Modern konflikthantering till allmän beskådan

Det har gått sisådär dryga 20 år sedan sociala medier gjorde sitt intåg i vår tillvaro. Från ganska blygsamma siffror till att i princip alla idag finns på framförallt Facebook, men även har konton på många andra plattformar. Jag var ganska sen med att gå med på Facebook och skaffade ett konto i april 2009. Då hade många redan haft Facebook i åratal och jag insåg att jag missat en hel del genom min frånvaro från sociala medier. Sen dess har jag varit skapligt aktiv i sociala medier och har även konton på Twitter och LinkedIn – förutom bloggen då, förstås. Numera är sociala medier en given del av vår tillvaro och det känns som att samhället och vi användare sakta börjar mogna för den digitala tillvaro vi har idag.
Jag minns hur det var för 15 år sedan, när folk avskedades åt höger och vänster för vad man lagt ut i sociala medier. Vissa gånger var det befogat, andra gånger inte – och det fanns de som slutligen också fick rätt i rättsliga instanser. Men med åren tror jag vi har lärt oss vad som är okej att lägga ut eller ej, liksom att arbetsgivare börjar lära sig att förhålla sig till att medarbetarna finns på internet i någon utsträckning. Jag vet inte hur många gånger jag på anställningsintervjuer fått redogöra för mina vanor på sociala medier – och fått höra att arbetsgivaren kan ha en viss policy för hur man förväntas bete sig i dessa sammanhang.

Jag har själv aldrig haft någon konflikt eller ens diskussion mer arbetsgivare om att mina vanor i sociala medier skulle vara olämpliga – fram tills Trafikverket avslutade min provanställning delvis på grund av min blogg för en dryg månad sedan. Men det är också första gången en arbetsgivare överhuvudtaget haft åsikter om mina vanor på internet och sociala medier. Däremot har konflikterna med medmänniskor varit desto fler kring vad jag lagt ut, inte lagt ut eller vem jag lagt till i sociala medier – inte minst med tjejer jag dejtat genom åren. Jag minns en tjej som jag gick på en dejt med, hon ville lägga till mig på Facebook redan efter några meddelanden i chatten på Mötesplatsen, dejtingsajten där vi fick kontakt. Jag har alltid haft en strikt policy att jag inte lägger till vem som helst på Facebook – allra minst någon som jag bara chattat med någon dag på en dejtingsajt. Den jag lägger till ska ja ha en uttalad relation till, det vill säga en vän, flickvän, kollega, klasskompis – och så vidare. Men när jag sa nej till att lägga till den här tjejen på Facebook, blev hon arg – och undrade vad jag hade att dölja. Samma tjej blev väldigt upprörd över att jag pratade med flera tjejer samtidigt på Mötesplatsen – något jag själv tycker är helt naturligt och inte alls något konstigt. Däremot skulle jag aldrig dejta mer än en tjej i taget, men skriva till flera tjejer kan man mycket väl göra på en dejtingsajt. Jag önskade henne välkommen till internetdejtingens värld och sa att det är nog så de allra flesta gör, men det är förstås upp till var och en. Hon blev skitsur, men vi bestämde ändå att träffas några dagar senare – men den historian vi en annan gång! 😜

Sen har vi ett ex, som ställde till världens scen när dom kom till huruvida man skulle ha sin relationsstatus utlagd på Facebook eller ej. Jag har inte lagt upp vissa saker, som till exempel relationsstatus, födelsedag och vissa andra saker. Det betyder inte att jag är oärlig kring ämnet, utan dyker frågan upp i en tråd någonstans, så säger jag givetvis som det är Och då ska alltså tilläggas att det inte står att jag är singel fast jag inte är det, utan fältet är lä’Sen har vi ett ex, som ställde till världens scen när dom kom till huruvida man skulle ha sin relationsstatus utlagd på Facebook eller ej. Jag har inte lagt upp vissa saker, som till exempel relationsstatus, födelsedag och vissa andra saker. Det betyder inte att jag är oärlig kring ämnet, utan dyker frågan upp i en tråd någonstans, så säger jag givetvis som det är. Och då ska alltså tilläggas att det inte står att jag är singel fast jag inte är det, utan fältet är lämnat tomt helt enkelt.
Men det här kunde mitt ex inte acceptera, utan gick till väldigt aggressivt angrepp om att jag minsann skulle lägga ut min relationsstatus, annars var vår relation över. Själv reagerade jag med att bli obstinat och jag vägrade – istället frågade jag henne om det inte fanns några seriösa relationer innan Facebooks tid? Då tyckte hon att jag skulle tänka över hur jag såg på oss och vår relation. Mitt svar blev, hur ser du på Facebook? Har du det till att ragga på? Träffa nya bekantskaper?

