allkonstnarenJag har varit alldeles för slapp med mitt skrivande på sistone. Ambitionen när jag gick ut skrivarutbildningen för ett drygt år sedan, var ambitionen att färdigställa det bokmanus jag påbörjade för väldigt länge sedan. Jag har dessutom kommit ganska långt med mitt manus, jag skulle tippa på att jag kommit ungefär halvvägs – om inte längre. Så det är många timmars arbete som ligger bakom de hundratals sidor jag skrivit.
Men inspirationen har någonstans inte riktigt velat infinna sig och manuset har blivit liggande. Det skulle kännas jättetråkigt om det inte blev något av en grej jag lagt så jäkla mycket arbete på. Många valda delar har jag dessutom fått respons på under min skrivarutbildning, där vi varje vecka hade textsamtal. Dessa samtal byggde på att alla lämnade in texter som man sedan fick respons på av klasskamraterna. Mycket givande, då det är ytterst få som faktiskt läst mina texter. Oftast lämnade jag in texter från mitt bokmanus, eftersom jag gärna ville veta vad folk tyckte om det.
Det sura är på något vis att tiden faktiskt har funnits, men inte riktigt energin. Jag har trots allt varit sjukskriven på heltid i flera månader och borde haft hur mycket tid som helst att ägna mig åt boken. Men energin och inspirationen har befunnit sig någon annanstans. Nu känns det dock som att börjar komma tillbaka igen och lusten att fortsätta med manuset har vuxit.
Nu ska jag plocka fram manuset igen och fortsätta putsa på det. Jag är mitt inne i ett kapitel som jag tror kommer bli jättebra om jag bara får till det. Kanske kan det till och med bli provocerande för somliga också, men det återstår att se när/om boken blir utgiven – vilket jag givetvis hoppas på att den en dag blir. Just det kapitlet har dock ingen läst ännu, så jag har ingen aning om hur det tas emot. Men jag har medvetet valt att spetsa till flera saker som det finns viss risk att vissa provoceras av. Andra kommer garanterat ta det med en klackspark, kanske till och med skratta åt det här kapitlet.
Vad det handlar om? Ånej, det säger jag inte – det är något som man får reda på om man läser boken om den blir utgiven. Garanterat är att ni alla kommer förstå vilket kapitel det är jag pratar om när ni väl läser det!
Det skulle kännas ganska bortkastat att gått en skrivarutbildning utan att fortsätta skriva, inte minst när jag nu fått så mycket positiv respons på det jag skrivit hittills. Jag har tagit till mig av mycket av responsen och korrigerat vissa saker i texterna, vissa saker har plockats bort och andra har lagts till. Och jag trivdes verkligen med att få ägna mig åt mitt skrivande på heltid under ett läsår. Det är klart att drömmen är att en dag kunna leva på sitt skrivande, det tänker jag inte sticka under stol med. Om det är realistiskt vet jag inte, men drömma måste man ju ändå få göra. Det finns exempel på personer som gått skrivarlinjen och sedan blivit stora författare, så hoppet finns förstås.
Men då måste jag färdigställa mitt manus också och inte bara hålla mig till att drömma. Har jag inget färdigt manus, kan jag naturligtvis helt glömma att leva på något skrivande. Men nu ska jag ta krafttag och se till att färdigställa manuset och ta mod till mig att faktiskt skicka in det till lite olika förlag. Om det blir något annat än refuseringar är en annan femma, det är sådant man aldrig vet. Det finns författare som verkligen fått kämpa med att bli utgivna och sedan blivit ganska kända med tiden, så man ska förmodligen inte hoppas på att bli utgiven på första försöket. Till och med Astrid Lindgren nobbades ju till att börja med, vilket ju säger en del…
