Producenterna skulle inte göra motbjudande filmer om inte publiken gick och såg dem

Det är åtta år sedan jag började med film och att vara med som statist i olika filmer och reklam. Det har blivit ett stort antal produktioner sedan dess och jag snittar ett till två uppdrag i veckan. Och jag gör det i första hand för att det är roligt och inte så mycket för pengarna – även om det givetvis är ett plus att man kan tjäna en extraslant på sin hobby. Oftast syns man inte särskilt mycket i slutresultatet som statist, det är bara när jag vet att jag är med i en viss scen som man kan se sin rygg svischa förbi i rutan. Man får liksom sitta som på nålar och titta noggrant för att kanske se att man svischar förbi någonstans – och det är knappast någon annan tittare som ens lägger märke till oss statister. Vill man bli en kändis, då ska man inte vara statist utan satsa på något annat.
Men någon gång ibland syns man trots allt lite extra och kan till och med få en liten replik – vilket alltid är lika roligt. Även om jag inte står efter att bli någon stor skådespelare, så tackar jag inte nej till roller där man syns lite extra. Och nu ligger det en filmsnutt ute på Youtube, där jag faktiskt både syns och hörs. Inspelningen var underhållande och tog bara några få timmar i anspråk – och slutresultatet blev faktiskt riktigt roligt. Det är alltid lika roligt att se slutresultatet när man klippt ihop allt material och fått till det färdiga programmet eller filmen. Den här filmen är nästan 40 minuter lång, men titta gärna! Det hela bygger på en lek från Mellanöstern, där man ska gissa vem i motståndarlaget som håller en ring i handen. Tydligen hålls landskamper i denna lek och vissa ska vara riktigt duktiga på att klura fram var ringen finns.

Just detta var en lite annorlunda filminspelning, det är sällan man får ”leka” under några timmar när man ska filma. Men så var den här inspelningen och allt skulle vara så naturligt som möjligt, så det var få omtagningar och väldigt lite regi. Annars brukar det ofta vara en hel del omtagningar, mycket finslip och regi för att få ett så fläckfritt resultat som möjligt. Det är ofta långa dagar med mycket väntan och en lång rad omtagningar för att man i slutändan ska vara nöjd med scenen. Senast jag var så här pass synlig i en film var i ICA-reklamen förra året, då jag fick äran att spela mot Suzanne Reuter. Det känns alltid lika konstigt när man hälsar på en känd skådespelare. Suzanne kom glatt fram och skakade hand med mig och presenterade sig. Jag skakade förstås hand med henne och presenterade mig också – men det känns nästan märkligt när man så väl vet vad den man hälsar på heter och vem hen är. Det ligger rätt nära till hands att svara ”ja, jag vet” när en kändis ska presentera sig.
Men även det var en rolig inspelning som vara överstökad på några få timmar. Det var en kort scen jag var med i och det behövdes inte så hemskt många omtagningar. När man syns så här pass mycket, brukar inspelningen dessutom bli tämligen bra betald. Inom filmbranschen har man nämligen systemet att man får betalt utifrån hur mycket man syns i slutresultatet – inte hur många timmar man lägger ner på själva arbetet. Så jag har varit med om inspelningar där man fått en tusenlapp för 12 timmars arbete och inspelningar där man fått 5000 för tre timmars arbete – eftersom skillnaden varit hur mycket jag synts i slutändan.

Och jag har genom filmandet varit runt på orter jag aldrig skulle ha besökt om det inte vore för just filmandet. Jag har träffat människor jag aldrig skulle ha träffat annars, båda kända och okända människor – men de allra flesta lika trevliga och roliga att jobba med. Björn Kjellman har börjat hälsa när vis ses, frågar hur läget är och andra artighetsfraser. Och det är ju roligt att bli igenkänd även i den världen, inte bara av andra statister. Någon som faktiskt överträffade mina förväntningar, var Björn Ranelid som visade sig vara riktigt trevlig när vi träffades för ett par år sedan och spelade in en reklamfilm för Blocket. Man skapar sig gärna fördomar om personer utifrån vad man ser och hör om dem i media – och just Björn Ranelid har jag haft en hel del fördomar och förutfattade meningar om. Men ibland får man erkänna att man har fel om en person och att man faktiskt inte har så god personkännedom som man tror sig ha.
Blocketreklamen spelades in en kall vårdag häromåret och jag kommer ihåg hur jag stod och frös i radhusområdet där filmen spelades in. Det skulle föreställa att filmen utspelade sig senare på året än det var i verkligheten och jag skulle ha en tunn sommarjacka på mig för att det skulle se ut som en sommardag. Kallt var det och det fanns heller ingen toalett att tillgå och jag kommer ihåg att jag var fruktansvärt kissnödig under hela inspelningen.

I många länder är det så pass bra betalt att vara statist att man faktiskt kan leva på det, men riktigt så bra är det inte i Sverige. Även om jag åtar mig alla uppdrag jag kan få, är det inte många tusenlappar man tjänar per månad på att vara statist. En bra månad kan jag dra ihop 12.000 kronor, men det hör till ovanligheterna – oftast ligger jag väsentligt mycket under det i inkomst från att vara statist. Och man behöver inte vara ekonom för att förstå att det inte går att leva på. Men det hade varit roligt om det faktiskt gick, om lönerna var sådana att de gick att leva på. Jag har ibland fått frågan om jag inte vill försörja mig som statist och svaret brukar alltid vara detsamma; det hade jag gärna gjort om det hade gått – men tyvärr finns inte den möjligheten.
Men det är tydligen detsamma för många etablerade skådespelare. Många har svårt att leva på skådespeleri, utan måste ha andra jobb vid sidan av för att få ekonomin att gå ihop. Det är tydligen väldigt få skådespelare som faktiskt kan leva på sitt yrke vad jag förstått. Så det kanske inte är så konstigt att det då är svårt att klara sig på jobbet som statist i långa loppet.