Vad en diet lär oss om disciplin, fokus och resultat

Drygt tio kilo har jag nu gått ner sedan jag började med mina dyra sprutor för några månader sedan. Ett tag tyckte jag att viktnedgången stannat upp, men sen har den kommit igång igen och sakta men säkert går jag ner i vikt. Strikt tänker jag på vad jag äter och försöker hålla mig ifrån mina favoriträtter såsom pizza och hamburgare. Och framförallt får jag inte i mig lika mycket mat som tidigare, utan äter allt mindre – vilket nog är en av de största anledningarna till att jag går ner i vikt. Även när jag går ut och äter, lämnar jag ganska ofta mat eftersom jag alldeles för snabbt blir mätt. Eftersom jag helt enkelt inte blir hungrig på samma sätt som tidigare längre, glömmer jag vissa gånger helt enkelt bort att äta. Det är många gånger jag glömt att få i mig lunch, det är inte ens lika lockande att äta frukost längre. Annars brukar jag tycka om att äta frukost, med doften av kaffe och bläddra igenom morgontidningarna. Men nuförtiden får jag tvinga i mig något att äta om morgnarna för att helt enkelt få i mig något – för jag vet att jag inte orkar med dagen utan frukost. Hade jag gått efter vad mina hungerkänslor säger, hade jag nu nöjt mig med en kopp kaffe på morgonen och inte mer än så. När jag jobbar brukar jag äta frukost på jobbet – då har jag varit igång ett par timmar redan i och med att jag har sådan bit att åka – och då brukar jag vara rätt hungrig när jag kommer fram till jobbet. Så jag vet att jag inte klarar mig utan frukost, men att jag ibland kanske får vänta med att äta lite för att helt enkelt bli hungrig. Och jag klagar egentligen inte på att hungerkänslorna nästan är borta, för jag vet att jag behöver gå ner ofantligt många kilon i vikt – de dryga tio kilo jag gått ner är bra, men räcker inte på långa vägar. Jag behöver gå ner väsentligt mycket mer och kommer fortsätta att kämpa för att så ska ske.
Positivt nog, har jag inte fått några biverkningar av sprutorna, utan känner bara det jag ska känna – nämligen dämpade hungerkänslor. Vilket ju är tanken med medicinen, det är ju hela idén med att ta dessa sprutor. Nu börjar jag dessutom lära mig rutinen kring att ta sprutorna, vilket är ganska gedigen procedur. Man ska montera kanyl på sprutan och sedan välja en stor muskel att sticka i – exempelvis låret, magen eller rumpan. Sedan ska det stickas och göras rent liksom kasseras olika delar av sprutan innan det hela är klart. Jag har nu gjorde hela proceduren tillräckligt många gånger för att ha någorlunda koll på det hela och snart sticker jag mig helt själv utan att slaviskt läsa instruktionerna som medföljer sprutorna. Det är annars bra instruktioner som medföljer och det räcker att man är läskunnig för att lyckas med sprutan. Till en början tyckte jag att det var lite läskigt att sticka mig själv, men nålarna är så otroligt små att det nästan inte känns överhuvudtaget när man sticker sig. Nu vet jag att det knappt känns så det är inte lika läskigt längre. Det sticker till lite lätt när man för in nålen, men det är ingenting som gör det minsta ont. Ni skulle se de små nålarna som används för Mounjaro – det får vanliga sprutor att framstå som en vattenkanon. Så det är inte så konstigt att det knappt känns något när man sticker sig själv.

Lite tråkigt känns det just att ha tappat mycket av matlusten, eftersom mat ju innebär så mycket njutning. Även om jag inte blir så hungrig, så kan jag visserligen uppskatta god mat – men jag längtar inte längre efter mat på samma sätt som tidigare. Jag ser inte fram emot att äta på samma vis som jag tidigare gjort – nu har mat mer blivit en bukfylla snarare än en njutning. Och just den biten känns lite tråkig eftersom jag alltid funnit så mycket njutning i att äta mycket och gott. Men jag måste helt enkelt vänja mig vid att äta på ett helt annat sätt än jag tidigare har gjort – och det är ju helt enkelt tanken med den nuvarande dieten. Jag hoppas att jag kan hitta njutning med mat med tiden, men hitta andra vägar att göra det. Man kan trots allt njuta av god mat, men i mindre mängder – och det är vad jag måste lära mig just nu. Sedan är det inte hela världen att ibland äta en pizza, bara det inte blir så ofta – och jag har väl varit lite för duktig på det där med att äta pizza på sistone. Nu försöker jag undvika det helt medan jag går på diet, men sedan kan jag garanterat ta en pizza någon enstaka gång här och där – bara inte lika ofta som jag tidigare gjort. Numera skulle jag inte ens få i mig en hel pizza tror jag, med tanke på hur snabbt jag blir mätt. Och jag glömmer ofta att äta eftersom jag helt enkelt inte blir hungrig – jag brukar be min sambo att påminna mig om att äta för annars blir det helt enkelt inte av. Och när jag väl äter, äter jag som en liten fågel – jag får inte mig så mycket. Så det är just därför jag undviker att beställa stora portioner när jag äter ute, som till exempel pizza. För jag får bara slänga en stor del av maten vilket känns så otroligt onödigt. Jag avskyr nämligen att slänga mat, det är sådant otroligt slöseri. Även hemma tar jag väsentligt mycket mindre portioner än jag tidigare gjort – och matlådorna vi gör är väsentligt mycket mindre än tidigare.
Sen är det inte bara pizza som jag försöker undvika, utan även saker som läsk och godis går bort just nu. Visst kan jag ta någon enstaka läsk eller några bitar godis vid enstaka tillfällen – men just nu undvikar jag det så långt det bara går. Och det är nog det lättaste att undvika, eftersom jag aldrig varit någon större sockerråtta. Jag går gärna förbi godishyllan i affären utan att plocka på mig något godis. Då är jag nog snarare svagare för snacks, saker som chips och liknande – där kan jag pula i mig desto mer. Men oftast avböjer jag som sagt godis när det bjuds, jag vill inte förstöra den lilla aptit jag har genom att dra i mig en massa sötsaker. Då är det bättre att äta mat de få gånger jag känner någon form av hunger. Och jag är inte längre särskilt sugen på varken mat eller godis, förr kunde jag absolut ta godis om de bjöds eller fanns hemma – även om det även då var sällan jag själv köpte något. Så det är inte bara det att jag äter mindre mat och mer sällan, jag försöker verkligen tänka på vad jag äter också – allt för att gå ner så mycket det bara går. Även godis kommer jag säkerligen återgå till att äta ibland också med tiden – men samma sak här, inte lika ofta eller lika mycket. För någonstans måste jag ha en strategi för att behålla vikten när jag väl har gått ner, vilket nog kan vara en minst lika stor utmaning som att gå ner i vikt i sig. Just därför tror jag att det är bra att hålla på med sprutorna ett tag så att man verkligen vänjer om sig till mindre mängder mat och onyttigheter. Nu har jag inte många veckor kvar på de sprutor jag fått utskrivna, men jag ska ta en diskussion med läkaren om att förnya receptet så att jag kan fortsätta ytterligare ett tag. Jag tror nämligen att det skulle vara bra att göra för att helt enkelt inte glida tillbaka i gamla vanor igen.

