För dryg 20 år sedan, runt millennieskiftet, jobbade jag på Posten som brevbärare och chaufför. Jag trivdes så där och sökte aktivt andra jobb, bland annat inom transportsektorn. Jag minns väldigt väl en specifik intervju jag var på under mitt sökande efter ett nytt arbete. Det var på ett litet åkeri med kontor i utkanten av Stockholms innerstad med något tiotal anställda, jag minns faktiskt idag inte vad det hette.
Under intervjun fick jag frågan om jag var med i facket. För min del har det alltid varit en självklarhet att just ha ett fackmedlemskap, så svaret blev givetvis ja. Jag fick då förklarat för mig att det aktuella åkeriet inte såg med blida ögon på att personalen var med i facket. Tvärtom uppmuntrade man personalen att inte vara det och något kollektivavtal fanns det inte. Intervjun hann inte ens ta slut innan jag bestämt mig. Jag kunde inte tänka mig att arbeta hos en arbetsgivare som inte godtog att jag var med i facket.

Och jag har samma inställning än idag. Om jag vill vara med i facket eller ej är mitt beslut och ingen annans, allra minst min arbetsgivares. Jag är normalt sett ingen besvärlig anställd skulle jag vilja påstå, snarare tvärtom. Jag är lojal mot min arbetsgivare på de allra flesta sätt. Men som motkrav vill jag ha kollektivavtal och jag vill själv kunna avgöra om jag ska ha ett fackmedlemskap eller ej. Idag skulle jag förmodligen inte bara nöja med mig att tacka nej till ett jobb hos en sådan arbetsgivare, utan även kontakta aktuellt fackförbund för att upplysa dem om hur den aktuella arbetsgivaren ställer sig till sina anställdas eventuella medlemskap i facket. Vi har en stark arbetsrätt i Sverige och en grundlagsskyddad föreningsfrihet. – något som vi bland annat har fackförbunden att tacka för.
Själv sitter jag i sitsen att jag kan vara lite ”kräsen” när det kommer till jobberbjudanden. Jag har högskoleutbildning och en bred yrkeserfarenhet, något som gör mej relativt attraktiv på arbetsmarknaden. Men så är inte fallet för alla, för viss växer liksom inte jobberbjudanden på träd. Ett stort ämne på sistone har varit anställda för exempelvis Foodora, som inte tecknat kollektivavtal för sin anställda bud. De som söker och får sådana jobb tänker jag i större utsträckning inte kan välja och vraka bland jobberbjudanden utan i större utsträckning är hänvisade till mindre seriösa arbetsgivare. Nu har man efter ungefär ett års förhandlingar faktiskt tecknat kollektivavtal med Transportarbetareförbundet för sina bud, något som ju är hur bra som helst.

Jag vill i alla fall tro att vi stor utsträckning går åt det hållet att fler arbetsgivare har kollektivavtal och accepterar att anställda faktiskt är med i facket. Det känns som att var vanligare för 20 år sedan att vissa arbetsgivare la sig hur anställda gjorde med sitt fackmedlemskap. Då var det kanske lättare att komma undan med en så unken inställning. För somliga går det inte alltid att välja mellan jobberbjudanden, utan man är hänvisad till arbetsgivare som tar sig rätten att göra lite som man vill.

Relaterade artiklar

Dagens Nyheter 1 2
Svenska Dagbladet 1

Om författare

Jag har bloggat på olika sidor sedan tidigt 2000-tal och brinner för det skrivna ordet. Jag är utbildad sjökapten och författare och mina inlägg kretsar mycket kring min vardag och politik liksom mina stora passioner mat, resor, film och litteratur. Förutom min blogg, ägnar jag mig åt film och har vid det här laget haft roller i ett stort antal produktioner inom såväl reklam som serier och långfilmer.

Du kanske också gillar:

Kommentera

%d bloggare gillar detta: