Att tro på sina drömmar är att gå sovande genom livet

När jag var liten hade jag många drömmar om vad jag ville bli när jag blev stor. Jag skulle bli rockstjärna, skådespelare, kändis av något slag – men var det något som tidigt gick bort, så var det att bli något slags idrottsproffs. Jag har aldrig varit idrottsintresserad och mitt bollsinne är lika med noll, så det där att bli fotbollsproffs, hockeyproffs eller liknande insåg jag tidigt att det inte var något för mig. Däremot har jag alltid tyckt mycket om film och musik, så varför inte kunna få ägna sig åt det på heltid som vuxen?! Så jag drömde om att få stå på scen, att bli jagad av hängivna fans och få skriva autografer. För slå igenom skulle jag ju, det rådde det inga som helst tvivel om – klart att jag skulle bli riktigt känd skådespelare eller artist. Jag ville bli igenkänd när jag var på stan och få massor av tjejer efter mig, så självförtroendet var det inget större fel på på den tiden. Men med åren har jag insett att jag totalt saknar talang för att bli musikartist, jag saknar totalt taktkänsla, är helt tondöv och kan inte ta en ren ton ens när jag visslar. Detta trots att jag faktiskt till och med gjort ett försök att ta sånglektioner för ett antal år sedan.
Skådespelare hade jag kanske haft talang för, jag vet inte. Men då kommer vi in på en annan aspekt – nämligen att jag lider av en grotesk scenskräck. Jag har oerhört svårt för att överhuvudtaget prata inför folk – och än mindre att bjuda så mycket på själv som det skulle innebära om jag var skådespelare och stod på scen. Så det hade också blivit svårt i slutändan att stå på en scen och framföra olika roller. Jag spelade lite teater när jag gick på mellan- och högstadiet, men var alltid lika sjukt nervös när jag skulle upp på scen. Det var en nervositet som är svår att jämföra med något annat, jag kände mig mer eller mindre spyfärdig innan jag skulle in på scen. Idag har jag dessutom en del problem med närminnet, så det där med att plugga in repliker hade blivit svårt.

När jag kom upp på högstadiet och gymnasiet, hade jag lagt drömmarna om skådespeleri och rockstjärna åt sidan, jag hade insett att det liksom inte riktigt var min grej trots allt. Då skulle jag bli språklärare istället, för det där med språk var liksom min grej hade jag nu insett. Jag var länge inne på att jag skulle plugga språk, sedan bo utomlands under några år för att verkligen lära mig språken ordentligt – och sedan utbilda mig till lärare. Det var gymnasielärare som hägrade, eller möjligen högre upp än så. Det gick så långt att jag vikarierade som språklärare under några terminer på 90-talet för att prova på yrket. Då jobbade jag på min gamla högstadieskola i Hudiksvall och undervisade i engelska och tyska under några terminer. Det var innan lärarlegitimationer och andra statushöjande insatser för läraryrket. Jag fick sätta betyg och annat som idag bara legitimerade lärare får göra. Men jag insåg efter dessa terminer att läraryrket inte var något för mig, det var för slitigt. Visserligen är nog högstadiet en av de nivåer som är slitigast att ta sig för, det ska nog erkännas. Hade jag valt att vara på exempelvis gymnasiet, kanske jag valt att gå vidare och söka in på lärarhögskolan.
Men det där med att jobba utomlands blev liksom aldrig riktigt av, vilket jag idag kan ångra. Jag hade gärna bott utomlands i olika länder i min ungdom för att lära mig mer om främmande språk och kulturer. Min målsättning när jag gick ut gymnasiet var att bo en period i ett land för varje språk jag läst för att lära mig mer om språket och kulturen. Jag kom till London i slutet av 90-talet, där jag bodde under knappt ett år. Engelskan blev bra och jag anammade den brittiska kulturen medan jag bodde där. Men sedan har jag hållit mig på hemmaplan efter det. Jag har visserligen sökt en del jobb i andra länder, men aldrig fått dem, så det har liksom blivit så att jag hållit mig på hemmaplan. Under gymnasietiden läste jag engelska, tyska, ryska och spanska – vilket hade inneburit ytterligare tre utlandsvistelser om jag följt mina drömmar. Men så blev det aldrig.

