allkonstnarenIgår kom så telefonsamtalet från ansvarig läkare på Karolinska sjukhuset. Jag har väntat på någon form av uppföljning efter att min strålbehandling avslutades för några veckor sedan och nu kom den. Det blir en uppföljande magnetröntgen i maj och därefter får jag en uppföljning med en läkare kring vad röntgen visar. Förhoppningsvis behövs ingen mer strålning, men det var inte helt säkert om jag förstod läkaren rätt. Ibland kan det tydligen hända att man måste ta till mer strålning för att komma tillrätta med cellförändringarna.
Jag hade så smått börjat ställa in mig på att börja jobba igen till veckan och mentalt har jag varit inställd på att gå tillbaka till jobbet. Vissa symtom har hängt kvar sedan strålbehandlingen, jag är fortfarande lite vinglig på benen och rätt fumlig i händerna. Men jag har någonstans tänkt att jag kan leva med det även om jag börjar jobba igen. Men läkaren var av en annan åsikt och jag är numera sjukskriven till slutet på juni. Det går ju att själv avbryta en sjukskrivning, men tillsvidare tänker jag att jag ändå fullföljer sjukskrivningen som läkaren ordinerat.
Jag har hunnit bygga upp en rutin kring att gå hemma och har liksom funnit mig lite tillrätta i tillvaron att inte gå till jobbet om dagarna. Det känns på ett vis lite skönt och jag har ju fått en hel del gjort här hemma med flytt och allt. Veckorna har liksom tickat på och det känns som att tiden gått väldigt fort trots allt. Till en början var jag rädd att bli uttråkad om jag var hemma så här länge, men så har inte varit fallet. Det är å andra sidan svårt att få långtråkigt i samband med en flytt, det finns liksom hela tiden saker att plocka och ordna med. Nu är det mesta med flytten ordnat, så det kanske blir tråkigare att gå hemma framöver, em vet?
Men det känns i alla fall skönt att jag fått någon form av uppföljning efter strålbehandlingen. Nu finns det en plan och jag vet vad som kommer att ske framledes. Jag hade väl gärna fått veta från början när första röntgenundersökningen skulle göras, att det planerades så pass långt fram i tiden efter strålbehandlingens slut. Men men, nu har jag fått informationen i alla fall och det känns skönt att det trots allt är lite uppstyrt. På sätt och vis ser jag nästan fram emot den kommande magnetröntgen och vad den kan tänkas att visa. Jag hoppas givetvis på att cellförändringarna är borta och att jag inte kommer behöva mer strålbehandling än den jag har fått. Jag lovar er att man kan ha roligare saker för sig än att underkasta sig en strålbehandling som ofta sträcker sig över flera veckor.
Det klagas ganska mycket på den svenska vården, men jag är överlag positiv till hur bra den ändå funkar. När det verkligen gäller, verkar den svenska sjukvården ändå fungera som den ska. Kanske inte helt fläckfritt men ändå på en acceptabel nivå. Och alltsedan man hittade min tumör för snart åtta år sedan, har jag varit supernöjd med den vård och det bemötande jag fått. Det har varit bra bemötande från vårdpersonalen, jag har i god tid fått kallelser och planer för besök, återbesök och behandlingar – allt har liksom flutit på mer eller mindre friktionsfritt. Det har varit enstaka missöden på vägen, men enbart småsaker och ingenting som egentligen varit en stor grej.
