Fingrarna skapades före gafflarna och händerna före knivarna

Jaha, så är det trots allt på gång – Sverige är inom kort fullvärdiga medlemmar i Nato. I måndags röstades Ungerns parlament ja till Sveriges medlemskap, vilket var det sista som behövdes för att vi så småningom ska vara fullvärdiga medlemmar. Och jag vet själv inte riktigt vad jag ska tycka om det hela. Hade ni frågat mig för ett par år sedan, hade jag varit blankt sagt nej till ett medlemskap – jag hade varit emot det så det brakade om det. Men efter Rysslands invasionskrig mot Ukraina, är jag inte fullt lika säker längre. Numera väger jag fram och tillbaka litegrann och tycker någonstans att det kanske inte är en dum idé ändå. Kanske behöver vi trots allt bryta våra 200 år av alliansfrihet när Ryssland och andra länder skramlar med vapnen och läget i världen blir alltmer spänt. Även om jag själv – och uppenbarligen många med mig – tror att risken för krig i Sverige är mycket liten, så vet man aldrig vad som händer. Skulle Ryssland få för sig att gå till attack, står vi tämligen chanslösa som det lilla land vi trots allt är. Och då behöver vi nog det förbund av allierade som Nato innebär i ryggen.
Men det har varit en märklig process innan vi slutligen kommit dit vi är idag, innan alla medlemsländer godkänt Sveriges medlemskap. Jag tänker på de sandlådefasoner till exempel Turkiet och Ungern har ägnat sig åt för att godkänna Sveriges ansökan. Oavsett vad jag själv tycker om Nato, så har beslutet om att gå med där tagits på demokratiska vägar i ett demokratiskt land – då känns det absurt att mindre demokratiska länder som Turkiet och Ungern ska kunna sätta käppar i hjulen för den processen. Ungern har fått mycket kritik från EU för sitt styre och fått EU-bidrag indragna för att de inte skött sig vad det gäller demokrati. Sen ska vi inte tala om ett land som Turkiet, där vi inte har saker som yttrandefrihet, fria val och jämställdhet. Det är med andra ord länder som kan ifrågasättas när det gäller demokrati – liksom rätten att få vara med i en allians som Nato.

Jag ska väl vara tydlig med var jag själv står när det kommer till det där med krig och att vara en del av militärt försvar. Jag vapenvägrade när det var dags för militärtjänstgöring som 18-åring och blev inskriven i utbildningsreserven. Så jag gjort inte ens vapenfri militärtjänstgöring när det var dags för det för snart 30 år sedan. Jag gjorde sedan ett försök att gå med i Hemvärnet för ett antal år sedan, men insåg snart att det inte var min grej. Framförallt var det vapenhanteringen som gjorde att jag inte kände att det var min grej, jag mådde nästan fysiskt dåligt av att hantera dessa dödliga saker. Min avsky har gått så långt att jag inte ens tar statistroller som innebär hantering av vapen – trots att det då i princip alltid rör sig om attrapper som man har i handen. Jag gjorde ett försök vid ett tillfälle att göra en polisroll, då skulle man vapenträna vid ett tillfälle innan själva inspelningen. Jag gick på vapenträningen, men kände sådan avsky mot de vapenattrapper jag fick i handen att jag sedan valde att tacka nej till rollen.
Till stor del handlar det om att jag inser vilket ansvar det är att hantera ett vapen, att konsekvenserna kan bli katastrofala om man gör en tabbe, om man råkar rikta vapnet åt fel håll när man trycker av. Jag har svårt att se mig ha ett yrke som exempelvis polis på grund av att man då hanterar vapen, även om det är i självförsvar och inte någon som helst krigssituation som man hamnar i. Men jag klarar helt enkelt in av att ha ett vapen i handen, jag känner en enorm avsky mot dessa ting.

Där har ni min inställning till krig och vapen. Sen finns det självklart saker man kan göra i försvaret av Sverige som inte innebär hantering av vapen, utan långt mycket mer andra saker. När det var dags för lumpen, försökte jag få till att få göra någon form av vapenfri tjänst – men jag fick det aldrig godkänt av Försvarsmakten, utan man skrev in mig i utbildningsreserven. Och jag var trots allt väldigt nöjd med det, jag brydde mig aldrig om att överklaga beslutet. Jag ville göra annat än lägga min tid på försvaret – jag var nog mer anti det hela då än vad jag är idag. Numera kan jag mycket väl tänka mig att vara en del av försvaret, bara det inte innebär vapenhantering.
Så det har nog varit grunden till att jag inte varit för ett medlemskap i Nato, utan tyckt att vi ska behålla vår alliansfrihet – något som jag alltid tyckt att vi ska hålla hårt i. För det är ju inte bara för vår egen trygghet som vi är med i en försvarsallians – det kan ju också vara så att vi behöver hoppa in och försvara någon av våra allierade, det är liksom det som är dealen… Så det innebär förstås en större risk för att bli indragen i en väpnad konflikt när man är med i en försvarsallians.

Men jag inser förstås fördelarna trots allt, jag är inte helt emot ett Natomedlemskap. Hade det inte varit för att vi har Putin vid makten i det stora landet i öst, hade förmodligen läget varit ett helt annat. Men idag är det så oroligt i världen, att det ändå känns någorlunda rätt att faktiskt gå med. Sedan är det komiskt att länder som Ungern och Turkiet har åsikter om Sverige och hur vår demokrati fungerar. Hade det varit något som helst annat land, hade man kanske kunnat ta dem på allvar – men att dessa länder ska läxa upp ett land som Sverige vad gäller demokrati och yttrandefrihet är bara komiskt. För att inte säga larvigt. Och vad jag än tycker om Nato, så tycker jag att det har beslutats i demokratisk ordning och då blir det larvigt om odemokratiskt länder ska kunna diktera villkoren.
Nu är vi i alla fall snart fullskaliga medlemmar, processen till trots. Och jag hoppas att Sverige kan verka för ett Nato fyllt av mer demokrati än vad Ungern och Turkiet bidrar med. Jag har under denna natoprocess gång undrat vad framförallt Turkiet har i en allians som Nato att göra? Har odemokratiska länder i en sådan allians att göra överhuvudtaget? Vad kan man göra för att de sonika ska uteslutas, när de har mage att diktera villkor för en demokrati som Sverige?