Livets rädslor

Alla har vi våra rädslor för olika saker, eller rentav fobier. Min absolut störst skräck är höjder, jag blir totalt skräckslagen när jag kommer upp på lite större höjder. Det är faktiskt så illa att jag knappt kan stå på en stol utan att få känningar av svindel. Något som kan vara smått handikappande – och rätt besvärligt – eftersom det blir svårt att göra så pass enkla saker som att byta glödlampa i en taklampa. Många åkattraktioner på nöjesfält är helt uteslutna att ge sig upp, oavsett om det är berg- och dalbanor, pariserhjul eller fritt fall. Det finns liksom på världskartan att jag skulle åka något sådant och ha förståndet i behåll efteråt. Jag undviker fönsterplatsen på flyg och vill inte sitta på övervåningen i dubbeldäckade bussar. Så visst kan min höjdskräck innebära vissa begränsningar, det råder det inga som helst tvivel om. Hade jag varit husägare, hade jag förmodligen inte klarat att klänga runt på stegar för att måla om fasaden, det hade helt enkelt inte gått. Jag skulle snällt få plocka fram plånboken för att istället leja målare för ett sådant jobb.
Så min höjdskräck är så nära en fobi man bara kan komma, något som ibland kan vara nästan lite begränsande. Ibland skulle det vara kul att kunna ge sig upp i en åkattraktion på ett nöjesfält utan att må fysiskt dåligt, för det är verkligen vad jag gör av höga höjder. Jag skulle gärna vilja kunna sitta vid fönstret på ett flygplan och njuta av utsikten utan att må dåligt och känna mig yr.

Men så kommer jag osökt att tänka på andra rädslor jag har, men som kanske inte är att klassa som fobier. Kanske pratar vi här om att känna en skräck inför något. För de finns nämligen två saker i livet som jag kan känna en väldig skräck och fasa inför. Det ena är att bli invalidiserad eller kroniskt sjuk. Det skulle förmodligen ta mig väldigt hårt när det kommer till att bli begränsad av ett handikapp och kanske inte kunna klara av vardagen helt på egen hand. Exakt hur man reagerar över något sådant är förstås svårt att veta, men det är en av mina stora fasor i livet att till exempel hamna i rullstol, bli av med en kroppsdel eller till exempel förlora synen eller hörseln. Det har inget med att göra att jag på något vis nedvärderar personer med funktionsnedsättningar, utan det har enbart med att göra att det skulle ta mig väldigt hårt om kroppen plötsligt inte fungerar som den ska och jag kanske inte klarar vardagen på egen hand utan hjälpmedel.
Min andra stora fasa i livet är att hamna i ett missbruk av något slag. Då tänker jag i första hand på alkohol eller narkotika. För en form av missbruk har jag trots allt, i form av att jag är snusare. Men det är ju ingenting som direkt påverkar vardagen, jobb eller relationer på ett negativt sätt. Kanske grundar sig denna rädsla sig i sedan jag jobbade med hemlösa för en massa år sedan, där en stor del av de människor jag träffade på i jobbet hade någon form av missbrukarproblematik i bagaget. Många hade bokstavligen supit och/eller knarkat bort i princip allt; jobb, hem, vänner och familj var sedan länge borta. Den enda ljusglimt (om nu kan säga så) de hade kvar, var just missbruket. Så jag har verkligen sett hur långt det kan gå om det vill sig riktigt illa när det kommer till missbruk. Kanske är det också grunden till min egen rädsla att hamna i ett missbruk.
Alkohol dricker jag, men i övrigt har jag en nolltolerans mot narkotika och jag spelar ytterst lite. Jag har en stående lottorad och köper en och annan trisslott, men i övrigt spelar jag inget annat än vanliga sällskapspel. Mycket för att inte hamna i ett missbruk som ju skulle riskera att ruinera min ekonomi totalt.
Det “lustiga” är att rädslan för handikapp och missbruk är större än till exempel rädslan för döden. Inte så att jag vill dö givetvis, men jag är heller inte rädd för döden. Den dag det är min tur att vandra vidare kommer jag förmodligen inte vara rädd, jag kommer “bara” tycka att det vore tråkigt att inte få vara med längre.