Du har en dålig dag då du hoppar upp ur sängen men missar golvet

För väldigt många år sedan jobbade jag som gränskontrollant på Arlanda. En dag gjorde jag en extra kontroll av en resenär, vilket bland annat inkluderade en kontroll av personerna som stod och väntade på resenären i ankomsthallen. På plats i ankomsthallen får jag en kraftig utskällning av de anhöriga som väntade på en aktuella resenären – en så kraftig utskällning att jag faktiskt övervägde att upprätta en anmälan om hot mot tjänsteman. Det blev dock aldrig någon anmälan, jag genomförde kontrollen och gick tillbaka till min arbetsplats i terminalen. Strax efter dyker ett av mina befäl upp, som – inför en massa andra kolleger – ger mig en kraftig utskällning för att jag genomfört kontrollen på ett dåligt sätt och dessutom inte presenterat mig för personerna jag kontrollerade. Jag tog ganska illa upp av utskällningen – och vid nästa medarbetarsamtal som jag hade med min närmsta chef några dagar senare tog jag upp det hela. Den enda förklaring jag fick var att befälet nog haft en dålig dag. En bortförklaring som bara ger mig gåshud av obehag – har du en så dålig dag ska du kanske överväga om du ska gå till jobbet överhuvudtaget eller ej. Är du på jobbet, i synnerhet som polisbefäl eller annan chef – då ska du vara i balans och inte utdela utskällningar utan att ha alla fakta om vad som skett. Till historien hör att jag inte gjort något fel i mina ögon. Jag hade genomfört kontrollen korrekt, varit hövlig mot alla och inte låtit mig provoceras av det otrevliga bemötandet i ankomsthallen.
Jag hade inte tagit illa upp om befälet frågat vad som hänt och kanske möjligen i hövlig ton påtalat att man bör presentera sig – men jag tog illa upp av en utskällning inför en massa kolleger. Framförallt när jag själv inte ansåg att jag gjort något fel, utan genomfört en helt korrekt kontroll. Dessutom sa reglerna – åtminstone då – att man som polisanställd inte hade en skyldighet att ge ut sitt namn om man hade anledning att misstänka att uppgifterna skulle missbrukas för att till exempel trakassera, hota eller på annat vis missbrukas i negativt syfte. Nu bad de otrevliga personerna aldrig om mitt namn, men jag lutade mig just mot nyss nämnda regel och lämnade inte ut mitt namn – just på grund av personernas hotfulla beteende.

Men dit jag vill komma är att jag är totalt allergisk mot bortförklaring som att ”jaja, hen hade bara en dålig dag”. Har du en så dålig dag att du inte kan bete dig, då ska du faktiskt inte gå till jobbet utan stanna hemma. Du kan ha en dålig dag i andra bemärkelser och kanske inte vara på topp – du kanske inte är upplagd för att skämta och skoja, du kanske inte är världens pratgladaste person, men du är inte otrevlig, då kan du naturligtvis jobba. Men kan du inte bete dig, har du en så dålig dag att du bara skäller på folk, vad gör du då på jobbet? Sjukskriv dig, ta en semesterdag – och gör något helt annat än att gå och jobba. För du blir inte populär bland kollegerna om du beter dig illa, det är en sak som är säker. I synnerhet om du har ett jobb där du har med allmänheten att göra, bör du inte gå till jobbet om du har en sådan dag – och framförallt inte i egenskap av polis, som i fallet här ovan.
Att ha en dålig dag ger dig faktiskt inte rätt att bete dig hur som helst, det är ingen bra bortförklaring. Vet du med dig att du inte kan bete dig vissa dagar, bör du fundera över om det är lämpligt att gå till jobbet överhuvudtaget. Sådana dagar gör du nog bättre nytta i hemmet än på jobbet – du riskerar bara att göra dig själv och dina kolleger en otjänst om du går till jobbet. Och jag tror faktiskt att många håller med mig i frågan att du inte kan förklara ett dåligt beteende med att det var en dålig dag. Som chef får du inte tillrättavisa medarbetare inför andra – varken kolleger eller kunder/klienter/allmänhet – utan gör då det i enrum. Att sedan skälla ut en medarbetare inför andra är rent olämpligt.

Jag ha en gång en chef som resonerade ungefär som jag – men drog det hela till sin spets. Min chef ansåg nämligen att du alltid skulle stanna hemma om du hade en dålig dag – oavsett om du kan bete dig eller ej. Var du en dag på lite sämre humör och kanske inte orkade skoja runt med kollegerna skulle du stanna hemma, orkade du inte vara pratglad och positiv skulle du stanna hemma. Och då blir det extremt på något vis – på det viset skulle många av oss ha ganska många sjukdagar per månad. Jag misstänker att många kvinnor skulle behöva stanna hemma några dagar varje månad med hänvisning till PMS. Så jag vill inte dra det så långt, självklart ska du kunna ha en dålig dag och ändå gå till jobbet – så länge du kan bete dig. Man behöver inte alltid vilja skoja runt, stimma med kollegerna och ha långa konversationer om djupa samtalsämnen. Men övergår det till att skäller på folk, är otrevlig och inte kan bete dig i största allmänhet så ska du naturligtvis överväga att stanna hemma.
Jag skulle vilja höra de samtal som uppstod med min chef ovan om man skulle sjukskriva sig för man är lite ur form en dag. Är det godtagbart rent regelmässigt att ringa och sjukskriva sig för man är på lite sämre humör, har PMS eller känner att man inte riktigt orkar vara social? Och vem ska avgöra vad en dålig dag är? Vem ska avgöra hur du måste bete dig på jobbet för att du ska vara på plats på jobbet? Hur social ska man vara, hur mycket måste man skratta och skoja? Ja, ni förstår dilemmat – eller hur? Självklart kan chefen skicka hem dig om du helt enkelt inte kan bete dig, om du är rent otrevlig, hotfull eller liknande – men om du inte är det, vad är då en dålig dag i chefens ögon?