Att alltid vara lite barn är att verkligen vara vuxen

Minns ni när man var liten, vilken romantiserad bild man hade av det där med att vara vuxen?! Åtminstone jag själv var helt övertygad om att man kunde göra precis som man ville som vuxen, att man kunde ta sig i princip vilka friheter som helst. Jag såg framför mig en tillvaro av fest, rökning, sena kvällar och allt möjligt som inte har med ett sedvanligt svenssonliv att att göra. Men det är mycket som inte blev som man tänkte sig för 30-40 år sedan. För att inte tala om bilden man hade av att vara vuxen när man var i tonåren. Då var det där med att gå och lägga sig en bestraffning, idag är det en belöning att få krypa i säng i vettig tid. Jag såg verkligen fram emot att bli vuxen, men nu när man räknats som vuxen i snart 30 år vet jag inte om det är så romantiskt trots allt. Man har ganska mycket att hålla koll på med jobb, räkningar och hyra som ska betalas, en lön som inte alltid räcker till vad man önskar sig och så vidare. Jag trodde nog som barn och tonåring att man kund förbli något av en rebell som vuxen, men har med åren insett att man har vissa förhållningsregler att förhålla sig till. Man kan inte vara den rebell man var i tonåren, det går inte att bete sig hur som helst ens som vuxen.
Jag känner ändå att jag har levt det liv jag velat, även om det inte blev så som jag fantiserade om som tonåring. Jag har testat på många olika jobb, flyttat runt litegrann, bott utomlands, utbildat mig och jobbar numera inom den bransch jag utbildat mig till. Om jag är någon större rebell vet jag inte, men jag har gjort det jag velat med livet och testat på olika saker genom åren. Som tonåring ville jag inte leva något svenssonliv som vuxen, ut stå ut lite från mängden. Och kanske är det inte större svenssonliv över min tillvaro, men det är kanske heller inte så att jag sticker ut alltför mycket ifrån mängden heller. Sen beror det självklart på hur man definierar såväl svenssonliv som begreppet att sticka ut ifrån mängden.

När jag var i tonåren vara jag väldigt språkintresserad och på gymnasiet läste jag fyra språk. Min målsättning var att jag skulle bo i ett land för varje språk jag läst för att helt enkelt lära mig varje språk ordentligt. Jag såg framför mig något av en globetrotter som reste jorden runt och lärde sig en massa språk åt höger och vänster. Riktigt så blev det aldrig, utan jag hamnade i London en sväng i slutet på 90-talet, men i övrigt blev det inga utlandsvistelser i den bemärkelsen för mig. Rest har jag givetvis gjort, men jag har inte bott utomlands något mer sedan min vistelse i London under 1997. Men jag är nöjd med det liv jag haft i alla fall, även om det inte blev som jag tänkte mig för några decennier sedan. Mitt språkintresse har hållit i sig trots allt och jag har gjort några tappra försök att läsa bland annat ryska på universitet. Men det har blivit för kämpigt både vad gäller tid och ork när det ska kombineras med att jobba heltid och dessutom driva ett företag vid sidan av jobbet. Så jag var tvungen att göra ett val – och då valde jag faktiskt bort ryskan. Kanske är det något jag kommer att ångra med åren, men jag tänker att det blir fler chanser att läsa språk, det passar bara inte in i min tillvaro just nu.
Men det är nog också en sådan där sak man trodde som tonåring, att allt var så otroligt enkelt som vuxen. För mig var det inte svårare än att bara flytta utomlands, det där att man behöver försörja sig på ett eller annat vis – det såg man inte riktigt på något vis. Jag gjorde en lång rad tappra försök att komma iväg utomlands igen efter min vistelse i London – men fick aldrig något jobb utomlands, så det blev aldrig så. Sedan har jag med tiden blivit bekväm och hemkär och vet inte om jag numera är så lockad av tanken att bo utomlands igen. Det skulle möjligen vara för en begränsad period, men i övrigt är jag inte lockad av tanken.

Som barn var allt så enkelt och man ville nog gärna tro att det där enkla skulle fortsätta även i vuxen ålder, att livet skulle vara fortsatt lika enkelt. Men sanningen att säga är att livet blir inte enklare som vuxen – utan snarare tvärtom. Eller vad säger ni andra, som uppnått vuxen ålder? Vissa saker är visserligen kanske enklare, men jag skulle inte för något i världen vilja bli barn på nytt. Okej – fick jag behålla min livserfarenhet skulle jag kunna tänka mig att bli 20-25 år yngre, men inte utan den erfarenhet jag byggt upp genom åren. Men eftersom jag vet att det är omöjligt, så är det heller ingen idé att drömma om det. Sen trodde man på fullaste allvar att man faktiskt kunde förändra världen när man var i tonåren – och det är klart att somliga får den chansen genom att jobba inom politiken eller som höga företagsledare. Men det är kanske inte fullt så enkelt att förändra världen som man trodde när man var i tonåren. Självklart har vi alla möjlighet att påverka genom exempelvis vår rösträtt, men förändra är lite svårare än så. Då ska man ha turen att få högre politiska uppdrag eller liknande för att verkligen kunna göra skillnad.
Jag minns när jag var i tonåren, då började det bli mycket prat om det där med miljön och fossila utsläpp. Inte så mycket som idag, men det började i alla fall bli prat om utsläpp, källsortering och så vidare. Jag minns hur jag tjatade på mina föräldrar om att göra sig av med bilen, att vi skulle göra både det ena och det andra för att värna om miljön. Men jag förstod nog inte riktigt hur svårt det är att klara sig utan bil, att samhället på något vis är uppbyggt kring att man faktiskt har bil. Jag har som vuxen visserligen aldrig ägt någon bil, men hyr bil ganska ofta och åker en hel del taxi – så helt ”bilfri” är jag trots allt inte. Och min tillvaro skulle aldrig funka utan hyrbil med jämna mellanrum, så enkelt är det bara. Något jag nog inte riktigt förstod som tonåring.