Vi är så vana att förställa oss för andra att vi slutligen förställer oss för oss själva

För väldigt många år sedan dejtade jag för en kort period en några år yngre tjej, eller rättare sagt; hon var inte mindre än 10-12 år yngre än mig och i 19-årsåldern när vi träffades. Redan från början var hon väldigt noga med att påpeka att hon dock var väldigt mogen för sin ålder och tycktes tro att hon på så vis kunde imponera på mig verkade det som. Under hela vår tämligen korta relation, var hon väldigt noggrann med att påpeka vad som var moget respektive väldigt omoget – och det märktes så väl att hon ansträngde sig för att ge ett moget intryck. Jag minns så väl någon gång när vi var ute och gick och passerade ett gäng killar i övre tonåren, varav en bar på ett flak med öl. Jag kommenterade ölflaket med någonting i stil med att ”där ska det visst vara fest” – varpå hennes svar att ”det är ju ’moget’ med så mycket öl”. Det vill säga ett visst mått av sarkasm. Och just det där genomsyrade som sagt vår relation, hon försökte få allt till hur ”mogen” hon var – medan det märktes så väl att hon var som vilken 19-åring som helst.
Och just hennes strävan efter att vara någon som hon inte var, gjorde att jag slutligen faktiskt dumpade henne. För det blev bara pinsamt med någon som hela tiden försökte förställa sig, någon som försökte vara något hon inte var. För det bästa i de allra flesta lägen är trots allt att försöka vara sig själv och inte förställa sig – inte minst i en relation. Det slår i slutändan alltid tillbaka på en på ett eller annat vis. Ett flak öl behöver trots allt inte vara ett tecken på att någon är omogen till exempel. Jag vet många som är väsentligt mycket äldre än den aktuella killen och som köper öl på flak. Jag själv kan fortfarande göra det ibland, trots att jag med stormsteg börjar närma mig 50 år. Det har inte med att göra att man tänker supa skallen i bitar – utan kanske helt enkelt att man inte vill ränna på Bolaget i tid och otid.

Är det något jag har fruktansvärt svårt för, så är det personer som på olika sätt försöker förställa sig till något man inte är, som vill visa sig märkvärdiga, som på olika sätt bara vill framstå i en dager som egentligen bara blir pinsam. Det är personer jag inte kan ta på allvar, när det skiner igenom att man i grund och botten bara vill visa opp sig, bara vill framstå som något man kanske egentligen inte alls är. Det spelar ingen roll om man bara vill visa sig märkvärdig, framstå som mognare och mer vuxen än man egentligen är eller bara förställer sig i största allmänhet. Trots allt tycker åtminstone jag själv att det är rätt lätt att genomskåda – och framförallt är det bara pinsamt. Somliga försöker förställa sig för alla människor de träffar – min dejt för en jäkla massa år sedan var just en sådan person – medan andra ska visa sig märkvärdiga, förställa sig inför gäster, personer de inte känner eller när de är på jobbet. Ytterligare andra kan vara sig själva på jobbet, men får man till exempel studiebesök eller liknande – då ska man visa sig på styva linan. Det är något jag själv märkt ibland bland vissa kolleger, när det dykt upp studiebesök eller liknande på olika arbetsplatser – plötsligt blir man mer pratsam, mer tjenis med folk eller ska visa sig mer kunnig än man egentligen är. Samtidigt som jag själv bara vill sjunka genom jorden när jag ser spektaklet som utspelar sig.
Jag tänker inte hänga ut någon så här på internet, men jag kan säga att dessa personer genom åren funnits i min omedelbara närhet. Det är personer som jag känt väldigt väl och vet exakt hur de är till vardags – men så dyker det upp främmande personer, gäster eller liknande och vips känner man inte igen vederbörande, som plötsligen ska visa upp sig och visa sig märkvärdig inför gästerna. Eller personerna som på mingelfesten ska förställa sig till något man inte är, eller försöka framstå i bättre dager – istället för att ta den lätta vägen och vara sig själv.

Jag har själv aldrig känt något större behov av att visa mig märkvärdig eller försöka förställa mig inför andra människor. Snarare försöker jag vara mig själv och visa vem jag själv faktiskt är. Ska man tänka sig en relation med någon, förlorar man i slutändan på att försöka förställa sig. Försöker jag vara mer mogen, världsvan – eller vad det nu vara månne – så riskerar hela illusionen i slutändan att raseras som ett korthus. Istället är det så mycket bättre att bara vara sig själv och visa vad man faktiskt går för som person. Sedan är det kanske en helt annan sak att man inte alltid berättar om sina mörkaste sidor det första man gör på första dejten. Jag har nog också själv valt att hålla tillbaka på vissa saker till en början av en relation – eller inte berättat alla detaljer om mig själv på mingelpartyt. Men det är inte detsamma som att förställa sig eller visa sig märkvärdig på något sätt.
Vad vinner man egentligen på att visa opp sig, att förställa sig och försöka vara något man inte är? Vad är det som gör att vissa känner att det är en nödvändighet i interaktionen med andra människor? Är det dåligt självförtroende, dålig självbild, att man helt enkelt inte tycker att man själv duger? Tjejen jag berättade om i början av inlägget hade nog väldigt dåligt självförtroende och tyckte nog inte att hon dög som den hon var. Hon försökte ju för allt i världen att vara en hel annan person – vilket i slutändan bara blev patetiskt och pinsamt. Men vad gör att en person som borde ha bättre självförtroende än så fortfarande vidhåller detta beteende? Trots att man kanske är 30 år äldre än tjejen ifråga. Frågorna är många, men jag själv finner inga direkta svar…