allkonstnarenTänker ibland på vilken tur det är att man utvecklas som person och inte resonerar på samma vis som när man var barn. Barn är kloka många gånger, men har också en naiv och orealistisk syn på verkligheten. Själv minns jag så väl åldern när man började intressera sig för tjejer och hur man resonerade kring hur man skulle få tjejer att bli intresserade av en. Ofta trodde man ju att det skulle vara lite som på film, att man skulle genomföra någon form av hjältedåd och rädda tjejen från en fara – så skulle hon direkt bli kär i en. Ett scenario var att det skulle börja brinna i skolan och jag “förstås” skulle behöva rädda någon av de snygga tjejerna i klassen från lågorna och röken. Då skulle hon ju helt enkelt vara tvungen att bli kär i mig, eller hur?!
Ett nästan ännu mer lockande scenario var den snyggaste tjejen i klassens hus skulle brinna ner och hela hennes familj skulle brinna inne, utom just hon. Då skulle hon ju vara tvungen att bo någon annanstans – och då varför inte hos oss? Och ni förstår, i en sådan situation måste hon ju helt enkelt bli kär i mig – allt annat vore orimligt.
Sen ska vi inte tala om situationen att jag skulle komma full till skolan, något som ju måste imponera något omåttligt på tjejerna. Tänk er en full kille som kommer och ställer till med oreda i klassrummet!? Är det inte så att hjärtat slår dubbla slag och det rasslar till i äggstockarna direkt??
Så medan många av killarna i klassen körde på klassikern att spela tuff, väntade jag på det rätta tillfället att få rädda den jag var kär i från något farligt – eller möjligen komma över lite sprit så att jag kunde komma full till skolan någon dag. Nu inträffade ingendera, som tur var får man väl säga. För inte skulle jag önska den jag är kär i att hennes familj omkommer i en brand. Det är inte något jag önskar någon för övrigt. Och jag vet inte om jag vare sig som 12-13-åring eller nu i vuxen ålder skulle besitta modet att springa in i ett brinnande hus för att rädda någon. Förmodligen skulle jag överlåta de hjältedåden till någon som har rätt kunskap och utrustning – som en brandman till exempel.
Men jag erkänner villigt att det var ibland rätt konstiga idéer man hade för sig som barn. Tur är väl att man – åtminstone till viss del – mognar och kommer på bättre tankar. Jag har inget facit idag heller på hur man får en tjej att bli kär i mig, men jag vet så mycket att hjälper föga att elda upp hennes familj. Och jag vet också att det inte är som på film, där hjältarna får alla tjejer som de räddar ur brinnande hus, från eldsprutande drakar eller som hjältemodigt räddas från en gisslantagare. Än mindre blir någon intresserad av en kille som är rejält på fyllan, det är i alla fall ytterst tveksamt – och detta oavsett ålder. Däremot kan det underlätta om tjejen ifråga är på fyllan, det vill säga hon skulle kanske behöva det för att bli kär i en sådan som mig? 😉
Nåja, skämt åsido kan man nu som vuxen ju le lite åt vilka resonemang man hade som barn. Tänk att man på fullaste allvar trodde att någon skulle bli kär i en direkt efter att efter att familjen brunnit inne. Oavsett om hon fick bo hos oss eller ej skulle förmodligen så inte vara fallet i en sådan situation. Man skulle ju ha lite annat i huvudet än att träffa en kille liksom.
Idag vet man så mycket bättre på vissa punkter än för dryga 30 år sedan. Hjältedåd och tuffhet gör oftast inte att tjejer får känslor för en – hur mycket olika amerikanska actionfilmer gärna vill pumpa ut det budskapet. Spelar man tuff, tror jag det genomskådas av de allra flesta tämligen fort. Och ska man vänta på att få rädda rätt person ur ett brinnande hus för att det ska bli något, ja då lär man få vänta länge på att träffa den rätta. Många gånger räcker det att helt enkelt vara sig själv istället, det kommer man ganska så långt på. Men sådant förstår man kanske inte riktigt i 12-årsåldern och uppåt en bit i tonåren, utan då är det helt andra saker man tror krävs för att man ska imponera på tjejer.
Trots allt har jag som vuxen lyckats träffa tjejer utan att behöva rädda dem ur brinnande hus, utan eldsprutande drakar eller behöva erbjuda tak över huvudet efter hennes hus brunnit ner. Och några av förhållandena har varit riktigt bra trots allt, även om det finns undantag. Men jag tror många av oss ler litegrann när man tänker tillbaka på sin barndom och hur man såg på världen omkring sig. Det var inte alltid man var realistisk och kanske var man ofta ganska naiv. I mångt och mycket har man nog som vuxen en mer realistisk syn på livet och tillvaron.
