Tillfällen är ofta förklädda till hårt arbete, så de flesta känner inte igen dem

Två veckor har gått sedan jag slutade på Trafikverket och jag är numera formellt arbetssökande. Igår skulle jag skriva in mig som arbetssökande på Arbetsförmedlingen, någonting som man ju numera enkelt gör direkt på deras hemsida. Trodde jag. Det är inte som förr tillbaka, när man var tvungen att gå in på något av deras kontor för att meddela att man var arbetssökande – idag behöver man inte ens lämna lägenheten för att göra det. Men då vill det till att allt fungerar som det ska, vilket det inte alls gjorde under gårdagen. Jag fick bara felmeddelande om att tjänsten inte fungerar. Jaja, tänkte jag – det fanns ju bra kontaktvägar till Arbetsförmedlingen, man kunde både chatta med och ringa dem. Så jag försöker starta en chatt – men får bara ett meddelande om att man är överbelastade och inte kan ta emot fler chattar. Så jag gör ett försök att ringa – men kommer inte fram då man är överbelastade. Jag försöker igen och placeras då i telefonkö till sist. Efter cirka 20 minuter i telefonkö kommer jag fram och får ändå tämligen lugnande besked. Det är visserligen datastrul, men jag behöver inte skriva in mig förrän på måndag. Är det då fortfarande strul, hänvisas jag till att gå in på något av deras kontor. Och jag har ganska nära till deras kontor i globenområdet. Jag lät det hela vara för en stund, gjorde lite andra saker jag behövde uträtta under dagen – och återvände sedan till Arbetsförmedlingens hemsida. Och efter ytterligare ett försök, kunde jag skriva in mig. Visst är det härligt när allt fungerar 2024?!

Formellt sett är jag inte längre anställd på Trafikverket, utan står nu helt utan anställning. Och nej, det känns inte särskilt konstigt – snarare är det en känsla av frihet och en känsla av att nya möjligheter öppnar sig. Så fort jag är inskriven, ska jag ta tag i andra saker som jag tänkt mig att vänta med tills jag faktiskt skrivit in sig på Arbetsförmedlingen, andra saker än att ”bara” söka de jobb som dyker upp. Bland annat är tanken att jag ska titta lite på möjligheten att expandera min firma och se om jag kan få någon form av bidrag för att komma igång. Kanske är sådant inte möjligt i och med att jag redan har en firma, sådant kanske bara gäller folk som startar en firma från scratch. Men värt ett försök är det ju, för det vore ju roligt om man faktiskt kunde expandera firman så mycket att den gick att leva på. Kanske finns det hjälp att få via Arbetsförmedlingen för just detta, att hitta nya områden för firman att verka i.
För som jag sagt tidigare, ser jag inte detta med att vara arbetslös som en motgång – utan en öppning för nya möjligheter. Plötsligt öppnas tusen och åter tusen möjligheter att plugga, starta eget – eller givetvis få ett helt nytt jobb som jag kanske inte ens tänkt på att söka tidigare, men som visar sig vara en riktig lyckträff. Hade jag kunnat få mer CSN, hade jag inte tvekat en sekund att sätta mig i skolbänken igen, åtminstone för något läsår. Nu kan jag inte få det, så studier kan bli svårt dessvärre – men vem vet vilka möjligheter som öppnar sig?

Jag funderar ibland på om jag kanske uppfattas som känslokall, när jag knappt reagerar på att blivit uppsagd från jobbet. Men beroende på omständigheterna och personlighet, reagerar vi alla olika. Min uppsägning ska ses i sammanhanget hur jag trivts och blivit bemött under min tämligen korta period på Trafikverket. Jag tyckte om jobbet i sig och trivdes med den stora majoriteten av kollegerna. Men sen var bemötandet från ledningen något helt annat, något som fick mig att faktiskt vilja därifrån. Redan innan jag blev uppsagd, hade jag börjat titta på annat jobb och faktiskt slängt iväg ett fåtal ansökningar. Det började redan när jag fick min bisysslor nekade, däribland att jag ville plugga ryska vid sidan av mitt arbete – alltmedan andra fick plugga utan några som helst krusiduller. Sedan kom samtalet med min närmsta chef, där jag mer eller mindre stämplades som en säkerhetsrisk. Jag har i efterhand frågat mig hur det kom sig att jag alls fick vara kvar efter det samtalet, med tanke på vad min chef trots allt sa. Det kändes där och då som att jag borde ha blivit uppsagd på stört med tanke på vad min chef verkade tycka om mig. Men så blev det inte, utan jag fortsatte på egen hand att söka annat, alltmedan jag kände mig mer och mer utfryst av min närmsta chef – som knappt vare sig hälsade eller tilltalade mig.
Så hade jag inte blivit uppsagd hade jag förmodligen sagt upp mig själv. Jag tycker givetvis att det hela är tråkigt och trist att det blev som det blev, men jag sörjer det inte. Istället väljer jag att se möjligheterna i den uppstådda situationen. I många andra lägen hade jag säkert tyckt att det varit väldigt tufft, men det gör jag inte nu. Jag vägrar att låta mig nedslås, utan väljer att gå vidare och se det positiva i tillvaron. Sen är jag verkligen inte oroad över huruvida jag kommer få ett nytt jobb eller ej, Jag är välutbildad och har en bred yrkeserfarenhet i bagaget, sedan bor jag i en storstadsregion där det är lättare att få jobb än om man bott på en mindre ort. Visst, det är väl inte så att man kan välj och vraka mellan jobb – men ganska så lätt är det trots allt med jobb.

