Det mest personliga beslutet i mitt liv

För en tid sedan läste jag en intressant artikel i Expressen om 33-åriga Caroline som – liksom jag – valt bort det där med barn. Hon väljer jobb, hund och annat framför att skaffa egna barn. Och precis som jag vittnar hon om de fördomar som kretsar kring valet att inte skaffa barn. Bland annat får man höra att man är egoistisk som inte skaffar egna barn. Jag har blivit ifrågasatt åtskilliga gånger för mitt beslut att avstå från egna barn, folk kan liksom inte förstå det. För min del har övertygelsen gått så långt att jag valt att sterilisera mig – inte nog med att jag inte vill ha egna barn, jag är numera för gammal för att skaffa några. Jag har alltid sagt att om det inte blir några barn innan jag fyllt 40, då kommer jag inte skaffa några. Så ett tag efter att jag fyllt 40 valde jag att göra ett enkelt ingrepp för att i framtiden helt enkelt inte kunna få några barn. Anledningen till att jag väntade till efter 40? Det hade helt enkelt med att göra att jag kanske skulle ändra mig, att jag inte ville stänga några dörrar. Nu är jag dock för gammal för blöjbyten, vaknätter och att åla omkring på golvet dagarna i ända för att leka med barn – det är helt enkelt uteslutet. Ner på golvet kommer jag – men upp?! Nej, det är desto svårare. Istället har jag en drös syskonbarn att ägna mig åt, vilket är fullt tillräckligt för min del. Det inte alla som får ihop att jag är tämligen barnkär, men att jag inte vill ha några egna barn. Jag gullar gärna med barn när jag räffar dem, jag leker gärna med barn – men är nöjd med att vara den där roliga farbrorn som busar och skämmer bort, men tänker inte skaffa några egna barn.
Ibland blir jag så otroligt trött på att behöva försvara mitt beslut att inte skaffa egna barn. Folk förstår inte varför man väljer att leva ett liv utan barn. Men att det skulle vara egoistiskt köper jag liksom inte. Då tycker jag det är mer egoistiskt att skaffa barn i så fall, att man skaffar barn för att det förväntas av en och för att man ska passa in i samhällsmallen. Det är ju inte samma sak som att köpa en bil, ett hus eller en lägenhet – barn har man livet ut vare sig man vill det eller ej. Jag får ofta frågan om jag verkligen tänkt igenom mitt beslut, om jag är övertygad om att jag inte vill ha barn. Då brukar jag komma med motfrågan ifall man ställer samma fråga till en person som vill skaffa barn? Frågar du en blivande mamma om hon tänkt igenom sitt beslut om det livslånga ansvar som barn faktiskt innebär? För min del är det precis samma sak – men inte för alla. Somliga hävdar att jag kommer bli ensam som gammal om jag inte skaffar barn, men det finns inga som helst belägg för att det kommer att bli så. Jag vet många äldre som inte har barn och har ett rikt socialt liv trots att de valt att inte skaffa barn. Det finns gott om barn i min omgivning, jag kommer inte att bli ensam trots att jag valt bort egna barn. Och jag har istället kunnat leva ett liv om inte alla kunnat leva på grund av att de just skaffat barn. Jag kan resa på ett helt annat sätt, jag kan satsa på mitt jobb, jag kan plugga och leva det liv jag själv vill utan hänsyn till barn. Kalla det egoistiskt om ni vill, men jag skulle inte säga att det har med egoism att göra. Vi har ingen skyldighet att sätta barn till världen, det är inget som säger att vi måste göra något sådant. Man kan säga att det är egoistiskt att avstå från värnplikt, att inte vilja jobba och en massa andra saker – men inte att avstå från barn.