På äldre dar ville jag gå till sjöss och det slutade med att jag utbildade mig till sjökapten. Jag pluggade och slet under några år i Kalmar – och fick ut mina certifikat. Men jag insåg också hur tufft det är att vara borta så mycket som yrket som sjökapten innebär. Så det blev aldrig att jag sökte jobb som sjökapten särskilt helhjärtat. Numera har mina certifikat gått ut och jag håller mig till att jobba hemma på landbacken, vilket faktiskt känns helt rätt. Jag längtar inte längre efter att ligga ute till sjöss månad efter månad, även om det innebär att jag är hemma och ledig motsvarande tid i Sverige. Jag längtar inte längre efter att bli igenkänd när jag går på stan, jag längtar inte längre efter att resa jorden runt och få betalt för det. Numera är jag väldigt nöjd med att vara kvar på landbacken och att hålla mig hemma i Sverige. Jag längtar inte ut på de sju haven, jag längtar inte efter att bo en period i varje land för de språk jag läst. Kanske skulle jag kunna tänka mig att bo en kort period utomlands, men jag är alltför hemkär för att vilja flytta utomlands permanent. Numera bor jag 35 mil ifrån den ort där jag växte upp, nämligen Hudiksvall – och det räcker gott och väl för mig.
Jag trivs bra i Stockholm och har inga som helst planer på att flytta härifrån. Det är möjligen för en period, om man blir erbjuden ett tillfälligt jobb någonstans eller liknande – men jag kommer förr eller senare att återvända till Stockholm, det är en sak som är säker. Nu har dessutom turen att merparten av min familj bor i Stockholm, vilket ju är jättekul. På så vis kan vi umgås på regelbunden basis – och jag är nära mina syskonbarn och kan se dem växa upp. Många pratar om att på äldre dar skaffa ett boende på sydligare breddgrader, men inte heller det är något jag känner någon längtan efter. Man kommer ju så långt ifrån allt och alla och det skulle nog kännas ganska ensamt. Då lägger jag hellre de pengarna på att resa och se nya platser – och kanske kunna göra ett par utlandsresor per år istället för att se samma plats år ut och år in.

Så på sätt och vis skulle jag nog säga att jag i nuläget lever min dröm. Jag har ett jobb jag stortrivs med och där jag har nytta av min utbildning till sjökapten. Samtidigt erbjuder jobbet bra möjligheter att ägna mig åt min firma med allt vad det innebär. Jag kan filma, fota och skriva och har fortfarande tid med ett jobb som ger mig nästintill en heltidslön. Kan det bli så hemskt mycket bättre? Till det har jag hittat en lägenhet som jag stortrivs i i en stad som jag älskar och inte vill något annat än att bo i. Så plötsligt är liksom livet om inte perfekt, men så nära de kan komma. Självklart finns det alltid saker man skulle vilja ändra på eller som man skulle önska var bättre. Jag skulle vilja tjäna bättre, möjligen ha ett rum till i lägenheten, jag skulle vilja gå ner i vikt och lite andra saker – men det är sådant man får ta tag i med tiden.
Samtidigt skulle det ju vara trist om man inte hade någonting alls att drömma om, att sträva efter. Om man hade obegränsat med pengar och kunde köpa sig exakt allt man ville ha, om man hade den perfekta kroppen, hälsan och konditionen som man ville ha – vad skulle man då drömma om? Vad skulle då få en sträva vidare i livet om man uppnått allt man vill ha och vara? Så det är väl bara bra att fortfarande ha vissa saker att sträva efter. Jag tänker ibland på alla de kändisar man hör om, som missbrukar både det ena och det andra i drogväg, hur många som har problem med droger och alkohol. Kan det vara så att de uppnått allt de vill ha redan, att de har gott om pengar, kändisskap, vänner, familj och så vidare – och att droger liksom blir enda spänningen i tillvaron? Det kan låta tragiskt, men det kan ju trots allt vara så.