Förutom att söka jobb, har jag givetvis andra möjligheter som jag tänkt att jag ska kolla upp – som möjligheten att expandera min firma med fler tjänster. Och det är väl vad som lockar allra mest i nuläget, att få vara sin egen. Jag trivs i den rollen när jag är ute på uppdrag genom firman och skulle stortrivas med det på heltid. Att vara den som själv bestämmer, styr över verksamheten och inte behöver svara inför någon annan i sin tjänsteutövning. Som sagt, är min tanke att prata lite med Arbetsförmedlingen för att se vilken hjälp man kan få därifrån. Kanske kan de komma med tips på vilka tjänster man kan expandera med, sedan återstår att se om det går att få något ekonomiskt stöd för att komma igång. För det kan komma att behövas, beroende på vilken verksamhet det är som man ska utveckla.
Trots allt finns det en del kurser att gå genom Arbetsförmedlingen – och jag kan ju hoppas på en starta eget-kurs så att man lär sig lite mer om företagande. Som exempelvis bokföring och liknande. Och skulle företaget inte gå att leva på till fullo, har jag ju det timvikariat som jag skaffat. Det skulle vara den optimala tillvaron, att merparten av tiden ägna sig åt firman, men sedan ha en viss inkomst vid sidan av så att man vet att man varje månad ändå har en inkomst.

Jag är ju med i olika grupper för bloggare på Facebook, så jag följer ju därigenom en del bloggare på mer än ett sätt. Och vissa diskussioner som dyker upp gör mig faktiskt full i skratt. Bland annat de som tror att de på nolltid ska kunna bygga upp en blogg som det ska gå att leva på. Det är många som tycks drömma om att bli influensers och på heltid kunna ägna sig åt sin blogg. Och visst låter det härligt att kunna skapa en blogg och sedan kunna leva på den, håller ni inte med mig om det? Men det somliga inte tycks fatta, är hur få förunnat det är att kunna göra det. Det krävs tusentals besökare per dygn för att ens kunna komma i närheten av att leva på en blogg. Jag har själv bloggat i över 15 år, men bara skrapat ihop några hundra läsare per dygn. Det beror väl även här på tur, vad man bloggar om och så vidare – liksom hur man lyckas marknadsföra sin blogg på korrekt sätt. Och det sistnämnda är verkligen inte det lättaste, det är en hel vetenskap att synas på rätt ställen vid rätt tidpunkt. Sen förändras marknadsföringen över tid också. När jag började blogga, var Twingly stort och fungerade som så att om jag till exempel länkade en tidningsartikel så fick jag en länk tillbaka från den aktuella tidningen. Det gjorde att man lätt kunde marknadsföra en blogg, det var inte svårt att ha hundratals besökare per dygn – om inte mer. Idag finns inte det systemet, så det är svårare med marknadsföringen idag.
Men jag kan också tänka mig att det skulle vara trevligt om man kunde ha bloggen som en del av sitt levebröd. Tänk om man kunde tjäna så pass bra på sitt bloggande att det utgjorde en stor del av ens försörjning. Jag leker ibland med tanken om man kunde haft till exempel 20.000 besökare om dagen. Då skulle bra reklamen rendera i åtskilliga tusenlappar i månaden i intäkter. Och tänk vilka summor man då kan ta för att sälja inlägg på bloggen, det blir ganska bra summor. Även jag skulle kunna tänka mig att helt eller delvis leva på bloggen, men jag vet av erfarenhet hur svårt det är. Och jag kan inte låta bli att skratta åt dem som tror att det bara är att starta en blogg och sedan kunna leva på den. Hade det varit så lätt, hade jag förmodligen sagt upp mig för länge sedan och levt på vad bloggen kan ge. Inte minst nu, hade jag förmodligen inte ens tänkt tanken att börja gå på A-kassa om det vore så lätt att bli självförsörjande som bloggare. Då hade jag levt på bloggen åtminstone tills jag hittade ett nytt jobb.

Med tanke på hur mycket tid jag lägger ner, går både mitt företag och min blogg med brakförlust varje månad – ja, varje dag. Intäkterna på bloggen täcker knappt utläggen för bilder och webhotell – och börjar jag räkna på all tid jag lägger ner på bloggen, är det en blygsam vinst jag gör på den. Om vi ens kan prata om någon vinst överhuvudtaget. Bloggare är man dygnet runt, inte bara när man sitter framför skärmen och försöker författa dagens inlägg. Personligen tänker jag dygnet runt på nästa inlägg och spanar ständigt efter nya ämnen att blogga om. Jag har till och med en anteckningsbok intill sängen för att skriva ner idéer som gärna ploppar upp lagom tills man ska sova.
Sen får man lägga oerhört mycket tid på pappersexercis och bokföring som egenföretagare, de är nästan hälften av allt arbete som man får lägga ner på firman. Andra hälften är de uppdrag som drar in pengar. Så det blir oerhört mycket gratisarbete man får göra för att firman ska fungera och gå runt. Och då är bokföring och liknande arbete tusen gånger enklare idag än innan datorns intåg i våra liv. Jag lägger idag väldigt mycket tid på bokföring och redovisning av kvitton, även om jag har en redovisningsbyrå som sköter den tyngsta biten av arbetet.