När jag precis flyttat till Stockholm, jobbade jag som brevbärare och chaufför på Posten i Danderyd. Varje dag delade jag ut brev och paket i de fashionabla områdena i en av Sveriges mest välbärgade kommuner. Som brevbärare lär man sig snabbt känna människorna på sitt distrikt och man har god koll på varje person och hushåll i området.
En sak lärde jag mig väldigt snabbt – och det var hur man mest sannolikt skulle bli bemött av kunderna i de olika delarna av Danderyd. I de riktigt fina delarna, bland lyxvillorna i Stocksund och Djursholm blev man i princip alltid trevligt och korrekt bemött. Där var aldrig någon som tyckte att man stod över någon för att var välbärgad och hade det bättre ekonomiskt ställt än många andra.
Kom man istället till de ”lite sämre” delarna av Danderyd, det vill säga de områden med någorlunda normalstora villor, var bemötandet ett helt annat. Här bodde personer som visserligen många gånger var välbärgade, men kanske inte direkt förmögna. Och här hade man hög näsföring så det brakar om det. Man tyckte man stod långt över andra, som inte ”lyckats” lika bra i livet och inte är lika välbärgad. Någonstans kan man inte hantera att man fått det gott ställt ekonomiskt bättre än somliga andra – som till exempel en brevbärare. Välgången steg helt enkelt somliga åt huvudet totalt och det gick inte bete sig som folk mot andra som inte haft samma tur i livet.

Samma lärdom gjorde jag, när jag något år senare började jobba i passkontrollen på Arlanda. Det var oftast en ren fröjd att ha personer från de mer kända, förmögna släkterna i passkontrollen. De skojade, pratade och var allmänt sett oerhört trevliga. Men när det kom till många andra affärsresenärer var bemötandet ett helt annat. Mellanchefer på tjänsteresa var oftast inte lika roligt och man fick ofta ta en hel del skit i form av utskällningar, snorkiga kommentarer och en lång rad andra saker.

Nu vet jag att jag generaliserar väldigt grovt, självklart finns det gott om undantag från det jag beskriver. Men ibland tar jag mig friheten att faktiskt generalisera lite grovt. Och är det något jag har svårt för hos andra människor, så är det just när folk försöker framstå som något man faktiskt inte är. Som någon som tycker sig stå över andra människor för att man har ett hyfsat välavlönat jobb. Eller som försöker framstå som en klassresenär fast man inte är det. Jag har svårt för folk som försöker framstå som en välbärgad överklassperson, fast man kanske egentligen inte är det. Karaktären känns snabbt igen på att försöka klä sig elegant och med hög näsföring, men man ser lätt att vederbörande ar billiga klädmärken och krimskrams till smycken.

Sen är det inte bara personer som vill framstå som överklass som jag har svårt för. Det märks väldigt snabbt när någon försöker visa sig märkvärdig, försöker framstå som något man inte är. Det kan vara 12-åringen som försöker framstå som en tonåring i form av kläder, beteende och tal, det kan vara tonåringen som försöker framstå som tuffare än man är eller 50-åringen som försöker vara 25 på nytt. Eller bara någon som försöker framstå som något annat som man inte är; tuff, socialt kompetent, allmänbildad – eller whatever. Jag kan helt enkelt inte med när folk försöker framstå som något man inte är, försöker visa sig märkvärdiga på ett eller annat sätt. Jag blir nästintill generad och tycker det bara är pinsamt. Det skiner så väl igenom när någon faktiskt gör sig till.

Om författare

Jag har bloggat på olika sidor sedan tidigt 2000-tal och brinner för det skrivna ordet. Jag är utbildad sjökapten och författare och mina inlägg kretsar mycket kring min vardag och politik liksom mina stora passioner mat, resor, film och litteratur. Förutom min blogg, ägnar jag mig åt film och har vid det här laget haft roller i ett stort antal produktioner inom såväl reklam som serier och långfilmer.

Du kanske också gillar:

Kommentera

%d bloggare gillar detta: