Det har gått ganska exakt 22 år sedan jag lämnade småstadslivet bakom mig och flyttade till Stockholm. I början trivdes jag väl inte helt bra i storstan och hade svårt att finna mig tillrätta med långa resvägar, ett myller av folk och hektisk rusningstrafik. Min första lägenhet i Stockholmsområdet låg i utkanten av Upplands Väsby och jag hade en resväg på närmare en timme för att ta mig till Stockholms central kollektivt. Till min dåvarande arbetsplats i Danderyd var restiden en timme och 15 minuter från dörr till dörr. Under veckorna hann jag bokstavligen inte så mycket annat än jobba, äta och sova. Det gick så långt att jag faktiskt tittade på boende i andra städer eftersom jag inte riktigt kände att jag trivdes.
Men med tiden har jag hittat boende närmare stan och har numera en restid på cirka 22 minuter till centralen – inklusive promenaden till tunnelbanan. Och nu trivs jag som fisken i vattnet i storstan! Jag kan helt enkelt inte tänka mig att byta ut storstadslivet och flytta tillbaka till någon mindre ort igen. Det är möjligen för en begränsad period, men inte mer än så. Jag bodde ju en period i Kalmar medan jag pluggade förra vändan, men längtade konstant tillbaka till Stockholm. Jag saknade plötsligt myllret av människor, utbudet i nöjeslivet och det ofta generösa öppettiderna i butikerna. En småstad tvärdör oftast på söndagarna och det finns aldrig samma utbud av restauranger, pubar och caféer som i större städer.

Det är alltid med blandade känslor jag kommer tillbaka till mina gamla hemtrakter i Hudiksvall och Söderhamn. En av anledningarna är givetvis de turbulenta förhållanden som gjorde att jag en gång flyttade därifrån. Men det finns en lång rad andra anledningar också. Bland annat har jag blivit en inbiten storstadsbo och tycker numera att Stockholm är mer hemma än Hudiksvall, där jag växte upp. Trots allt har jag bott lika lång tid i Stockholm som jag har bott i Hudik – och Hudik känns allt mer avlägset som hemort.
Ju längre tiden gått, ju svårare har jag haft att tänka mig en tillvaro i en småstad – oavsett om det är Hudiksvall eller någon annan småstad. Det känns inte som att det finns samma framtidstro, som ”driv” i småstäder. Industrier lägger ner, större arbetsgivare söker sig bort och jag känner inte längre igen den stad jag växte upp i när jag är tillbaka på besök. Samtidigt finns vissa andra saker som aldrig tycks förändras. Det är samma damer som sitter i kassan på Hemköp, samma tjejer som står i kassan på H&M som när jag flyttade från Hudik för dryga 20 år sedan. Det är en stor överrepresentation av unga mammor, som skaffat barn i unga år med killen de träffade på gymnasiet. Och man märker av en bitterhet över att livet inte blivit som man önskat hos många, en bitterhet jag inte alls på samma vis märker av på samma vis i Stockholm. Det är ofta man hör folk säga att man så gärna vill flytta iväg, komma bort från småstadslivet och testa någonting annat någon annanstans. Något jag väldigt sällan hör folk säga i Stockholm.

Sen går det inte att när man – som jag – har en fot vardera i både småstan och storstan att märka av vilka förutfattade meningar som finns i båda riktningar. När jag i Hudik berättar att jag bor i Stockholm, får jag ofta höra hur stressig storstan är, att ”allt” handlar om pengar så fort man kommer till storstan och att stockholmare är ytliga och dryga. I Stockholm hör man att småstadsbor är trångsynta, har dålig smak och oftast är väldigt obildade. Fördomarna kommer nästan alltid från folk som aldrig varit i Stockholm respektive en småstad.
Jag har normalt väldigt svårt för generaliseringar, framförallt när du knappt varit i till exempel Stockholm. En åsikt om ett ställe och dess invånare kan du ha om du faktiskt varit där, det är svårt att bygga en uppfattning enbart på vad du sett på TV.
Sen märker jag faktiskt av vissa av dessa saker när jag själv kommer till Söderhamn eller Hudik. Det är ett lite lugnare tempo på mindre orter, men jag skulle därmed inte säga att Stockholm är stressigt. I viss mån kan jag märka av ett annat sätt att klä sig när jag kommer till Hudik. Det är mer mjukiskläder, träskor och kepsar även om man ska gå på stan. Men det gör inte jag tänker säga att alla småstadsbor har taskig smak eller att stockholmare är ytligare.

Jag minns en tjej som jag dejtade för en massa år sedan. Hon var född och uppvuxen i Stockholmsområdet och hade knappt varit utanför Stockolms län – med undantag för någon enstaka utlandssemester. Relativt tidigt i relationen, gjorde hon klart att hon absolut inte skulle sätta sin fot i Hudik för att besöka mina föräldrar eller i Söderhamn för att besöka vår sommarstuga. Det var inte för att hon någonsin varit där och inte gillat det, utan för att hon sett på TV att småstadsbor har så taskig smak. Det gick överhuvudtaget inte att diskutera ämnet med henne, utan hon skulle helt enkelt inte sätta sin fot där och hon ”krävde att jag respekterade hennes önskan”, som hon uttryckte det. När jag frågade varför inte hon skulle respektera min önskan, gjorde hon slut.
Och det är väl just den typen av förutfattade meningar jag syftar på och har så svårt för. Det bygger på ungefär samma okunskap som till exempel rasism gör.

Om författare

Jag har bloggat på olika sidor sedan tidigt 2000-tal och brinner för det skrivna ordet. Jag är utbildad sjökapten och författare och mina inlägg kretsar mycket kring min vardag och politik liksom mina stora passioner mat, resor, film och litteratur. Förutom min blogg, ägnar jag mig åt film och har vid det här laget haft roller i ett stort antal produktioner inom såväl reklam som serier och långfilmer.

Du kanske också gillar:

Kommentera

%d bloggare gillar detta: