Ditt framtida jag har ett jobb – frågan är vilket

Det är några år sedan jag tappade räkningen när det kommer till hur många olika arbetsplatser jag varit på. Jag har testat alltifrån att vara brevbärare, passkontrollant och språklärare till att vara tågtafikplanerare, skyddsvakt och nu kanaloperatör på Sjöfartsverket. I ärlighetens namn vet jag som sagt inte hur många arbetsplatser jag varit på, men har nu funnit mig tillrätta och känner inget behov av att söka mig vidare. Det har varit många gånger jag varit på arbetsplatser där jag tidigt känt att det känts fel, att jag vill gå vidare – och det är först nu jag har ett jobb jag tycker att det är roligt att gå till. Det är inte ofta jag känt så genom men yrkeskarriär, men nu gör jag faktiskt det. Jag har med all sannolikhet tillhört dem som suttit och klagat i fikarummet på olika arbetsplatser, som tyckt det varit rena pesten att gå till jobbet somliga dagar. Somliga gånger har jag verkligen lidit av att gå till jobbet, jag har tyckt att det varit hemskt – och då har jag sökt mig vidare. Utan att hänga ut specifika arbetsgivare, så har jag mått mycket dåligt på somliga arbetsplatser, av vitt skilda anledningar. Ibland har det varit arbetsledningen som legat bakom det hela, ibland har det varit arbetssysslorna och andra gånger lång pendling. Så anledningarna till man inte trivs på en arbetsplats kan vara oändligt många – det vet alla som varit ute i arbetslivet några år, inte minst om man bytt jobb ett antal gånger.
Men något jag insett att jag har svårt för, det är folk som klagar och klagar men inte gör något åt sin situation. Jag kan bli så trött på folk som klagar på sitt jobb, men som inte är villiga att göra något åt det hela. Hur mycket förändras genom att man bara klagar? Inte särskilt mycket, eller hur?! Vill man ha en förändring, då får man sluta klaga och göra slag i saken istället. Självklart kan det var så att man vill vara kvar på ett jobb men inte under vissa omständigheter – och då håller man sig till att klaga lite då och då på, fikarasterna. Men nu tänker jag på de personer som har en tendens att klaga på precis allt, som tycker att allt på en arbetsplats är fel – oavsett vad som beslutas eller sker på arbetplatsen. Är verkligen allt fel, då är det nog dags att göra någonting annat och söka sig vidare i arbetslivet. Det enda som annars sker är att man drar ner sina kolleger i träsket av dålig stämning och taskig arbetsmoral. Förutom att man själv inte mår bra vill säga, för varför vill man gå till en arbetsplats där man inte trivs och bara hittar fel? Jag har haft kolleger som klagat mer eller mindre oupphörligt på jobbet, som är bittra över att man hamnat där man hamnat och sedan blivit kvar rent yrkesmässigt. Tänk vad många som skulle må bra av att byta jobb och göra någonting annat! Ingen nämnd, ingen glömd – men jag kan direkt komma på en handfull personer om jag vet skulle behöva byta jobb, som verkligen skulle må bra av lite miljöombyte. Inte på min nuvarande arbetsplats, men personer som jag jobbat med på tidigare arbetsplatser.

