allkonstnarenEn söndagsmorgon vaknar jag upp i min säng hemma i min lägenhet. Jag är bakfull som sjutton och inser snart efter uppvaknandet att jag har kraftiga minnesförluster från kvällen innan. Jag letar bland de minnesbilder jag får fram och inser att jag haft en blöt kväll på krogarna runt Medborgarplatsen i Stockholm. Sakta börjar jag inse att jag under kvällens gång kommit i samtal med några miljöaktivister på en av krogarna jag varit på. Aktivisterna skulle under natten genomföra en aktion mot ett svenskt kärnkraftverk och frågade om jag ville följa med. Då jag är skeptisk till kärnkraft, hakade jag i fyllan och villan på aktivisterna och tyckte att det hela var en ypperlig idé.
Aktionen gick ut på att ta sig in på kärnkraftverkets område och uppehålla sig där så länge som möjligt utan att vakter eller polis upptäckte oss. Jag tyckte det låter harmlöst och vi begav oss mot det aktuella kärnkraftverket genom Stockholmsnatten.
Men aktionen gick inte fullt så bra som vi hoppats på. Polisen var snabbt på plats och vi greps allihop för olaga intrång på kärnkraftverkets område. Vi fick följa med till stationen för förhör och själv släpptes jag därefter, även om brottsmisstankarna emot mig kvarstod.
Alla dessa minnesbilder börjar rullas upp för mig där jag ligger i sängen och jag inser snabbt det katastrofala i situationen eftersom jag vid den här tiden även var polisanställd. Skulle jag kunna behålla jobbet om jag döms för ett så pass allvarligt brott? Vad kommer mina anhöriga att säga när de får veta? För hur ska jag kunna mörka det hela om jag döms för något sådant?
Ja, ni förstår att ångesten är total där jag ligger nyvaken i sängen. Jag inser att jag gjort bort mig rejält och jag vet inte hur jag ska reda ut det hela. Det är den värsta av baksmällor jag genomlidit och jag försöker febrilt tänka igenom situationen för att komma på ett sätt att ta mig ur den. Men hur jag än vänder och vrider på den, kommer jag inte fram till någon vettig lösning.
Men så – plötsligt – är det som att jag vaknar på riktigt – och inser att jag faktiskt inte alls var på krogen kvällen innan. Jag börjar tänka efter vad jag faktiskt gjort kvällen innan och inser att jag inte alls varit på krogen, utan varit hemma. Det som faktiskt hänt är att jag drömt en väldigt realistisk dröm, där jag drömt att jag vaknat upp efter den där blöta utekvällen som givit mig minnesluckor.
Grejen var att jag suttit hemma och tagit ett par öl under kvällen, så jag var även på riktigt lite lätt bakis – vilket förstärkte upplevelsen av drömmen ännu mer. Det tog mig flera minuter att inse att jag när jag drömde att jag vaknade upp i sängen, vaknade på riktigt och på något vis var kvar i drömmen en stund. Är det inte märkligt vilka spratt vår hjärna kan spela oss? Och det inte minst när det kommer till drömmar. Jag trodde under en lång stund att jag faktiskt var misstänkt för brott och det tog mig länge att inse att jag bara hade drömt alltihop.
Men det var en enorm lättnad när jag faktiskt insåg att jag bara drömt alltihop och att jag faktiskt inte behövde oroa mig för någon kommande polisutredning. Det är nog en av de största lättnader jag känt skulle jag säga, med några undantag förstås.
Men det kan vara riktigt obehagligt när man drömmer realistiska drömmar, framförallt när det blir på det här sättet. Hjärnan kan verkligen lura oss å det grövsta… 😂
