Sent ska syndaren vakna

Så kom det till sist, beslutet från Försäkringskassan att jag beviljas sjukpenning för hela min sjukskrivningsperiod. Strax över två månader har processen tagit i anspråk och det har trots allt varit någon form av orosmoln kring det hela. Det är ju skräckexemplen man hör om i media, och ibland har man ju hört om folk som nekats ersättning på de mest märkliga grunder. Och visst har jag känt en oro kring att kanske nekas ersättning, även om det känts osannolikt någonstans.
Med tanke på den diagnos jag fått, har det känts osannolikt att jag skulle nekas ersättning. Men med tanke på hur mycket det dragit ut på tiden, så har ändå oron funnits där. Jag har för mittinre målat upp scenarier kring vad jag skulle ta mig till om jag skulle nekas ersättning. Eftersom jag i och med den långa handläggningstiden får ersättningen retroaktivt, hade det varit svårt att bara bryta sjukskrivningen och gå tillbaka till jobbet – något som i normala fall hade varit enda lösningen. Men i och med att jag får min ersättning så sent, hade det varit svårt att åtgärda det hela retroaktivt. Då hade jag stått där utan inkomst för flera veckor, något som kan vara mer eller mindre katastrofalt för de allra flesta.

Sen har vi det rätt förspänt i Sverige trots allt. I de allra flesta fall har vi rätt till sjukpenning när vi är sjuka och man behöver inte gå från hus och hem för att man varit sjuk under en längre tid. Jag har nu varit sjukskriven i snart 12 veckor och det hade inte funkat utan sjukpenning från Försäkringskassan, det är en sak som är säker.
Under pandemin hörde man – åtminstone till en början – om långtidssjukskrivna som fått vänta i månader på ersättning. Själv fattar jag inte att man klarar en sådan situation. Jag menar, det är långt ifrån alla som har sådant kapital på banken att man klarar det. Själv skulle jag absolut inte klara flera månader utan inkomst, då skulle jag börja få låna pengar från höger och vänster för att få ekonomin att fungera. Jag har turen att jag ändå haft pengar att ta av under den tid som gått, men jag hade inte klarat särskilt många veckor till.

Sen ska tilläggas att den kontakt jag haft med Försäkringskassan ändå var väldigt bra. Jag har varit i kontakt med två olika handläggare och både har haft ett väldigt korrekt och trevligt bemötande. Så just den biten kan jag inte anmärka på. Min poäng är att det tagit drygt två månader från ansökan till att pengarna faktiskt betalas ut och att det inte riktigt känns okej. Vad handläggningstiden beror på kan nog bara Försäkringskassan svara på. Jag vet inte om det är bristande resurser eller vad det kan vara, men något är väldigt fel när det tar sådan tid.