Om vi garanterar arbete för vissa, äventyrar vi arbete för alla

Det är verkligen märkligt hur arbetsgivare kan ställa sig så olika till en och samma sak, hur en arbetsgivare inte alls ser med särskilt blida ögon på en sak medan en annan låter det passera mer eller mindre obemärkt. På Trafikverket såg man inte med särskilt blida ögon att man som anställd bloggar eller äter antidepressiva mediciner till exempel. För ett tag sedan var jag på säkerhetssamtal med Sjöfartsverkets HR-avdelning och då kom min blogg på tal. Jag var under samtalet öppen med att jag bloggar, men att jag är väldigt restriktiv med att till exempel diskutera mitt arbete. Och visst finns det detaljer i mitt nuvarande arbete som jag inte bör eller får diskutera i offentliga forum på nätet, men i övrigt ser man det som en del i min yttrandefrihet att jag har en blogg. Själv kan jag inte se skillnaden mellan att ha en blogg eller vara väldigt aktiv på exempelvis Facebook eller X – så vad man är så rädd för på Trafikverket när det kommer till just en blogg vet jag faktiskt inte, men något är det uppenbarligen som skrämmer. Och jag kommer inte gå in närmare på arbetssysslor, lokaler, anställda eller exakt vad det är jag gör på mitt jobb, utan kommenterar jag jobbet är det i väldigt allmänna ordalag. Detta gäller lika mycket på bloggen som i övriga sociala medier – jag kommer inte diskutera mitt jobb i detalj någonstans på internet, punkt slut.
Oavsett om man är skyddsklassad eller ej, så finns det alltid någon form av sekretess att ta hänsyn till på de flesta arbetsplatser. Jobbar du i kassan på Ica, kanske det inte är lämpligt att diskutera dina kunder eller hur kassasystemet fungerar på allmänna forum på nätet. Är du städare kanske du heller inte ska diskutera det eller de objekt du städar på. Och detsamma gäller förstås det jobb jag själv har – och jag är dessutom säkerhetsklassad, så det finns en hel del sekretess att ta hänsyn till. Men det gäller ju oavsett vilka sociala medier man använder sig av, oavsett om man har en blogg eller konton på Facebook, X eller Instagram. Självklart finns det en hel del som skulle vara roligt att lägga ut, men jag håller mig ifrån att göra det – för jag vill inte få fler obehagliga samtal med en arbetsgivare, jag har haft nog av den biten vid det här laget.

Jag minns min tid som operatör på Polisens ledningscentral, det var många väldigt roliga samtal man hade med vissa inringare och somliga saker hade verkligen varit roligt att dela med sig av på sociala medier – vilket naturligtvis hade varit full möjligt utan att röja identiteten på den man pratade med. Men jag höll mig strikt ifrån att diskutera sådana detaljer i sociala medier, även om jag kunde göra det i mer slutna forum. Jag kanske är hårdare än många andra när det kommer till vad jag diskuterar i öppna forum, det gäller inte bara vad jag skriver om mitt jobb. Jag lägger heller inte ut bilder på eller information om personer som inte givit sitt uttryckliga tillstånd till detta – och där är jag benhård. Jag diskuterar knappt vad jag och min sambo gör tillsammans eller vem hon är. Förr var jag till och med så hård att jag inte ens diskuterade min relationsstatus på internet, men jag har mjukat upp det resonemanget lite och idag är det ingen hemlighet att jag är sambo. Men där går sedan gränsen för vad jag diskuterar kring detta ämne.
Här är det ingen formell sekretess som sätter stopp för vad jag skriver i sociala medier, utan det har mer med att göra att jag inte vill hänga ut någon på internet. Har jag gått ut och tagit en öl med min bror, varit på middag hos min pappa eller ätit lunch med min syster och av någon anledning vill nämna det i något sammanhang – då gör jag det i väldigt allmänna ordalag. Jag säger nog bara att jag träffat en familjemedlem eller släkting och går inte in närmare på vem det är jag träffat. Det har till och med hänt att flickvänner omnämnts som ”kvinnlig bekant” eller liknande allmänna ordalag.

Sen gör jag undantag förstås från dessa regler – som till exempel mitt inlägg om hur jag sades upp från Trafikverket eller inlägget om mitt ex från slutet av 90-talet. Större händelser kan jag omnämna, inte minst om det är något större ”avslöjande” jag har att göra. Det kan vara tillfällen då jag tycker någon misskött sig radikalt som jag frångår min policy att inte omnämna personer eller arbetsgivare i sociala medier. Dock – ska väl tilläggas – skulle jag aldrig skriva ett inlägg där jag på något sätt bryter mot sekretess eller anställningsavtal. Jag kan skriva inlägg i stil med det om hur jag sades upp från Trafikverket under konstiga omständigheter, jag kan skriva inlägg om knäppa ex som utsatt mig för psykisk misshandel i form av extrem svartsjuka – men det ska till väldigt stora saker för att jag ska skriva ett sådant inlägg. Och jag kommer fortfarande inte att hänga ut mitt knäppa ex med exempelvis namn och bild, även om det ibland kan kännas väldigt lockande.
Där kommer man förstås in på vad som enligt lag är tillåtet eller ej. Skulle jag hänga ut mitt knäppa ex med namn och bild skulle det kunna liknas vid förtal och jag skulle riskera en polisanmälan – vilket jag naturligtvis inte strävar efter. Därför väljer jag att hålla henne anonym, även om de som träffat henne förstås förstår vem jag syftar på i mitt inlägg. Ett företag kan dock i lagens mening inte utsättas för förtal, vilket jag med besked lärde mig sedan Däckhuset i Kalmar JK-anmälde mig för just förtal. Därför kan jag på ett helt annat sätt omnämna företag i negativa sammanhang, men just så länge jag inte bryter emot exempelvis tystnadsplikt eller anställningsavtal.

