Din tankesmedja i etern
Åttonde mars 1994 landade jag i Sankt Petersburg. Jag var där på en utbytesresa genom gymnasieskolan jag gick på och skulle bo i familj, besöka skolan och lära om ryska och om ryska skolsystemet i största allmänhet. Där är – eller var i alla fall då – internationella kvinnodagen helgdag och enligt rysk tradition köpte …
När jag var liten hade jag många drömmar om vad jag ville bli när jag blev stor. Jag skulle bli rockstjärna, skådespelare, kändis av något slag – men var det något som tidigt gick bort, så var det att bli något slags idrottsproffs. Jag har aldrig varit idrottsintresserad och mitt bollsinne är lika med noll, …
En söndagsmorgon vaknar jag upp i min säng hemma i min lägenhet. Jag är bakfull som sjutton och inser snart efter uppvaknandet att jag har kraftiga minnesförluster från kvällen innan. Jag letar bland de minnesbilder jag får fram och inser att jag haft en blöt kväll på krogarna runt Medborgarplatsen i Stockholm. Sakta börjar jag inse att jag under kvällens gång kommit i samtal med några miljöaktivister på en av krogarna jag varit på. Aktivisterna skulle under natten genomföra en aktion mot ett svenskt kärnkraftverk och frågade om jag ville följa med. Då jag är skeptisk till kärnkraft, hakade jag i fyllan och villan på aktivisterna och tyckte att det hela var en ypperlig idé.
Aktionen gick ut på att ta sig in på kärnkraftverkets område och uppehålla sig där så länge som möjligt utan att vakter eller polis upptäckte oss. Jag tyckte det låter harmlöst och vi begav oss mot det aktuella kärnkraftverket genom Stockholmsnatten.
Men aktionen gick inte fullt så bra som vi hoppats på. Polisen var snabbt på plats och vi greps allihop för olaga intrång på kärnkraftverkets område. Vi fick följa med till stationen för förhör och själv släpptes jag därefter, även om brottsmisstankarna emot mig kvarstod.
Med ålderns rätt dyker det allt oftare upp funderingar kring livet, kring vad man lägger sin tid och energi på – och det har för mig blivit allt viktigare att det jag lägger min tid på ska kännas meningsfullt och ge något.
Semesterlunken rullar på – och personligen börjar jag finna mig väldigt väl tillrätta i lugnet långt ute i skärgården. Dagarna börjar med att stiga upp när man känner sig utvilad, inte en sekund tidigare.
Efter frukosten fylls dagarna med läsning i solen (i den mån solen är framme), korta promenader över ön (som inte är särskilt stor) – och skrivande. Det är oftast på sommarsemestern jag har tid att skriva i den utsträckning jag egentligen skulle vilja kunna göra. Och jag kan villigt erkänna att jag gladeligen skulle älska tillvaron som författare – om jag hade kunna leva på mitt skrivande.