Samhället har inte hängt med i den tekniska utvecklingen

I januari avbröt Trafikverket min provanställning – bland annat med hänvisning till att jag driver denna blogg liksom att jag tar antidepressiva mediciner. Jag har varit inne på ämnet många gånger förr, men tycker fortfarande att det är konstigt att vi inte kommit längre i dagens högteknologiska och välinformerade samhälle. Bloggar har funnits i sisådär 20 år vid det här laget och det är bara att förhålla sig till att så är läget. Själv kan jag inte se skillnaden mellan att blogga eller vara aktiv på Facebook, X eller TikTok – men enligt ledningen på min dåvarande avdelning på Trafikverket gjorde man sig väldigt sårbar just genom att driva en blogg. Många av min dåvarande kolleger hade bland annat Facebookkonton och jag kan för mitt liv inte se skillnaden mellan det och att driva en blogg. Självklart diskuterar jag inte mitt jobb på något öppet forum överhuvudtaget på internet. Jag lägger inte ut några detaljer om mitt jobb, utan diskuterar det bara jobbet i väldigt allmänna ordalag. Har jag problem eller konflikter på jobbet, lägger jag inte ut det i öppna forum på nätet utan diskuterar det med berörd instans på jobbet – som exempelvis min chef, facket eller berörd kollega. Den inställningen har jag alltid haft sedan jag började bloggar för närmare 20 år sedan och kommer inte att tumma på den så länge jag är aktiv som bloggare.
Men visst är det märkligt att man fortfarande blir så svettig och skakis av att någon är aktiv i sociala medier? Självklart finns det alltid gränser för vad som är okej att lägga ut – både om jobbet, andra människor och så vidare – men en blogg i sig är inget hot. Det är ett lika litet hot som ett väldigt aktivt Facebookkonto, ett konto på X eller TikTok. I den verklighet jag själv lever i, är det bara för arbetsgivare, chefer och arbetsledare att finna sig i att folk är aktiva i sociala medier – oavsett om det är blogg, Facebook eller något annat. Självklart kan man ha policys kring vad som är okej att lägga ut eller diskutera i sociala medier, inte minst när det kommer till detaljer om jobbet. Men jag ser väldigt få tillfällen då det är lämpligt att förbjuda sina anställda att ha sociala medier. Det finns absolut sådana anställningar och jobb – men inte om man är trafikledare på Trafikverket.

Ni som följt min blogg ett tag har inte missat att jag blev JK-anmäld för förtal för en massa år sedan av Däckhuset i Kalmar. Då var det där med bloggar tämligen nytt och företag var väl inte vana vid att få kritik i det offentliga rum som internet faktiskt är. Idag är det nog få som höjer på ögonbrynen för ett negativt blogginlägg, ett negativt inlägg på Facebook eller liknande när man blivit illa bemött av ett företag. Än mindre är det nog något företag som ens tänker tanken att JK-anmäla en bloggare för förtal. Och det är samma sak där som med arbetsgivare, det är bara att finna sig i att sociala medier är här för att stanna och det är bara att anpassa sig efter situationen. Vissa anställda kommer att blogga, vara aktiva på Facebook, TikTok, X eller andra sociala medier – punkt slut. Sedan finns det självklart gränser för vad man lägger ut om sitt jobb till exempel. Jag skulle aldrig kritisera en nuvarande arbetsgivare i ett offentligt inlägg på internet. Och de flesta av oss har någon form av tystnadsplikt på jobbet, vilket gör det rent kriminellt att skriva om vissa saker i till exempel sociala medier. Så givetvis ska man vara försiktig med att diskutera sitt jobb offentligt på internet – såvida man inte söker tråkigheter på något vis.
Men visst är det fantastiskt konstigt att somliga fortfarande blir så skitnödiga när det kommer till sociala medier. Dessa medier har vid det här laget trots allt funnits i drygt två decennier och jag trodde faktiskt att vi kommit längre än så här – inte minst trodde jag att det var mer tabu att avbryta någons provanställning med hänvisning till vederbörandes engagemang i sociala medier. Det betyder att man på vissa arbetsplatser väljer att censurera de anställdas yttrandefrihet. För det är trots allt det man gör när det inte är okej att blogga eller vara aktiv på sociala medier. Jag kan köpa att det är mer restriktivt om du jobbar på Säpo, är diplomat eller är högt uppsatt politiker. Men som ”vanlig knegare” har jag svårt att se problemet – så länge du inte lägger ut detaljer om ditt jobb, bryter om tystnadsplikt eller exempelvis kritiserar din arbetsgivare. Det du gör på fritiden ska i alla avseenden vara förenligt med det du gör på jobbet helt enkelt.