Det finns många kvaliteter i livet som gör att det känns meningsfullt och jag tänker att barn självklart kan barn vara en sådan. För min del är den kvaliten att få vara barnvakt till syskonbarnen och få busa runt med dem, skämma bort dem och vara den där mor-/farbrodern som hittar på galna upptåg med dem. Vi har varit på Skansen, Gröna Lund, Kolmården, Skara sommarland och en massa andra roliga saker – och jag ser fram emot alla andra roliga saker vi ska hitta på tillsammans i framtiden. Jag tycker det är superkul när syskonbarnen kommer eller jag får åka dit för att vara barnvakt. När de ringer blir jag alltid lika glad och vi har många härliga samtal via till exempel Facetime. Så jag kan se hur mycket glädje barn ger och kan förstå dem som skaffar barn. Men jag tycker också det är skönt med all den egentid man får utan barn, hur märkligt det än må låta. Jag kan ägna mig åt mitt jobb, mina hobbies och vad jag vill göra utanför arbetstid. Jag respekterar att folk väljer att skaffa barn, men känner inte alltid att andra respekterar mitt livsval att inte göra det. Kanske är det för att jag faller utanför normen, kanske sticker det i ögonen på folk att man gör val som de flesta inte gör. De flesta skaffar trots allt barn, så är de ju – vi som väljer att inte göra det faller utanför normen och befinner oss i minoritet. Någonstans kan jag förstå att folk höjer på ögonbrynen när folk tar beslut som faller utanför normen – men att börja ifrågasätta en persons livsval eller komma med tillmälen som att man skulle vara egoistisk eller liknande gör mig faktiskt lite irriterad. Man får gärna fråga mig om jag har barn och så vidare, det är för mig inget känsligt ämne – men man behöver inte ifrågasätta mitt beslut att inte skaffa barn. I grunden är det mitt beslut hur jag gör med barn, jag gör det jag känner är rätt för mig. Jag ifrågasätter inte människors beslut att skaffa barn – så varför ifrågasätta att jag inte gör det? Jag har aldrig drömt om barn så långt tillbaka jag kan minnas, jag har sett framför mig att eventuellt träffa någon – men barn har jag aldrig velat skaffa. På samma vis som att vissa alltid drömt om barn, har jag aldrig gjort det – konstigare än så är det helt enkelt inte.
Men visst är det märkligt att det rör upp så många känslor när folk väljer bort en sak som barn? Och jag har hört flera personer som valt bort barn som vittnar om just det där att man betecknas som egoistisk i sitt livsval. Jag kan inte få det resonemanget att gå ihop, vad är det som gör mig egoistisk? Jag kan verkligen inte se egoismen i att inte sätta barn till världen om man inte vill. Tänk om jag satte barn till världen för att passa in i någon mall, för att jag förväntas av omgivningen att göra så – hur blir jag då som pappa? Och är inte det i så fall egoism om något? I min värld får alla göra sina livsval utifrån eget tycke och så länge det inte skadar någon annan behöver inte omgivningen överhuvudtaget lägga sig i. Jag är fullt medveten om att mitt sociala umgänge förmodligen kommer se lite annorlunda ut inte minst när jag blir gammal jämfört med någon som skaffat barn. Men det kommer finnas andra människor runtomkring mig som fögyller min tillvaro, så jag tror inte på att jag kommer bli särskilt ensam. Och jag tänker inte skaffa barn för att eventuellt inte bli ensam som gammal – det vore en väldigt elak och egoistisk handling. Jag tror dessutom inte att egna barn är en garanti för att inte bli ensam som gammal. Barnet/barnen kan flytta utomlands eller bo väldigt långt borta vilket i sin tur gör att man blir ensam som gammal barn till trots. Jag har delar av min familj 35 mil bort, i Hudiksvall där jag är uppvuxen – och så ser det ju ofta ut idag, att man bor långt ifrån varandra, vilket gör att man inte kan träffas på daglig basis.

Så vad är det jag vill förmedla genom detta inlägg? Jo, att man kanske inte nödvändigtvis ska lägga sig i andras livsval, jag själv är snart 50 år gammal och därmed gammal nog att själv veta vad jag vill med livet. Och framförallt behöver man inte lägga en massa negativa värderingar i vad folk gör för livsval. Du behöver inte förstå varför jag gör på ett visst vis, men det minsta jag kan begära av dig är att du respekterar vad jag väljer att göra eller inte göra i livet. Jag skadar ingen genom att välja bort barn, så varför lägga en massa negativa värderingar i mitt val och exempelvis påstå att jag är egoistisk? Det är en sak att fråga om jag har barn, det är en sak att inte förstå varför jag valt bort barn – men lägg dig inte i det hela! Det är många år sedan jag tröttnade på att om och om igen behöva försvara mitt val och numera kommer jag oftast med något syrligt svar när jag upplever att folk lägger sig i för mycket. Jag har fått kommentarer i stil med att ”Du måste ju tänka på din partner också!” – och det är nästa kommentar jag inte köper. Ska jag göra henne med barn för att hon vill men inte jag??! Då är vi återigen där att vi inte snackar om att skaffa en bil, ett hus eller en bostadsrätt – som man ju kan sälja om man av någon anledning ångrar sig. Om den ena gärna vill ha barn och den andra absolut inte vill göra det, då är min åsikt att man inte är menade för varandra. Då vår man gå skilda vägar och försöka hitta någon likasinnad istället – det är inte så att man ska skaffa barn trots att den ena inte vill bara för att man ska hålla ihop. Kanske ser jag lite för lättvindigt på det där med relationer, men har man helt olika syn på framtiden – då är man inte menade för varandra, de är min bestämda uppfattning. Det är samma sak om man har vitt skilda åsikter om var man ska bo; vill en absolut bo på landet medan den andra är inbiten storstadsmänniska, då ska man åtminstone inte bo ihop. Så ja, har man för vitt skilda åsikter om det gemensamma livet då ska man inte leva ihop. Jag har dumpat många dejter genom åren eftersom de gärna vill ha barn och inte jag.
Så jag tycker det är lite tragiskt att så många tar sig friheten att lägga sig i hur andra ska leva sitt liv. Man får gärna ha åsikter, men behöver kanske inte alltid förmedla dem till berörda personer. Du behöver inte förstå, men du bör kunna respektera – vilket är två vitt skilda ting. Barnfrågan är för mig inte känslig överhuvudtaget, det känsliga är när folk lägger sig i och lägger olika epitet på mig som inte stämmer. Man får gärna fråga om jag har barn, man får gärna fråga varför jag inte har några egna – men börja inte lägga dig i varför jag inte skaffat mig några, utan respektera att jag gjort det val jag gjort och att jag trivs med det. Jag stortrivs med att ha mina syskonbarn att hitta på roliga saker med, men tycker också det är lite skönt när de åker hem och lugnet lägger sig över lägenheten. Du får tycka att det låter konstigt, motsägelsefullt eller vad du nu väljer att kalla det. Och ja, jag kanske en dag kommer att ångra mitt val att inte skaffa barn, men jag kan inte leva efter vad jag kanske kommer att uppleva i framtiden – utan efter vad som känns rätt för stunden. Och just nu vill jag inte ha några barn, en inställning jag haft åtminstone i 30 års tid – så kom inte och säg att min sterilisering är ett förhastat beslut. Det är min kropp, mitt liv och mitt beslut, ingen annans. Frågor på det?

Relaterade artiklar

Expressen 1