Den som reser ensam kan starta idag, den som reser med andra måste vänta tills de andra är färdiga

Jag älskar verkligen att befinna mig på resande fot, att känna att man är på väg någonstans och vidgar sina vyer på ett eller annat sätt. Jag älskar hotell, flyg och tåg – jag kan liksom inte riktigt bortse ifrån det. Det spelar ingen roll om jag reser i jobbet eller om jag reser privat, jag tycker alltid om att befinna mig på resande fot. Och det gör mig sällan särskilt mycket att det strular när jag reser, för jag vet att det alltid löser sig på ett eller annat vis – det tar bara lite längre tid. Det är klart det kan bli en frustration över försenade och inställda tåg, flyg som inte går som de ska och taxibilar som inte dyker upp som utlovat. Men på ett eller annat vis brukar resan lösa sig och man kommer fram till sist på något vis. Senast jag var i Köpenhamn, var mitt tåg från Malmö närmare tre timmar försenat innan det slutligen kom fram till Stockholm. Jag anlände vid tre på morgonen istället för runt midnatt, men det kändes inte som hela världen trots allt. Visst, det tog en väldig tid att åka hem – men hem kom jag ju och det är trots allt det viktigaste.
Igår kväll tog jag nattåget till Lund för infinna mig på en inspelning under dagen idag. Sedan var det dags att bege sig tillbaka med det sista kvällståget från Lund central. Det är åratal sedan jag senast åkte nattåg, så det kändes lite ovant att bädda ner sig i en aningen för korta och smala sängen för att försöka sova några timmar. Men det är ett effektivt sätt att resa nattetid, man går ombord och kryper ner i sin säng och när man vaknar, är man framme där man ska vara. Jag kostade denna på mig en förstaklasskupé, med egen dusch och toalett. Men jag får erkänna att jag inte var särskilt imponerad över att åka första klass med nattåget. Kupén var trång och det var knappt att man fick plats med sitt bagage, trots att jag bara hade två små väskor med mig. Badrummet var om möjligt ännu trängre och det var precis att jag fick plats i det lilla utrymmet när jag ville ta en dusch på morgonen. Med tanke på vad det kostar att åka första klass, hade jag faktiskt förväntat mig lite mer än vad jag fick för pengarna. Men riktigt lyxigt kändes det att jag väl framme i Lund kunde gå till Grand hotell, där jag mot uppvisande av min tågbiljett fick äta hotellfrukost. Så jag fick en bra start på dagen i alla fall, för Grands hotellfrukost är inte att leka med kan jag säga – det vet jag sedan tidigare, när jag bott på hotellet.

Det enda missödet hitintills har varit att tåget var cirka 10 minuter sent till Lund i morse, men i övrigt har resan gått friktionsfritt so far. Nu sitter jag på tåget mot Stockholm och hoppas väl någonstans på att tåget ska vara i tid trots allt. Det är långa dagar när man åker över dagen eller bara är borta något dygn och man vill inget hellre än bara komma hem efter dessa dagar. Sen vet jag att det kan bli förseningar i tågtrafiken av flera anledningar och det kan slå till precis när som helst – så det gäller att inte ha något inplanerat direkt efter en tågresa. Tragiskt nog, för man vill ju kunna lita på att tågen går som de ska – men det kan man inte göra i Sverige numera. Nu ska tåget vara framme tämligen sent ändå och jag ska inte upp tidigt imorgon, så det är inte hela världen om det blir lite förseningar. Det värsta som kan hända är att jag får hoppa in i en taxi för att ta mig hem ifall tunnelbanan slutat gå när jag kommer fram. Värre än så är det trots allt inte. Jag vet vilken upprorsstämning det kan bli bland somliga resenärer vid förseningar, men jag tar det oftast med ro. Det kanske inte är så att jag jublar, men jag bråkar heller inte.
Det är sällan jag tar filminspelningar på annan ort, men det händer att jag gör det. Och det här var en sådan inspelning som jag tyckte lät rolig och där det kunde vara värt att åka en bit för att vara med. Oftast går man plus/minus noll när man räknar bort vad resan kostat, så det där med att gå med vinst kan man ju glömma. Men ibland kan det vara värt besväret för att få in en fot någonstans – liksom att göra något roligt. Min fasta princip är att jag aldrig ska betala för att vara med på en inspelning – och det här är väl just en sådan inspelning där jag inte tjänar något, men heller inte betalar för att vara med. Och det är givetvis en avvägning man får göra. Sedan får jag göra något roligt, det vill säga befinna mig på resande fot under något dygn – något jag själv verkligen älskar.

Det är samtidigt tur att jag inte befinner mig på resande fot för jämnan, eftersom det har en en tendens att både gå en del pengar och bli en hel del utemat när man inte är hemma. På något vis gäller inte samma ”regler” när man är på resande fot som när man är hemma och man kan liksom unna sig saker man inte skulle unnat sig annars. Det blir taxiresor, utemat, öl och en massa annat – kanske till och med mitt i veckan, vilket i normalfallet inte sker hemma. Så det är varken bra för midjemått eller plånbok att befinna sig på resande fot, det är en sak som är säker. Med andra ord är det tur att jag reser förhållandevis sällan, så att jag inte lägger mig till med en massa olater åt höger och vänster – för så kan vi ju inte ha det.