allkonstnarenNär jag var i tonåren, detta var någon gång i början på 90-talet, skulle jag och en kusin till mig sova en natt i min familjs sommarstuga långt ute i Söderhamns skärgård. Vi var egentligen där med min familj, men mina föräldrar behövde åka hem över natten, så vi blev lämnade ett knappt dygn i stugan. Vi var dock inte helt ensamma, utan min morfar höll koll på oss från sin stuga något hundratal meter bort.
Jag och min kusin sitter uppe sent och spelar kort och kryper i säng framåt tvåtiden på natten. Vi hinner inte mycket mer än lägga oss så börjar konstiga saker hända på nedervåningen. Plötsligt hörs tydliga steg gå runt på de knarrande golven, byrålådor dras ut och det prasslas med plastpåsar. Jag och min kusin kryper allt längre ner under våra täcken när de märkliga fotstegen kommer ut i hallen och börjar gå upp för trappen mot vinden, där vi ligger och försöker sova, men vänder och börjar gå ner igen. Stegen fortsätter runt i huset och det fortsätter dras i lådor och prasslas med påsar – innan de plötsligt upphör. Det märkliga är att vi inte hör någon gå i ytterdörren, utan stegen upphör lika plötsligt om de börjar.
Jag kan fortfarande inte förklara de tydliga stegen vi hörde – utan att någon gick i ytterdörren. Dagen efter frågade vi min morfar om han av någon anledning varit in i vår stuga mitt i natten, men det hade han inte. Så nej, någon rimlig förklaring kan jag inte ge – men vi var tämligen övertygade om vad vi hörde. Stegen kom otvivelaktigt från nedervåningen, vare sig vi kan ge en förklaring eller ej.
En annan gång skulle mina farföräldrar besöka oss under några dagar i sommarstugan. När vi kommer upp första morgonen och sitter runt frukostbordet, frågar min farfar plötsligt vem som varit uppe och sprungit så hemskt under natten. Vi tittar frågande på varandra, ingen har ens varit uppe för att gå på dass under natten så vi undrar vem farfar hört. Men han var helt övertygad, någon hade gått runt i huset under natten. Inte heller då hade någon gått i ytterdörren, utan plötsligt hade det kommit steg som gått runt i huset. Allt enligt min farfar.
Flera år senare, när min morfar gått bort, skulle vi sälja hans hus i Söderhamn och min uppgift blev att åka dit för att klippa gräsmattan innan husvisningen. I huset fanns en elektrisk motorgräsklippare som man var tvungen att koppla en sladd till för att den skulle gå. För att nå de mest avlägsna delarna av gräsmattan behövde man skarva sladden med en skarvsladd (notera att detta var i slutet av 90-talet, så detta var hypermodernt då).
När det var dags för denna del av gräsmattan, skarvade jag sladden och började gå tillbaka mot gräsklipparen. Men när jag kom tillbaka till gräsklipparen, ville den inte gå igång. Jag försökte flera gånger men den ville inte. Jag gick tillbaka mot skarvningen av sladden och noterade att ändarna glidit isär. Jag tänkte inte närmare på det, utan tryckte ihop ändarna och gick tillbaka till gräsklipparen. Men samma sak hände igen, gräsklipparen ville inte gå igång – och jag gick tillbaka till skarvningen av sladdar. Återigen hade sladdarna glidit isär och jag fick trycka ihop dem. Det hel upprepades ytterligare ett par gånger och när jag för fjärde eller femte gången tryckt ihop sladdarna och var på väg tillbaka mot gräsklipparen, hörde jag något prassla i gräset bakom mig. Jag vände mig om och såg hur sladdändarna lyftes upp ur gräset och flög isär för att sedan landa i gräset igen. Ilsket muttrande, gick jag tillbaka och tryckte ihop sladdarna bestämt för att småspringa tillbaka till gräsklipparen – och då gick den igång.
När jag var klar, tog jag en sista vända i huset och innan jag skulle gå vände jag mig om i hallen och sa “Hej då morfar” innan jag öppnade dörren för att gå. Men dörren ville inte gå igen, utan en gren från en klätterväxt som gick runt dörren kröp ner och lade sig i vägen för ytterdörren – något som aldrig hänt tidigare. Jag petade undan grenen och försökte stänga igen, men grenen kröp återigen ner och lade sig i vägen. Jag petade undan grenen, men den var envis och lade sig återigen i vägen för ytterdörren. Det slutade med att jag fick hålla i grenen med ena handen och stänga dörren med den andra.
Ibland funderar jag om det kanske var morfar som försökte tala om att han fanns där, när jag var där och klippte gräsmattan. Vår sommarstuga ärvdes av min mormors pappa, som gick bort för väldigt många år sedan. Kan det ha varit han som gick runt i stugan den där natten i början av 90-talet? Det var oerhört tydliga fotsteg, men finns ingen förklaring till att de hördes. Ingen gick genom ytterdörren (som alltid fört ett väldigt oväsen), så var kom då stegen ifrån? Var det någon som försökte tala om att han var där?
Jag tänker att kanske finns de döda någonstans utan vi kan se dem, men uppfatta vissa saker de gör. Jag försöker förhålla mig skeptisk till det där med andar, men det är svårt emellanåt. Jag tror inte på något av det Bibeln eller någon annan helig skrift säger, jag tror inte på någon gud. Men sen vet jag inte om det är en förhoppning eller en tro, men jag hoppas förstås att något händer efter döden, att det inte bara är slut när vi dör. Och händer något efter döden, kanske andar finns runtomkring oss utan att vi märker så mycket av det. Men ibland spelar de oss lite spratt – som att rycka i sladdar och promenera i trappor så att det knakar.
Det låter säkert flummigt att tro på något sådant, eller?! Jag ska inte säga att jag tror på spöken, men kanske att det finns andar som rör sig i någon dimension omkring oss. Jag kan ibland känna närvaron av avlidna släktingar omkring, inte minst när jag är stugan – som var min morfars favoritplats på jorden. Jag brukar tänka att finns min morfar någonstans så är det där, bland fiskebodar, båtar och måsar. För var det någonstans han trivdes, så var det på den lilla ön ute i Söderhamns skärgård.
