För ganska många år sedan arbetade jag under en period som civilanställd inom Polisen här i Stockholm. Vi hade så kallat önskeschema, vilket innebar att vi till stor del kunde lägga vårat egna schema, vilket var guld värt. Jag föredrog att jobba mycket kväll, vilket jag också gjorde till största delen av tiden.
En kväll var jag ut och rökte tillsammans med en kollega. Kollegan var avsevärt äldre än mig och var i 55-årsåldern. Just den här kvällen berättade han att han bestämt sig för att gå i pension vid 60 års ålder. Jag såg hur han myste när han berättade om allt han skulle göra när han plötsligt hade all tid i världen. Han var frånskild och barnen utflugna sedan många år. Efter pensionen skulle han sälja lägenheten i Stockholm och istället flytta till fritidshuset i Jämtland permanent. Han skulle passa på att fiska, jaga och resa och göra allt sådant där som är svårt att hinna med när han hade ett jobb att gå till.

Dagen efter dyker han inte upp till jobbet och svarar inte i telefon när arbetsledningen ringer och söker honom. Fördelen med att arbete inom Polisen, är att om man inte dyker upp på jobbet och inte svarar i telefon, då skickas en polispatrull hem för att se vad som hänt. Och det skedde också den här gången, en polispatrull åker hem till kollegan för att söka honom där. Man tar beslut att gå in i lägenheten med hjälp av en låssmed – och hittar kollegan död i soffan. Obduktionen visade att det var hjärtat som lagt av och han troddes mer eller mindre bara ha sjunkit ihop i soffan utan att egentligen märka så mycket av vad som hände.

Jag brukar ibland tänka på min kollega på Polisen. Vad viktigt det är att inte skjuta upp saker och ting på framtiden, vad viktigt det är att göra saker när lusten faller på och inte tänka att man gör det en annan gång. Vi vet trots allt inte hur lång tid vi har kvar – hur mycket man än tränar och håller koll på vad man stoppar i sig. Mycket kan hända som på olika sätt ställa tillvaron på ända. Det behöver inte vara döden som dyker upp oanmäld – det kan vara sjukdomar som slår till, olyckor som gör att man plötsligt hamnar i rullstol eller får andra funktionsnedsättningar.
När jag opererats för min tumör för sju år sedan, var jag efter operationen inskriven på en rehabiliteringsklinik som var specialiserade på rehabilitering av personer med nervskador. Jag träffade på flera livsöden av folk som fått sina liv ställda på ända efter olika typer av olyckor. Jag minns så väl den unga tjej som ramlat framför ett tåg och varit tvungen att amputera höger arm och höger ben efter olyckan. Eller den lite äldre man som ramlat i trappan i sin sommarstuga och brutit ryggraden – och efter det var dömd till ett liv i rullstol.
Flera personer hade genomgått liknande operationer som jag, men inte haft samma tur med hur operationen gått. Tumörerna var borta, men istället har man fått nervskador under operationen som gjort att man får tillbringa resten av livet i rullstol.

För min egen del var cancerbeskedet för sju år sedan något av ett uppvaknande. Livet ställdes på kant direkt och under en tid visste jag inte om jag skulle överleva eller ej. Operationen var riskfylld och man visste inte om det eventuellt skulle kunna bli några nervskador som en följd av operationen i ryggmärgskanalen i nacken. Nu hade jag tur och operationen gick så bra den kunde gå; tumören försvann och jag fick inga nervskador.
Men man lär sig att omvärdera saker och ting i livet efter ett sådant besked och man inser hur nära döden vi trots allt lever. Vi lever bara en tumör ifrån döden, så enkel är den krassa verkligheten. Själv har jag blivit duktigare på att inte skjuta upp saker och ting, utan att faktiskt göra det jag vill. Jag har varit lite mer ”vågad” i mina beslut när det kommer till avgörande beslut. För några år sedan hade jag nog inte sagt upp mig från en fast tjänst för en provanställning eller ett vikariat som jag gärna vill prova på. Något som jag idag med lätthet skulle göra – och dessutom gjort ett par gånger.

Ett tag efter min operation började jag må sämre igen och trodde att sjukdomen var på väg tillbaka. Det visade sig att jag hade fel den gången, sjukdomen var inte på väg tillbaka. Men i samband med detta gjorde jag en tatuering i form av liemannen på höger underarm. För symboliserar tatueringen att vi varje dag går hand i hand med döden. Vi vet aldrig när den dyker upp, bara att den förr eller senare gör det. Jag ser tatueringen varje dag och den är en påminnelse om hur nära döden vi trots allt ständigt är – och hur viktigt det är att inte skjuta upp saker i onödan.

Min tatuering som ska påminna om att vi går hand i hand med döden genom livet.

Om författare

Jag har bloggat på olika sidor sedan tidigt 2000-tal och brinner för det skrivna ordet. Jag är utbildad sjökapten och författare och mina inlägg kretsar mycket kring min vardag och politik liksom mina stora passioner mat, resor, film och litteratur. Förutom min blogg, ägnar jag mig åt film och har vid det här laget haft roller i ett stort antal produktioner inom såväl reklam som serier och långfilmer.

Du kanske också gillar:

Kommentera

%d bloggare gillar detta: