Dyra vanor

Jag hade nog inte riktigt koll på hur dyr hobby fotografering är när jag anmälde mig till min fotokurs i höstas. Men ju mer tiden gått, har jag insett hur mycket utrustning man behöver för att ta bra bilder – och hur mycket det faktiskt kostar.
Den här helgen har jag varit på jakt efter ett kamerastativ – och insåg snabbt att ett stativ med de funktioner jag vill ha går loss på bra många tusenlappar. Runt 7 000 kronor är inte ovanligt för ett stativ – och de för de ”riktiga” proffsen på bra mycket mer.
Till slut hittade jag ett stativ med både de funktioner och den längd jag ville ha, till en prislapp jag tyckte var överkomlig. Nu vågar jag inte tänka på hur mycket jag totalt lagt ut på min fotoutrustning! Men det är långt mycket mer än vad jag räknade med från början.

Det är lätt att skratta lite åt att man omvärderar saker och ting efter tuffa motgångar i livet, att tycka att det helt enkelt verkar klyschigt. Men faktum är att jag själv omvärderat saker och ting väldigt mycket efter min sjukdomsperiod för några år sedan. Det har liksom blivit viktigare att ta tag i saker som jag gärna vill göra och inte skjuta det på framtiden.
Fotokursen är väl just en sådan sak, något som jag länge tänkt på men som inte blivit av tidigare. Ibland får jag numera nästan hejda mig lite grann när det kommer till att göra saker. Någonstans måste det finns tid och pengar också, det är ju trots allt den krassa verkligheten.
Nu har jag dock hittat en utbildning som jag väldigt gärna vill gå (som om jag inte pluggat så det räcker?); en ettårig skrivarkurs på Folkuniversitet – på heltid! Ju mer jag läser om den, ju roligare låter det. Har ju alltid älskat att skriva, vann uppsatstävlingar i skolan och hade bra betyg i språk. Så det vore ju kul att faktiskt ägna ett helt år åt att bara få skriva – och dessutom fördjupa sig i ämnet ordentligt.
Samtidigt som det inte är fullt lika lockande att leva på CSN igen, även om det bara är för ett år…