Jag minns väldigt väl den sjunde april 2017, jag minns exakt vad jag gjorde den dagen. Jag hade varit på en filminspelning på Kungsholmen, som var slut vid tretiden och då skulle jag möta upp min sambo, som också jobbar på Kungsholmen. Vi skulle gå en sväng på stan och sedan bege oss hemåt. När jag lämnar inspelningsplatsen, börjar de första nyhetsnotiserna om terrorattacken ploppa upp i mobilen. Till en början lät det mest som ett fyllo som tappat kontrollen över sin bil eller liknande, men ganska snart förstod man att det inte var så.
Jag och sambon skulle mötas upp i tunnelbanan och jag var där lite före henne. Jag hörde först högtalarutropen att tunnelbanan stoppats, ingen mer trafik på ett tag. Och kort därefter kom utropet att hela tunnelbanesystemet skulle utrymmas. Jag försökte ringa min sambo, men det gick inte att komma fram; mobilnätet var överbelastat. Som tur var hittade vi varandra ändå och gick och satte oss på en restaurang i närheten i väntan på att tunnelbanan skulle komma igång igen.

Fortfarande kan jag minnas hur spöklik stan plötsligt blev, att det blev som en krigszon på bara några minuter. Det var i princip ingen vanlig biltrafik överhuvudtaget, den enda trafik som märktes av vad de utryckningsfordon som åkte i skytteltrafik längs gatorna. Och snabbt började rykten florera. Rykten om skottlossning i olika delar av stan, inte minst vid Fridhemsplan – där vi befann oss. Men någon skottlossning ägde aldrig rum, åtminstone inte där och då.
Cirka fem timmar satt vi på restaurangen, åt indisk middag och tog ett glas vin, innan vi nåddes av nyheten att tunnelbanan var igång igen. Under tiden fick vi samtal och SMS från arbetsgivare, nära och kära som vill kolla att vi var okej och inte råkat vara på Drottninggatan denna ödesdigra dag. Runtomkring fanns folk som febrilt försökte ta sig hem i kaoset. Personer som hade barn på förskola, som behövde hämtas, personer som behövde ta sig hem till sina husdjur och andra som behövde ta sig till sina arbetsplatser. Stan var plötsligt en krigszon, där ingenting av samhällsservicen – inte minst i form av kollektivtrafiken – fungerade. En krigszon, där polisen tagit fram sin tyngsta fordon och tyngst beväpnade insatsstyrkor i jakten på den skyldige terroristen. Jag tror inte att jag under mina dryga 20 år i Stockholm någonsin sett så många utryckningsfordon på plats i stan som under de sena eftermiddagstimmarna den sjunde april 2017.

Och det är nog få personer som dragit åt sig så mycket hat som Akilov, efter att det framkom att han var skyldig till det blodigaste terrordådet i svensk historia. Polisen fick däremot vanvettigt mycket kärlek för hur man skött hanteringen kring terrordådet och att man så snabbt lyckats gripa den skyldige bakom dådet. Jag får säga att jag själv är imponerad över hur snabbt man faktiskt lyckats gripa den skyldige, bara timmarna efter dådet. Det måste vara ett gediget och effektivt arbete som ligger bakom att man lyckats så väl i det arbetet.

Jag tänker själv ibland på att jag faktiskt själv kunde ha befunnit mig på Drottninggatan just när det skedde. Jag och sambon skulle gå en sväng på stan, men hade inte bestämt vart i stan vi skulle bege oss. Jag hade som plan att gå en sväng på stan själv, om det föll sig att jag slutat lite tidigare och haft tid att slå ihjäl innan det var dags att möta upp sambon. Kunde det ha blivit en sväng längs Drottninggatan? Hade jag varit på plats när Akilov slog till?
Det går ju förstås bara att spekulera i – och man mår ju inte direkt bättre av sådana spekulationer. Jag noterar bara att jag kunnat vara där och att jag är glad att jag inte var det. Mitt i allt elände som terrordådet förde med sig, är det ju trots allt bra att Akilov kunde gripas så pass snabbt efter dådet som också skedde. Han hann ju trots allt inte särskilt långt innan polisen hann ikapp honom och grep honom ute i Märsta.

Sen kan man diskutera i det oändliga huruvida det hela är ett misslyckande för det svenska samhället eller ej. Akilov hade ett avvisningsbeslut på sig, men höll sig undan beslutet och fick därmed möjlighet att utföra det här terrordådet. Man kan diskutera att det kanske borde hållas bättre koll på personer som ska lämnas landet, så att de faktiskt också gör det i slutändan.
Sen ska man trots allt komma ihåg att det är en försvinnande lite minoritet av alla som kommer till Sverige som faktiskt är terrorister. Risken är trots allt rätt liten att något liknande händer igen, även jag är medveten om att risken faktiskt finns.
Men rent generellt – utan att blanda in terrordåd i debatten – känns det som att det ändå är lite för dålig koll på dem som har av-/utvisningsbeslut på sig, det känns som att det trots allt är för lätt att hålla sig undan sådana beslut. Har man fått ett avslag på sin asylansökan ska man lämna landet, det är trots allt inte så mycket att diskutera.

Relaterade artiklar

Aftonbladet 1 2 3
Dagens Nyheter 1 2 3 4

Om författare

Jag har bloggat på olika sidor sedan tidigt 2000-tal och brinner för det skrivna ordet. Jag är utbildad sjökapten och författare och mina inlägg kretsar mycket kring min vardag och politik liksom mina stora passioner mat, resor, film och litteratur. Förutom min blogg, ägnar jag mig åt film och har vid det här laget haft roller i ett stort antal produktioner inom såväl reklam som serier och långfilmer.

Du kanske också gillar:

Kommentera

%d bloggare gillar detta: