allkonstnarenIbland känns det som att jag framstår som en vit, kränkt man. Det går liksom inte att undvika, hur fåfängt jag än försöker värja mig.
Men jag har så svårt för kommentarer i stil med “män ser inte sånt där”, “män är så dåliga att städa” – och så vidare.
Mest har det nog med att göra att jag är hyperallergisk mot generaliseringar, oavsett vilken grupp man generaliserar över. Jag brukar ofta tänka att de flesta vanor och mycket i vårt beteende – inklusive ordningssinne – inte är medfött, utan mer hänger ihop med uppfostran och vad man i övrigt prioriterar. Somliga är både sämre och bättre på städning och hushållssysslor – oavsett kön.
Men det som stör mig mest är nog inte att man generaliserar och säger att jag har dåligt sinne bara för att jag är man. Det som stör mig mest är att dessa kommentarer faktiskt säger att man som kvinna har monopol på facit när det kommer till vad som är “rätt ordning” hemma, eller “rätt smak” när det kommer till inredning eller liknande. Och så är vi där med generaliseringar igen, något som ger mig allergiska utslag.
Det är klart det finns skillnader mellan könen, utöver det rent fysiska. Men det mesta har med uppfostran och personlighet att göra, inte vad du råkar ha mellan benen.
Nu råkar ju normen vara att en “normal” parrelation är mellan en man och en kvinna. Det är klart att det då blir generaliseringar, eftersom vi uppfostrats olika och är födda till olika individer!
Kvinnorna tycker att männen är lata och inte tar hand om hemmet, eftersom vi oftast är uppfostrade till att vara familjeförsörjaren. Och samtidigt tycker vi män (återigen en grov generalisering) att våra fruar/sambos/flickvänner är tjatiga och bara jobbiga som påpekar när vi inte plockar undan efter oss.
Hade normen varit en annan, där samkönade relationer varit vanligare, hade förmodligen jargongen varit en annan. Kanske hade de flesta insett att vem som helst – oavsett kön – kan ha det ostädat och smutsigt hemma. Kanske hade även män kunnat framstå som tjatiga, jobbiga och pms:iga för att man dillar om att plocka undan efter sig.
Sen beror ju många saker också på vad man väljer att göra en grej av – och vad man väljer att inte göra en grej av. Låt säga att man accepterar att man själv och ens partner – oavsett varandras respektive könstillhörighet – faktiskt är olika individer med olika bakgrund, uppfostran och vanor. Låt säga att man accepterar att man har olika sätt att se på saker oavsett varandras respektive könstillhörighet. Låt säga att man istället inser att om vissa saker är så viktig för mig själv men inte för min partner, då kanske jag får var den som tar huvudansvaret för den biten.
Ja, då kanske man skulle undvika många konflikter, diskussioner, gräl – och till och med separationer. Man jag kanske är naiv och blåögd, vad vet jag?!
