och sen får du plötsligt en massa frågor kring varför du inte skaffat barn. Det kan trots allt vara ganska känsligt. eller hur?
Det är trots allt skillnad på barnlöshet och barnfrihet – åtminstone om du frågar mig. Barnlöshet är icke självvalt, medan frihet är det. Anledningen till att frivilligt välja bort barn kan vara väldigt många – och ibland kan det vara så enkelt att man helt enkelt inte vill ha några barn. Som för mig, jag hade gjort valet oavsett omvärldsläget. Det är inget ställningstagande som ploppat upp på grund av kriget i Ukraina, inflationen eller något annat. Jag har helt enkelt aldrig velat ha barn, jag aldrig sett mig själv som en familjefar. Så har det alltid varit och det har inte ändrats på grund av något krigsutbrott eller andra världshändelser. Och jag kommer inte börja försöka få barn när/om kriget i Ukraina är över.
Det är bra att det skrivs om den här typen av livsval, att det framkommer att vi alla är olika och gör olika val här i livet, även när det kommer till normbrytande val. Sen kan det finnas olika anledningar till att man gör somliga val, att man faktiskt väljer bort barn eller väljer att skaffa barn. Jag tycker att det viktiga är att var och en väljer det man tycker är rätt för en själv.
Jag har till och med hört personer förklara att de skaffat barn på de konstigaste grunder, vilket känns riktigt egoistiskt. Ska man sätta ett nytt liv till världen, då ska det vara för att man verkligen vill gå in i det hela helhjärtat – inte för att det förväntas av en, för att partnern så gärna vill eller något annat konstigt. Så länge man skaffar barn för att man själv vill, är det helt i sin ordning men jag har svårt att förstå folk som sätter barn till världen av andra anledningar. Det är inte köpa en ny bil vi pratar om, något som du kan sälja vidare om du skulle ångra dig. Grejen med barn är att det inte går att ångra, att det är ett livslångt ansvar du åtar dig när du sätter ett barn till världen.
Hela min poäng är helt enkelt att det ska vara upp till var och en när det kommer till att skaffa barn eller ej. Det är trots allt inte så konstigt att välja bort barn i min värld. Jag har själv tagit steget nu inleda processen att faktiskt sterilisera mig för att det helt enkelt inte ska bli några barn framöver. Jag har länge funderat på att ta steget, men har dragit mig för att inte göra det – helt enkelt av anledningen att jag trots allt kan ändra mig. Någonstans har tanken funnits att jag kanske en dag ändrar mig och plötsligt vill ha barn. Då vill jag inte ha genomgått ett ingrepp som inte går att ångra. Men jag har alltid sagt att om jag inte fått några barn när jag fyllt 40, då ska jag genomgå en sterilisering. Detta då jag numera helt enkelt anser att jag blivit för gammal för att skaffa barn. Jag orkar helt enkelt inte med vaknätter, blöjbyten och så vidare. Sedan vill jag inte sätta barn till världen och känna att jag inte orkar med, att jag kommer vara uppåt 60 när mitt barn är i tonåren. Nej, det för mig är det helt enkelt inte ett alternativ – så enkelt är det. Jag vet att många skaffar barn sent i livet, men jag tänker inte ta det steget.
Så – låt var och en göra sina egna val utan att vara för ifrågasättande! Att avstå från barn är inte egoistiskt, snarare är det egoistiskt att sätta barn till världen utan att ha tänkt igenom sitt beslut ordentligt.