Personligen är jag extremt noggrann med vilka ämnen jag diskuterar på bloggen eller i andra sociala medier. Jag hänger inte ut några personer hur som helst, jag diskuterar inte mitt jobb särskilt ingående och är extremt noggrann med mitt egna privatliv – bland annat. Och det är snarare sådant arbetsgivare bör titta på – mer än det faktum än att en blogg eller ett konto i sociala medier existerar. Min nuvarande arbetsgivare är fullt medveten om min blogg och har inte haft några som helst invändningar emot att jag bloggar – trots att jag har samma säkerhetsklassning här som hos Trafikverket. Hur märkligt som helst, inte sant?! Jag förvånas ibland över att man gör så olika bedömningar inom två statliga verk, trots att man ska göra ganska snarlika arbetsuppgifter och ha samma säkerhetsklassning. Jag har aldrig hymlat med att ha bloggar, det finns till och med en länk till min blogg i mitt CV – så är det nu så känsligt att blogga om man ska jobba på Trafikverket, så borde man inte ha anställt mig från första början. Då hade man besparat både mig och arbetsgivaren en hel del energi och arbete.
Jaja, jag ser det som så att inget ont som inte har något gott med sig. Jag trivs sju resor bättre hos min nuvarande arbetsgivare än hos Trafikverket – och hade förmodligen inte hamnat där jag är idag om jag inte blivit av med jobbet under de omständigheter som jag blev. Med tanke på omständigheterna, tog jag aldrig särskilt illa vid mig av uppsägningen från Trafikverket. Jag har ingen lust att vara kvar hos en arbetsgivare som tar ifrån mig yttrandefriheten i form av att inte få blogga eller vara en del av sociala medier på så lösa grunder. Jag kan helt enkelt inte förstå kopplingen mellan min blogg och uppsägningen, det är en sak som är säker – mer än att bloggen då angavs som ett skäl till att jag blev uppsagd.

Det är väl bara så enkelt att samhället i sin helhet inte hängt med i den tekniska utvecklingen, även om vi kommit längre än att vi JK-anmäler varandra för kritiska blogginlägg. Men fortfarande kan man uppenbarligen bli uppsagd för att man har en blogg, trots att man sköter själva bloggandet i sig tämligen snyggt. Bloggar gör vissa människor skitnödiga, det är bara så enkelt – trots att det inte är ett särskilt nytt påfund utan som sagt något som funnits i en bra bit över 20 år. Vi borde kommit längre än så här under dessa decennier, men för somliga är vi kvar på 80-talet – innan internet, datorer och sociala medier. Det är inte så invant för somliga att vem som helst kan komma till tals i det offentliga helt enkelt. Förr tillbaka var man hänvisad till traditionell media för att komma till tals i det offentliga, idag kan vem som helst få ut sina ord genom bloggar och andra sociala medier. Det är skrämmande, ovant och läskigt för somliga personer, inte minst i ledande positioner.
Jag hade förstås hoppats på att man hade haft en mer liberal syn på sociala medier än så här när vi kommit till år 2025 – men sådan tur har vi inte. Det är nog fler som minns hur det var för 20 år sedan, med folk som blev av med jobbet åt höger och vänster efter att ha publicerat diverse dumheter på sociala medier. Ibland fanns det säkerligen fog för uppsägningarna, andra gånger inte. Visst kan man bli av med jobbet för olämpligt innehåll i sociala medier – men för att man har sociala medier känns lite magstarkt att avskeda någon. Vad blir nästa steg? Att avskeda någon för att denne internetdejtar eller handlar mat på internet?