Vi försöker ha samma kritiska förhållningssätt till Facebook som vi har till Shakespeare

Igår havererade Facebook, Instagram och Messenger, tiotusentals personer – inklusive undertecknad – loggades ut och det gick inte att logga in igen. Men för min del höll det bara i sig några minuter, sedan var allt på banan igen. Men dessa minuter hann arrendera i en nyhetsartiklar på alla större nyhetssajter, liksom reportage i radion. Personligen blev jag utslängd vid halv fem-tiden och kunde inte logga in igen. Jag försökte med att byta lösenord, men inte heller det gick – och jag hann börja tänka tanken att nu har mitt konto blivit kapat och jag kommer få ett väldigt ståhej att försöka återställa kontot igen. Dock hade jag radion på i bakgrunden och först när man där nämnde att det var ett globalt problem, blev jag aningen lugnare. Då behövde jag i alla fall inte känna mig orolig för att någon obehörig kommit åt mitt konto olovandes.
Jag vet inte hur lång tid det tog, men för min del låg Facebook nere kanske 15-20 minuter, sedan var allt i sin ordning igen – och världsordningen återställd. Och hörrni, vilket ramaskri det blir när Facebook plötsligt inte fungerar! Det är något som vi bara tar förgivet att det ska fungera, nästan lika förgivet som att man svarar på 112 eller att tunnelbanan går i tid. Det är ganska ironiskt, eller hur?! Samtidigt som det trots allt inte alls är särskilt konstigt att tekniken strular ibland – till och med för Facebook.

Numera använder man Facebook så pass flitigt, att man plötsligt blir smått handikappad de få gånger det händer att det inte funkar. Man känner sig nästan lika naken som utan telefon. För min egen del är Facebook inte bara en kommunikationsväg med nära och kära, utan även en väg att marknadsföra blogg och företag. Så det blir nästan någon form av ett trauma att inte kunna använda Facebook och att inte kunna nå ut till folk. Visserligen är det inte några summor pengar jag förlorar, men det är ändå frustrerande.
Facebook har blivit ett sätt att snabbt nå ut, att snabbt och enkelt kunna meddela saker och ting som händer i tillvaron. Istället för att – som förr – behöva ringa runt och meddela något stort, behöva berätta samma sak om och om igen så når man snabbt ut genom ett meddelande på Facebook. Jag minns hur skönt det kändes när jag fick mitt cancerbesked, att slippa behöva ringa runt och berätta om och om igen. De allra närmsta ringde jag givetvis till och berättade, men sen blev det Facebook som fick förmedla det hela. Det kändes på något vis skönt att kunna förmedla allt som hände den vägen och att inte behöva dra samma story om och om igen i telefon eller när man träffade folk.

Samma sak skedde när jag blev av med jobbet för ett par månader sedan, då kändes det rätt skönt att via Facebook respektive bloggen kunna förmedla min sida av det hela, hur jag hade upplevt att det hela gått till. Jag och min före detta chef har förmodligen olika bilder av vad som skett, men jag kunde i alla förmedla min syn på det hela och ge alla samma bild och version av vad som skett. Det kändes skönt på sitt vis och sedan har Facebook varit ett bra sätt att bearbeta det hela – precis som man kunnat bearbeta det trauma det trots allt innebär att få en cancerdiagnos. Man kan liksom söka stöd bland man vänner och anhöriga, det blir en ventil för den sorg, saknad, irritation eller ilska man kan känna i en given situation. Jag tror att Facebook för många kan bli en bra ventil när man råkar ut för något, precis som att det är ett bra sätt att få ut information till många samtidigt.
Vid stora händelser brukar jag givetvis informera den närmsta bekantskapskretsen först på ett eller annat sätt innan jag lägger ut det på Facebook. Ibland kan Messenger vara ett bra sätt att informera de närmsta, det har jag gjort någon gång när jag snabbt vill meddela mina närmsta något. Andra gånger ringer jag runt och talar om vad som har hänt. Ett dödsfall, en cancerdiagnos eller liknande vill man kanske inte läsa om på Facebook det första man gör – i alla fall inte om det rör någon i den närmsta familjen eller bekantskapskretsen.

Facebook har blivit en viktig plattform som inte tidigare funnits, ett sätt att kommunicera och förmedla nyheter som sker i tillvaron på ett mycket effektivare sätt än vi kunnat tidigare. Det är nästan komiskt, men numera vet man ju knappt hur man gör för att snabbt kunna sprida information om inte Facebook fungerar. Plötsligt känns det jobbigt att ringa runt, ja till och med omodernt att ens skicka sms till dem man vill nå om man vill förmedla något. Vissa saker vill man någonstans kunna nå ut till många med när det händer, Facebook är det perfekta sättet att nå ut till de allra flesta i sin bekantskapskretsen med något.
Och nu när vi vant oss vid att kommunicera med varandra på detta sätt, då blir det nästan traumatiskt när Facebook plötsligt inte fungerar. Hur ska vi då nå ut till folk och slippa besväret med telefonerande åt höger och vänster? Visserligen kan man hävda att förr höll vi inte samma koll på varandra, förr visste man inte vad gamla klasskompisar hade för sig, man visste inte alltid vad ens kolleger hade för sig på fritiden. Och vi överlevde ändå, eller hur? Innan Facebook kontaktade man de närmsta per telefon när något större inträffade och övriga fick förmodligen inte veta allt som hände i ens tillvaro – och det funkade faktiskt.

Men samtidigt kan man säga så om mycket. Går vi ytterligare några decennier tillbaka i tiden, klarade vi oss ypperligt utan datorer överhuvudtaget – det gick hur bra som helst. Och det var först på 50-talet som kylskåp blev vanliga i svenska hushåll, före dess gick det hur bra som helst. Nu drar jag visserligen det hela till sin spets, men ni förstår säkerligen vad jag menar. Idag är Facebook en viktig del i vår kommunikation med varandra, det går liksom inte riktigt att komma ifrån. Detsamma gäller Messenger, som vi i min bekantskapskrets nästan använder flitigare än sms. Det är ett enkelt sätt att snabbt informera nära och kära när något händer, att snabbt sprida nyheter kring alltifrån födslar, förlovningar och jobbyten till flyttar, pluggande eller dödsfall och andra trauman.
Och jag kan själv tycka att Facebook kan fungera nästan lite som terapi när något jobbigt har skett. Det blir en ventil att skriva av sig, att ”få ut” sorg, saknad, irritation eller vad det nu må vara. Det kan givetvis inte ersätta vanlig terapi hos en psykolog, det menar jag inte. Men ibland kan det faktiskt göra att man mår aningen bättre av att ”skriva av sig” på nätet – och få lite stöd av sina följare. Är jag ensam om att tycka så?