Hade mitt ex istället i ödmjuk ton kunnat sagt något i stil med att ”Duuu…. Det hade betytt mycket för mig om…” – då hade varit en helt annan sak. Men nu lade hon fram det i en väldigt aggressiv ton och insinuerade nästan att jag inte hade min relationsstatus uppe för att kunna ragga på andra tjejer på Facebook. Vilket naturligtvis inte är sant. Idag känns det nästan som att en relation inte räknas som seriös så länge den inte är offentliggjord på Facebook, min fråga är hur var det för 25 år sedan innan Facebook fanns? Hade vi inte seriösa relationer då? Och faktum kvarstå, vilken syn har man på Facebook, om det är så viktigt att ens partner lägger upp sin relationsstatus? Det kanske snarare är sin syn på Facebook man ska jobba på, snarare än någonting annat. Hon krävde alltså inte ens att jag skulle länka till henne, att jag skulle visa att det var henne jag hade en relation med – utan bara att jag var i en relation.
Jag tyckte förstås att det hela var larvigt, att det ska vara upp till mig vad jag lägger på min facebooksida – så länge jag är ärlig och inte ljuger om något. Och jag anser inte det vara oärligt att inte skriva något alls i fältet för relationsstatus, jag vet många som gör exakt likadant som jag. Men framförallt var det nog sättet som mitt ex lade fram det på, som gjorde att jag reagerade som jag gjorde – att det blev en så hiskeligt stor grej av något som egentligen är en bagatell. Men vid något tillfälle när diskussion kom upp, då slängde hin på luren i örat på mig – en annan gång hotade hon med att göra slut. På den nivån låg det alltså.

En annan gång lade jag till en kvinnlig kollega som vän på Facebook. På den här tiden dök det upp en post i flödet, att ”Nu är XX och XX vänner på Facebook”. Något som förstås mitt ex såg – och blev svartsjuk för att jag lagt till en kvinna som vän på Facebook. Vilket förstås inte är mycket att bli svartsjuk över – för hade de nu varit något mellan mig och den andra kvinnan (vilket det förstås inte var), då hade vi ju hur många tillfällen som helst att göra saker under arbetstid. Eller för den delen komma med lögner om övertid eller whatever för att kunna ses. Hade det varit något mellan oss, hade vi förmodligen inte skyltat med det genom att ha varandra som vänner på Facebook.
Men det blev något av en scen även av detta. Och jag tröttnade till sist på alla scener kring vad jag gjorde eller inte gjorde på Facebook – så jag valde till sist att sonika avluta mitt konto. Det kändes som ett bättre alternativ än att det skulle bli bråk om de mest märkliga ting kring mina förehavanden på Facebook. Men tror ni att ens det gick obemärkt förbi? Nej, det blev ”förstås” bråk om även det.

Nåja, relationen med detta ex blev inte särskilt lång – och det hade inte enbart med Facebook att göra, utan med en lång rad andra ting. Numera lägger jag ut precis vad jag vill i mina sociala medier och det är faktiskt ingen som bråkar om det, trots att jag är inne i en ny relation. För min del är det upp till var och en vad man lägger upp i sina sociala medier, så länge man är ärlig och inte kränker någon – eller, förstås, bryter mot lagen. För så här är det, jag kanske inte har min relationsstatus upplagd på Facebook – men skulle frågan dyka upp i en diskussion, i kommentarsfältet på ett inlägg – då är jag naturligtvis ärlig och säger som det är. Och det är väl ändå någonstans huvudsaken om man frågar mig. Och att lägga till en kvinnlig kollega på Facebook borde väl inte vara några konstigheter – jag själv blir inte svartsjuk om min flickvän/sambo lägger till en manlig kollega. Facebook är trots allt till för att knyta och hålla kontakten med folk, inte utesluta på grund av kön. Skulle jag med andra ord bara kunna lägga till killar på min Facebook? Hur ställer man sig i så fall till en partner som är bisexuell?
Men jag tror också att användandet av sociala medier och folks mognad kring detta utvecklas genom åren. Historien ovan har ett antal år på nacken och skulle kanske inte upprepa sig idag, vem vet? Precis som för de flesta arbetsgivare, så kanske vi människor börjar vänja oss vid det där med sociala medier och faktiskt vara mer transparanta i förhållandet till desamma.

En annan sak, som det blivit diskussioner med flera ex om, det är huruvida jag omnämner andra personer eller ej på min blogg. Jag har en strikt policy att inte lägga ut bilder på eller omnämna personer på ett sådant sätt att det lätt går att härröra vem det handlar om – såvida vederbörande inte givit sitt uttryckliga tillstånd. Litegrann har jag mjukat upp det hela på sistone och kan ibland nämna att jag har en sambo. Men jag tror inte att någon av er följare vet vad hon heter eller hur hon ser ut. Och jag är mycket restriktiv med att lägga ut saker om henne. Förr tillbaka nämnde jag inte ens huruvida jag hade en flickvän eller ej på bloggen. Krasst är inställningen att inte lägga ut foton på eller uppgifter om någon som inte givit sitt uttryckliga tillstånd. Sen kan jag göra undantag om det till exempel går att formulera sig så att det svårligen går att härleda till vem det handlar om – eller att det är något som redan är publicerat i media eller på internet. Så om du skriver något på din blogg som handlar om dig och din person och jag vill skriva om samma ämne, då kan du bli omnämnd på min blogg om det är relevant för inlägget. Detsamma om du förekommer i en tidningsartikel jag vill kommentera.
Sedan finns ytterligare ett undantag – och det är om det finns ett starkt intresse i att offentliggöra en viss sak, även då kan jag omnämna personer som inte givit sitt uttryckliga tillstånd. Men just detta är jag exceptionellt försiktig med, då man lätt hamnar i en farlig gråzon för vad som kan vara förtal – och där vill jag inte försätta mig.

