Att säga grattis är att förminska det faktum att det inte går framåt

Åttonde mars 1994 landade jag i Sankt Petersburg. Jag var där på en utbytesresa genom gymnasieskolan jag gick på och skulle bo i familj, besöka skolan och lära om ryska och om ryska skolsystemet i största allmänhet. Där är – eller var i alla fall då – internationella kvinnodagen helgdag och enligt rysk tradition köpte männen rosor till kvinnorna i sin bekantskapskrets. Det mesta var stängt som på det brukar vara på röda dagar och det firades i största allmänhet att det var röd dag. Ett fint sätt att uppmärksamma denna dag om man frågar mig. Om jag köpt rosor till någon kvinna idag? Nej, men min sambo fick faktiskt en bukett tulpaner denna vackra vårdag. Egentligen inte så mycket för att det är internationella kvinnodagen, utan för att hon brukar få blommor ibland – och råkar tycka väldigt mycket om just tulpaner. Samtidigt borde denna dag inte behövas om man frågar mig, utan vi borde ha kommit längre än så här när det kommer till jämställdhet. Men så länge vi inte nått målet med total jämställdhet, då är det bra med en internationell kvinnodag – bara för att poängtera att vi inte kommit så långt som vi borde ha gjort.
Jag får i olika sammanhang frågan om jag är feminist – och mitt svar brukar vara att det beror på vad man lägger in för värderingar i uttrycket. Om feminist innebär att man är för jämställdhet, lika villkor och lika lön – ja, då är jag feminist. Sedan har just ordet feminist fått lite negativ klang genom åren, åtminstone om man frågar mig. Jag förknippar ibland ordet med radikala feminister som på sätt och vis egentligen inte är för jämställdhet utan någon form av ”hämnd” mot män för den ojämställdhet som rått genom århundradena. Jag läste för en tid sedan en intervju med en kvinna som titulerade sig just feminist – och hon lyssnade inte på musik med manliga artister, tittade inte på sport där män tävlade och så vidare. Då känner jag att inte är jämställdhet man är ute efter utan någon form av ”hämnd” – och då strävar man inte åt rätt håll enligt mig. Själv säger jag inte grattis till någon på internationella kvinnodagen, men jag tycker att dagen behöver uppmärksammas – och där är Ryssland på sätt och vis ett föredöme i frågan.

I natt var jag återigen tillbaka på Trafikverket, det hela var jättekonstigt – för jag hade kommit en märklig sekt på spåren. En sekt, som nästlat sig in i bland annat ledningsskiktet på Trafikverket. Det man gjorde var att sprida diverse lögner och påstå saker som inte var sanna i olika sammanhang. På något vis blev det hela extra påtagligt när jag var tjänsteresa till Köpenhamn och den kollega jag skulle åka dit med inte dök upp som hon skulle. Hela projektet i Köpenhamn hängde på den här kollegan, men efter att ha letat efter henne gav jag upp och tog en ledig dag i Köpenhamn istället – fram tills kollegan kom simmande i kanalen och skrek att hon skulle sätta dit mig. Det hela slutade med att jag inte orkade vara kvar på Trafikverket utan bytte jobb, istället började jag på Posten som brevbärare. Men till och med där hade den här sekten nästlat sig in och jag fick trubbel med några chefer inom sjukvården, som hävdade att jag inte levererat vissa brev som handlade om tvångsomhändertaganden av just medlemmar i denna sekt. Ja, det var jättesnurrigt och jag blev inte klokare av att jag fick alltmer post och paket att dela ut på min runda. Nåja, jag var inte mindre förvirrad när jag vaknade ur denna ytterst märkliga dröm i morse. Jag undrar ibland vad olika drömmar kommer ifrån, hur psyket får för sig att spela en spratt under nätterna. Det hela skulle kanske kunna härledas till den märkliga uppsägning jag fick i handen för ett par år sedan – med hänvisning till att jag har en blogg och äter antidepressiva mediciner – och att jag faktiskt tycker väldigt mycket om Köpenhamn som stad.
Samtidigt tycker jag att jag släppt uppsägningen från Trafikverket, det är inget jag tänker på särskilt mycket numera utan har lämnat bakom mig sedan länge. Jag tycker visserligen fortfarande att det hela var en konstig händelse, men det är inget jag längre tänker på eller mår det minsta dåligt över. Ändå dyker det på sätt och vis upp i mina drömmar, vilket känns aningen långsökt på något vis. Det var samtidigt ingen mardröm, men den var märkligt realistisk och jag trodde verkligen på att detta hade hänt under de första minuterna jag var vaken – innan jag insåg att jag faktiskt drömt det hela. Men så är det ju ibland med drömmar, att det kan ta några minuter innan man fattar att man faktiskt drömt.

Helgen börjar i alla fall att lida emot sitt slut och imorgon är det dags för vardagen att ta fart igen. För min del innebär vardagen en filminspelning under måndag eftermiddag/kväll för att sedan – i nuläget – vara ledig resten av veckan. Men det betyder å andra sidan inte att jag inte har något inbokat, för det har jag. På tisdag ska jag avverka min årliga röntgenundersökning av ryggraden och på onsdag är det dags att träna. Sedan har jag lovat att vara barnvakt till ett av syskonbarnen som kommer hit på torsdag och ska sova över. Vi ska åka till badhuset har jag lovat och göra en massa andra saker som är roliga för en liten treåring. Sedan ska jag gå ut på lördag kväll, med musikuppträdande på Debaser. Det är inte ofta jag numera går på krogen och dricker öl och lyssnar på musik, men någon gång ibland händer det – och kommande lördag är just en sådan dag. Så i skrivande stund är det bara söndag jag inte har något inbokat och jag kan bara slappa och ta det lugnt. Nu är det bara roliga saker jag har inbokade under kommande vecka, vilket är fantastiskt roligt – inga krav på att jobba eller på annat vis prestera något speciellt och vara vuxen. Sådana veckor behöver man ibland och det är just dessa långledigheter jag lever för på något vis – det är verkligen inte alla jobb som har den här lyxen. Jag tänker ibland på när jag jobbade kontorstider på Trafikverket under en kort period, det var nästan bland det värsta jag varit med om när det kommer till arbete – jag vantrivdes något fruktansvärt med de arbetstiderna. Nu är jag tillbaka på skiftgång och med ett schema som möjligen bara kan slås av att lägga eget schema. Jag jobbar visserligen intensivt när jag väl jobbar, men har i övrigt otroliga långledigheter som är få förunnade.
Nu är det lite ommöbleringar på G på jobbet och bland annat har man utlyst ”min” gamla tjänst igen. Jag har sökt den och det återstår att se om jag får den, det är förstås långt ifrån säkert. Sedan är det ju som det är på myndigheter, allt ska vara så fruktansvärt formellt och ha en viss gång vid exempelvis rekryteringar – självklart på gott och ont. Så det tar sin lilla tid innan jag får veta om jag går vidare i rekryteringsprocessen eller ej. Men jag håller tummarna, för det vore faktiskt roligt att komma tillbaka till min gamla tjänst – där jag jag kände att jag hade närheten till sjöfarten på ett helt annat sätt än vad jag har nu. Det var fantastiskt roligt att se fartygen passera varje dag, på väg in och ut till Mälarens hamnar – och det är väl just det jag vill tillbaka till. Sen vantrivs jag inte på det jobb jag nu har, det är roligt det med.