Faktum kvarstår dock, jag fascineras över hur olika arbetsgivare ställer sig till sina anställdas vanor på internet. Sjöfartsverket lägger sig inte i att jag bloggar så länge jag inte bryter emot min tystnadsplikt och alltför detaljerat kommenterar mitt jobb på bloggen. Vilket ju är en sund inställning i min mening. De flesta är idag mer eller mindre aktiva i sociala medier, även om man inte bloggar och det är givetvis helt i sin ordning så länge man inte är alltför detaljerad kring exempelvis sitt arbete. Trots allt är min övertygelse att sociala medier är här för att stanna och det är bara för företag, arbetsgivare och oss andra att vänja sig vid detta faktum. Som arbetsgivare får man vänja sig vid anställda har sociala medier och att detta idag är en del av yttrandefriheten. Detsamma gäller givetvis företag som exempelvis Däckhuset i Kalmar, det är bara att vänja sig vid att kunder omnämner dem i olika sammanhang på internet. Allt detta helt oberoende av om det är bloggar, Facebook eller andra medier – företag får helt enkelt vänja sig vid både positiva och negativa omdömen på internet. Vilket inte bara har med yttrandefrihet att göra, utan den kundmakt vi kunder numera besitter i och med internet. Det är numera lätt att informera andra om hur företag bemöter sina kunder, sätter sina priser och vilka villkor man erbjuder. Sådant sprids numera oerhört snabbt och det är bara att vänja sig.
Under loppet av några månader har jag gått från att blivit uppsagd delvis på grund av att jag har en blogg och anses vara en säkerhetsrisk till att hamna hos en arbetsgivare som ser sociala medier för vad man ska se dem som – nämligen en del av yttrandefriheten och ett naturligt inslag i dagens högteknologiska tillvaro.

Så har vi förstås nästa punkt, nämligen det där med att ta antidepressiva mediciner – något som uppenbarligen var ett problem som anställd hos Trafikverket, men inte hos Sjöfartsverket. Jag kan i ärlighetens namn inte se ett problem i att man tar sådana mediciner – och det är godkänt hos de allra flesta arbetsgivare. Jag får köra bil, båt/fartyg och tåg trots dessa mediciner, men inte jobba som vägtrafikledare på Trafikverket – hur konstigt det än må verka. För jo, min chef på Trafikverket tog upp just medicinerna som ett problem och som en av anledningarna till att jag inte fick vara kvar på min tjänst. Alltmedan det inte anses vara något som helst problem hos de flesta andra arbetsgivare. Inte minst sedan jag blev uppsagt från Trafikverket, har jag i alla rekryteringsprocesser varit öppen med att jag tar just antidepressiva mediciner – även om jag tycker att det oftast är totalt irrelevant. Men jag nämner det för att vara på den säkra sidan och sen får den potentiella arbetsgivaren göra sin bedömning huruvida jag är lämplig för en anställning eller ej.
Men inte heller här hade Sjöfartsverket något att invända under mitt säkerhetssamtal, utan jag anses fortfarande som lämplig att jobba med det jag gör. Vilket förstås är helt i sin ordning om ni frågar mig. Så länge jag sköter min medicinering, så funkar jag precis som alla andra och det finns ingen anledning att vara bekymrad över hur jag sköter mina åtaganden i form av jobb, tystnadsplikt eller säkerhetsklassning. Det finns i så fall helt andra saker som man ska fokusera på, snarare än om en anställd äter antidepressiva mediciner eller ej.

I samband med att jag blev uppsagd, fick jag frågan om det kom som en överraskning eller ej – och mitt svar var både ja och nej. För det var nog i grunden ingen överraskning, jag är tämligen övertygad om att min chef hyfsat tidigt bestämt sig för att jag inte skulle vara kvar. Något hos mig hade han hakat upp sig på och letade efter saker som skulle kunna ge honom en anledning att avsluta min provanställning. Och det där med att avsluta en provanställning är väldigt lätt, det behövs egentligen ingen särskild anledning utan arbetsgivaren gör lite som man vill på den punkten. Vilket gjorde att jag själv aldrig brydde mig om att kontakta facket, media eller andra instanser. Det skulle inte leda någonstans helt enkelt – och dessutom skulle jag inte vilja vara kvar hos en arbetsgivare där jag faktiskt inte är välkommen. Bloggen och medicinerna var nog egentligen bar svepskäl för någonting annat när min dåvarande chef tog beslutet om att jag inte skulle få vara kvar.
Samtidigt tycker jag förstås att Trafikverket gjort ett dåligt arbete som från första början rekryterat mig till tjänsten som vägtrafikledare med tanke på de anledningar man uppgav när jag blev uppsagd. Jag har aldrig gjort någon hemlighet av att jag bloggar, snarare tvärtom – för i min CV finns en länk till både min blogg och hemsida. Och läser man min blogg, är det inte svårt att få reda på att jag exempelvis äter antidepressiva mediciner. Jag har både bloggat och tagit dessa mediciner under många år och under alla år klarat av mina arbeten väldigt bra detta till trots. Så är det nu ett sådant problem med en blogg och dessa mediciner, borde jag inte blivit anställd från första början.