allkonstnarenNär jag växte upp, tyckte jag min pappa var otroligt jobbig när han i tid och otid skulle plocka fram kameran och fota vid alla familjehögtider – och helst däremellan också. Jag gillade aldrig att vara med på bild och tyckte mest det var jobbigt att få en kamera upptryckt i nyllet. I tonåren gjorde jag ett tappert försök att fota efter att ha fått en väldigt fin (och säkerligen svindyr) fotoutrustning av min pappa i konfirmationspresent. Men jag tyckte mest det var krångligt med alla inställningar – och framförallt ett dyrt intresse med dåtidens filmrullar, som sen skulle in på framkallning sedan man knäppt slut på dem.
Men som en blixt från klar himmel har ett fotointresse plötsligt vaknat. Kanske för att man med åldern också börjat inse vad värdefullt det är att kunna bevara minnen på ett bra sätt. Och vad är väl bättre än foton?! Nu som vuxen värdesätter jag verkligen min pappas och farfars hängivna fotointresse under min uppväxt, med tanke på alla fotoalbum som nu finns kvar sedan den tiden. Så innan jag själv visste ordet av, har jag börjat på en distansutbildning i foto – och köpt en dyr kamerautrustning. Med dagens teknik behöver fotografering inte bli så dyrt som hobby, bortsett från inköp av själva kameran. Inga fotorullar behöver köpas in för att sedan framkallas för dyra pengar. Den största vinsten är förstås att man vet att man inte begränsas av filmrullens 24 eller 36 bilder. Det enda som begränsar en är minneskortets storlek.
Jag har nog dessutom insett att jag är totalt obevandrad när det kommer till dagens högteknologiska kameror. Jag har verkligen ingen aning om hur det fungerar. Så jag har redan nu märkt att jag lär mig något nytt varje gång jag plockar fram kameran och ger mig i kast med den uppgift jag fått i kursen.
Så småningom kanske det till och med blir aktuellt att lägga till foto som en tjänst i mitt nybildade företag, men dit är det fortfarande en bit kvar. Det gäller ju trots allt att inte ta sig vatten över huvudet – något som jag är en mästare på att göra ibland.
