allkonstnarenSemesterlunken rullar på – och personligen börjar jag finna mig väldigt väl tillrätta i lugnet långt ute i skärgården. Dagarna börjar med att stiga upp när man känner sig utvilad, inte en sekund tidigare.
Efter frukosten fylls dagarna med läsning i solen (i den mån solen är framme), korta promenader över ön (som inte är särskilt stor) – och skrivande. Det är oftast på sommarsemestern jag har tid att skriva i den utsträckning jag egentligen skulle vilja kunna göra. Och jag kan villigt erkänna att jag gladeligen skulle älska tillvaron som författare – om jag hade kunna leva på mitt skrivande.
Idag har jag inga större inkomster av mitt skrivande. Bloggen drar in några hundralappar per år, inkomsterna täcker med nöd och näppe kostnaden för domän och plattform. Så i nuläget är det rätt orealistiskt att kunna leva på att skriva – men drömma är ju alltid tillåtet.
Det skulle passa mig som hand i handske att ägna tiden åt skrivande och emellanåt en och annan filminspelning.
Strax efter att Henning Mankell gick bort i cancer för några år sedan, läste jag den sista boken han skrev. Det var en självbiografisk bok, som skrevs sedan han fått veta att han var sjuk i cancer och förmodligen inte skulle överleva.
Han verkade ha levt ett rätt kringflackande liv och skrev inte bara böcker utan även teatermanus, debattartiklar och en hel del annat. När han fick beställning på ett manus eller var inne i ett bokmanus, reste han ofta iväg, hyrde ett rum eller ett hus nånstans och satt där och skrev. Inte bara inom Sverige, utan många gånger i Sydeuropa eller Afrika.
Självklart har alla jobb en vardag, författaryrket är förstås inget undantag. Och även författare som Mankell – som säkerligen tjänade en bra slant på sina böcker – jobbade säkert många, långa dagar och det var säkert inte alltid det var på ett hotellrum eller i någon idyllisk stuga någonstans. Men jag kunde ändå inte låta bli att ryckas med i det exotiska i att leva ett sådant liv – liksom att drömma mig bort till en sådan tillvaro för egen del.