Sen har vi även det omvända, som om möjligt kan störa mig ännu mer – nämligen folk som inte har ett jobb, men som inte gör tillräckligt för att komma ut på arbetsmarknaden igen. Jag har haft bekanta som varit just så – klagat på sin situation som arbetslösa, men inte gjort vad de kunnat för att komma i arbete. Gör vad du kan för att få ett jobb är mitt bästa tips! Sök alla jobb du kan få, var villig att ta de flesta jobb som finns tillgängliga, skaffa körkort så att du lättare kan pendla – och i värsta fall, flytta dit jobben finns. Men sitt inte och klaga så länge du inte gör vad du kan för att få ett jobb! Oftast får du en bättre ekonomi av att flippa hamburgare på McDonald’s eller gå och städa än av att gå på A-kassa. Och som ren bonus, får du något att göra om dagarna och dessutom en chef att använda som referens om du vill fortsätta att söka jobb. Dessutom ser det bättre ut i ditt CV om du har jobbat utan större avbrott än om du har luckor i CV:t på flera ställen. Söker du de jobb du kan få, är villig att ändra på din livssituation i den mån det går för att få jobb – då har du plötsligt ”rätt” att klaga på din situation. Eftersom du helt enkelt gör vad du kan för att ändra på den. Men anstränger du dig inte, då frånsäger du dig samtidigt rätten att klaga. Det gäller oavsett om du har ett arbete eller ej. Jag vet att det kanske låter krasst, men är du missnöjd med din situation, då är det enda du kan göra att ändra på den. Trivs du inte på jobbet, så byt jobb – vill du inte gå hemma och inte göra något under dagarna, då är det du kan göra att söka och åter söka jobb. Då måste du vara också vara villig att ändra på din situation i övrigt, oavsett om du byter jobber eller går från arbetslöshet till att arbeta. Flytta, pendla, kanske skaffa körkort och bil – det finns många förändringar man kan göra för att lättare få ett (nytt) jobb. Eller varför inte plugga? I synnerhet om du inte redan har en utbildning, kan det vara en idé att faktiskt plugga några år och på så vis öka på chanserna för jobb. Men vad du än gör, gå inte och klaga, klaga och åter klaga på din situation, för det löser absolut ingenting!
Det är nämligen så att du frånsäger dig rätten att klaga om du inte gör vad du kan för att ändra på det du klagar på. Är du på en arbetsplats där du vill vara kvar, en känner att mycket inte passar/stämmer finns det faktiskt mycket att göra på ändå. Engagera dig fackligt, sök chefstjänster – eller gör i alla fall något för att ändra på det som känns fel. Går inte det och det situationen känns ohållbar, då är det trots allt nytt jobb som gäller. Så har jag själv gjort under många år, jag har testat olika jobb men inte trivts ordentligt – och därmed bytt eftersom jag känt att det varit svårt att påverka. Jag menar inte att man ska bryta upp vardagen för en hel familj i onödan, men visst finns det alltid lösningar på sådant som känns fel. Kan du inte flytta, se över möjligheterna att pendla/veckopendla, eller på annat sätt jobba på annan ort. Vissa jobb gör det möjligt att jobba intensivt i perioder för att sedan vara långledig – vilket kan vara en möjlighet för många. Själv jobbar jag intensivt och är långledig däremellan, vilket gör det möjligt för mig att pendla mellan Bagarmossen och Södertälje. Hade jag inte haft de arbetstider jag har, då hade pendlingen inte fungerat – det hade inte gått att pendla om jag behövt åka den här sträckan varje dag. Men i gengäld har jag ett jobb jag trivs med och inte kan tänka mig att lämna i första taget.

För ett antal år sedan umgicks jag med en person som verkligen inte levde upp till vad jag beskriver här ovanför. Hen var från Stockholm, men träffade efter en tid en partner som hade ursprung från Väskusten. Med tiden ville partnern flytta hem igen, komma närmare sin familj som var samlad i ett litet samhälle utanför Halmstad. Min vän funderade lite ett tag, men tog beslutet att flytta med sin partner. Hen sa upp sig från jobbet som barnskötare och flyttlasset gick till det lilla samhället på västkusten. Partnern fick snart jobb, men det gällde inte min vän, som sökte flertalet jobb utan framgång. Partnerns jobb innebar mycket resande vilket gjorde att min vän ofta var ensam hemma under veckorna. Ofta när vi talades vid, klagade hen över hur tråkigt det var att bara gå hemma, att pengarna inte räckte när bara partnern hade en vettig inkomst. Och så långt är jag med, det är säkerligen inte alls roligt. Jag frågade ibland vad hen sökte för jobb och då var det bara jobb som barnskötare i den omedelbara närheten som gällde. Alltså i samma lilla by med precis över 2.000 invånare. Jag försökte få min vän att acceptera att pendla, att söka andra jobb och så vidare – med ungefär samma argument som här ovanför. Jag tyckte att hen kunde försöka ta körkort för att underlätta pendlingen – eller åtminstone ta körkort för EU-moped. Men inget bet, hen kunde bara tänka sig jobb som barnskötare i närområdet – och jag undrade i mitt stilla sinne vilket verklighet hen levde i. Till sist sa jag rent ut att jag ansåg att hen frånsagt sig rätten att klaga eftersom hen inte ville göra något åt sin situation.
Jag vet inte om jag är för hård, men i min väns situation anser jag det befogat att flytta eller pendla eftersom hen bodde på en så liten ort. Och det behövdes kanske ingen lång flytt, utan det skulle förmodligen räcka med en flytt till Halmstad eller Göteborg där chanserna till jobb är större. Alternativet är körkort för att lättare kunna pendla till ett jobb – men inte heller det var ett alternativ enligt min vän. Till sist gav jag upp att peppa och tänkte att hen fick lösa sin situation på bästa sätt. Men vad säger ni andra? Var jag för hård? Gjorde min vän rätt, som bara sökte jobb i det omedelbara närområdet? Jag har själv gått arbetlös och har då sökt de jobb som funnits tillgängliga, trots att det inte varit mitt direkta drömjobb. Sedan har jag sökt mig vidare om jag inte fått mitt drömjobb. Jag har sorterat paket på PostNord om nätterna, suttit i kundtjänst och gjort annat ”grovgöra” i väntan på att hitta rätt jobb. Och jag tänker att det är så man får resonera, än mer om man bor på en liten ort – då kan du inte vara särskilt kräsen när det kommer till jobb. Under mina första år som yrkesverksam bodde jag i lilla Hudiksvall och där jobbade jag deltid som tidningsbud och brevbärare för att få ekonmin att gå runt. Jag tjänade inte mycket, men tillräckligt mycket för att kunna betala hyran varje månad.