Sedan kostar ju sprutorna en hel del, jag betalar 2.700 kronor för en spruta med fyra doser, vilket i längden blir ganska så mycket pengar. Men med tanke på resultatet så är det ändå värt pengarna, jag tänker att jag investerar i min hälsa och att jag förhoppningsvis på så vis slipper de följdsjukdomar som kan komma med övervikt. Saker som diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar och så vidare är inget jag längtar efter att drabbas av. Så kan jag gå ner rejält i vikt kanske jag undviker de värsta biverkningarna av alla de extrakilon jag just nu släpar runt på. För även om jag gått ner lite drygt tio kilo, så är resterande extrakilon fortfarande alldeles för många och måste bort de med. Och just därför skulle det kännas bra att kunna fortsätta ett litet tag till med sprutorna så att jag verkligen boostar kroppen att fortsätta gå ner i vikt. Även om jag får betala nästan 3.000 kronor i månaden för sprutorna. Sen kan man ha hur många diskussioner som helst kring att det kostar så mycket med dessa sprutor och att de inte ingår i högkostnadsskyddet. Jag har råd att lägga ut pengarna, även om det är en kännbar utgift – men långt ifrån alla har råd att göra det. Vilket gör det till en klassfråga att få hjälp med viktnedgång – en hjälp som alla egentligen borde kunna få oavsett ekonomiska förutsättningar. I alla fall om man frågar mig, men jag vet att alla inte håller med mig – i synnerhet inte beslutsfattarna. Men jag vet att diskussionen varit uppe om att dessa sprutor ska ingå i högkostnadsskyddet även vid behandling av övervikt och inte bara av diabetes. För sprutorna är egentligen en diabetesmedicin, men med en biverkning som ger förlorad aptit – och det är den biverkningen man utnyttjar när man behandlar övervikten. Men det är som sagt en väldigt effektiv biverkning eftersom jag formligen rasat i vikt sedan jag började med sprutorna.
Jag börjar nu verkligen märka hur kläderna sitter bättre, hur jag orkar mer och inte blir lika trött när jag är igång fysiskt. Så det är verkligen positivt – och tio kilo mindre att släpa runt på gör ju verkligen stor skillnad. Nu ligger jag även i med träningen, något som läkare och dietist varit noggranna med att påpeka att det är viktigt att jag gör. Så de flesta veckor gör jag två till tre vändor till gymmet och rör på fläsket. Sen är det förstås inte alltid det hinns med, men jag försöker att träna så mycket jag bara hinner. Grejen är att man riskerar att förlora muskelmassa och inte bara fett i och med sprutorna och därför är träningen viktig. Sen hinner man inte allt med två till tre pass i veckan, men jag försöker att göra det i alla fall. Så vecka för vecka planerar jag in mina träningspass och skriver upp i kalendern när det är dags att bege sig till gymmet. Sen är det inte alltid jag håller målsättningen jag satt upp om, som sagt, men jag gör så gott jag kan. För grejen är att jag tycker det är så fruktansvärt tråkigt att gå till gymmet – det är inte så att jag jublar på väg dit, snarare när jag går därifrån. Ibland blir jag avundssjuk på dem som tycker om att träna, som tycker att man ”unnar sig” ett träningpass. Själv unnar jag mig att låta bli att träna vissa gånger när jag känner att jag inte orkar eller hinner med. Men jag vet att jag måste till gymmet med jämna mellanrum och därför tvingar jag mig dit – så med mina mått mätt ligger jag i med träningen. Men jag vet att många andra skulle resonera att jag tränar ganska lite, men det är förstås jämfört med de som är väldigt flitiga på gymmet.