Detta gör dock att jag kunna omnämna en flickvän som ”en kvinnlig bekant” bara för att det inte ska gå att förstå vem jag menar. Och detta har inte alla kunnat acceptera, trots att jag försökt förklara att det är av omtanke till den berörda personen som jag gör så här. Även om man någonstans förstår ungefär vad som är okej att lägga ut eller ej, så plötsligt kanske man går över en gräns och publicerar något som på något sätt ställer till det för vederbörande. Eller i värsta fall leder till hot och trakasserier. Så därför har jag nolltolerans emot att lägga ut bilder på och information om personer utan att inhämta uttryckligt tillstånd – vilket jag vill göra i varje enskilt fall, för varje enskilt inlägg. Det betyder att jag inte ens lägger ut att jag varit och besökt min mamma, tagit en öl med brorsan eller varit på dejt med min flickvän.
Det kan kanske låta stelbent, men det är den policy jag har. Även om jag nog egentligen vet var gränsen går för vad som är okej att publicera om andra, så vill jag inte hamna i sitsen att jag plötsligt publicerat som absolut inte passar sig. För det är vad som är risken, att man plötsligt råkar lägga ut något som av någon anledning inte passar sig.

Internet har på många sätt revolutionerat vår tillvaro och plötsligt kan vi göra alltmer via datorn och våra smarta telefoner. På väldigt många sätt underlättar internet vår tillvaro och gör många saker enklare, som kommunikation, shopping och bankärenden. Men en stor del av vår tillvaro flyttar ut på internet, inklusive våra åsikter – något som vi till stor del höll för oss själva förr tillbaka. Då kunde man ha ganska obekväma åsikter och komma undan med dem, eftersom det inte alltid var så att arbetsgivare, kolleger och familj hörde om dem – eller så skyltade man i alla fall inte med dem på öppna forum till allmän beskådan. Idag ligger många av våra åsikter ute på bloggar och andra sociala medier, vilket kan bli väldigt obekvämt för till exempel ens arbetsgivare. Framförallt om det av samma sociala medium framgår vad man jobbar med. Jag lägger till exempel oftast upp på Facebook vad jag jobbar med, så man kanske just av den anledningen får vara lite försiktig med vilka åsikter man ventilerar. Man gör sig lätt till ”språkrör” för sin arbetsgivare om man redogör vad man jobbar med och samtidigt ventilerar obekväma åsikter.
Så visst ska man vara försiktig med vad man lägger ut, så enkelt är det ju. Jag kan på sätt och vis förstå att somliga arbetsgivare kan bli svettiga om man har anställda som är väldigt aktiva i sociala medier. Man måste i somliga jobb vara väldigt försiktig med vad man lägger ut eller ej. Man kan i vissa fall – på helt legitima grunder – råka ut för arbetsrättsliga åtgärder om man lägger ut ”fel” saker på internet. Men man ska inte heller som arbetsgivare gå in och pilla alltför mycket i sina anställdas privatliv – det kan i slutändan vara detsamma som att man hindrar någons yttrandefrihet.

Så det är en balansgång för såväl oss anställda som arbetsgivare när det kommer till sociala medier. Självklart kan man som arbetsgivare ha vissa policys när det kommer till anställdas beteende på sociala medier, att man inte får diskutera arbetet hur som helst till exempel. Men man kan inte ha alltför långtgående policys, då blir det tokigt. Och som anställd får man också vara försiktig med vad man lägger ut och till exempel inte diskutera sitt jobb för livligt. Men vi har en långtgående yttrandefrihet i Sverige, så i övrigt är min åsikt att arbetsgivaren inte har särskilt mycket med mina aktiviteter på internet att göra. Så länge jag håller mig inom lagens ramar, inte diskuterar jobbet eller beter mig på ett sätt som kan skada arbetsgivaren – då är det min privatsak.
Man alla chefer och arbetsgivare har inte riktigt hängt med i den tekniska utvecklingen, som ju trots allt faktiskt gått ganska så fort. En stor del av våra liv är idag offentliga på ett helt annat sätt än för 25 år sedan, det är bara att acceptera. Det får man inse som flickvän, arbetsgivare och kollega. Vad jag lägger ut eller ej är oftast min ensak och inget som någon annan har med att göra. Jag har ingen skyldighet gentemot någon att offentliggöra om eller med vem jag har ett förhållande. Jag är i min fulla rätt att driva en blogg så länge jag håller mig inom lagens ramar och inte bryter mot exempelvis arbetsgivarens sekretess eller andra dumheter. Frågor på det??