Jag har varit aktiv i Vänsterpartiet ungefär sedan Alliansen vann valet 2006. Efter det valet ville jag göra vad jag kunde för att leda in politiken på den väg jag tycker är rätt. Jag ville göra någon – om än aldrig så liten – skillnad för att stävja de högervindar som dragit över Sverige och världen de senaste åren. Det parti som alltid legat mig närmast är Vänsterpartiet, så det fick bli ett medlemskap där. Till en början var jag rätt aktiv, jag deltog i demonstrationer, liksom valarbetet inför valet 2010. Jag ville helt enkelt göra vad jag kunde – förutom att rösta i valet – för undvika ytterligare en högerregering. Nu blev valutgången inte den önskade i valet 2010, utan Alliansen fick ytterligare en mandatperiod vid makten. Först valet 2014 blev det en framgång för de rödgröna, även om Vänsterpartiet varit något av ett parti i periferin. Men en socialdemokratisk regering är många gånger bättre än en moderat sådan.
Men sedan regeringskrisen tidigare i våras, har opinion vänt för Vänsterpartiet. Medlemstal och opinionssiffrorna har gått upp med flera procentenheter, vilket ju är riktigt glädjande. Politik är mycket förhandling, jämkande och kompromissande liksom en hel del spel för gallerierna. Jag trodde nog inte att min partiledning skulle ha stake nog att driva igenom en misstroendeomröstning mot regeringen i juni. Men det gjorde man och Vänsterpartiet har uppenbarligen haft mycket att tjäna på det, inte minst när det kommer till opinionen. Nu får man hoppas på fortsatt uppgång i opinionen, att Vänsterpartiet blir så starkt att man får mer politiskt inflytande än man hittills faktiskt haft.

Till största delen jag trots allt varit något av passiv medlem i Vänsterpartiet genom åren. Jag har varit kvar för att göra vad jag kan för att hålla medlemssiffrorna uppe, men har inte haft tid och energi för att vara särskilt engagerad. Jag var delaktig i valarbetet inför valet 2010, men på den tiden var jag student och hade tid på ett helt annat sätt. Sedan jag kom tillbaka till Stockholm efter min studietid och började jobba heltid, har jag tyvärr inte haft tid att vara så engagerad att jag skulle önska.
Men jag tänker att ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Mitt strå till stacken är i alla fall att hålla medlemssiffrorna genom att vara medlem. Alltid är det något.

Dock brukar jag kalla mig för en ”vänsterpartist light” om någon frågar om min partitillhörighet. Det är långt ifrån allt jag håller med om i partiets partiprogram, även om det fortfarande är Vänsterpartiet som ligger mig närmast ideologiskt. Jag anser dessutom att Vänsterpartiet behövs som motpol mot de högerkrafter som dragit fram de senaste decennierna. Det behövs ett uttalat antirasistiskt och feministiskt parti som motpol till Sverigedemokraterna liksom Moderaterna och Kristdemokraterna som är så kåta på att samarbeta med SD.
Jag kan inte hålla med om att bidrag är svaret på allt, något som jag – om man drar det till sin spets – genomsyrar Vänsterpartiets politik. Men det är inte en politik som skadar någon om den skulle genomföras. Sen kan jag faktiskt hålla med om andemeningen i vissa saker av Moderaterna politik står för – även de drar det hela lite för långt. Jag kan hålla med om att man som arbetssökande – inte minst om du är långtidsarbetslös – får finna dig i att vara öppen för att söka jobb utanför det område du är utbildad inom (givetvis där du har en rimlig chans att få jobbet), vara beredd att flytta på dig eller pendla litegrann. Självklart ska det vara inom rimliga gränser, men ska du berättiga dig till A-kassa bör du vara lite flexibel i ditt arbetssökande.
Och är man långtidssjukskriven, är det inga konstigheter att man efter en tid får börjar fundera på om du ska gå tillbaka till det arbete du är sjukskriven ifrån eller om du ska matchas mot andra yrken. Det kanske i slutändan inte alltid kommer funka att du går tillbaka till ditt ursprungliga yrke, medan det finns andra jobb som du klarar utomordentligt bra. Sjukpension (eller vad det nu kallas idag?) ska vara den absolut sista utvägen, både för individens och samhällets skull. När det kommer till dessa frågor, drar högerpartierna det hela till sin spets och man har inställningen att arbetslösa och sjukskrivna är lata som hellre går hemma på bidrag än tar sig ut i arbete. Allt ska vara inom rimliga gränser och det ska göras en individuell bedömning från person till person.

Relaterade artiklar

Svenska Dagbladet 1 2

Om författare

Jag har bloggat på olika sidor sedan tidigt 2000-tal och brinner för det skrivna ordet. Jag är utbildad sjökapten och författare och mina inlägg kretsar mycket kring min vardag och politik liksom mina stora passioner mat, resor, film och litteratur. Förutom min blogg, ägnar jag mig åt film och har vid det här laget haft roller i ett stort antal produktioner inom såväl reklam som serier och långfilmer.

Du kanske också gillar:

Kommentera

%d bloggare gillar detta: